Minstingpreggoteten och preggomagejämförande!

Som önskat, och roligt för mig själv också förstås, tänkte jag sammanfatta denna preggotet lite, svara på sånt ni undrat och visa bebbemagarna bredvid varandra..

 

Det är en ynnest. Att få vara med om det här ännu en gång. Ingen självklarhet alls. Bara en så stor ynnest.

Minsting i magen.

Det var en mycket, mycket kämpig höstperiod. Med den gravaste tröttheten, en feberkänsla som kom och gick och det galnaste illamåendet jag mött, i princip dygnet runt. Kämpiga, kämpiga veckor. Kravlade mig upp om morgnarna, kväljdes när jag serverade barnen mat, hade noll energi (i alla fall mycket, mycket mindre än undertecknad är van vid) och behövde till och med kliva upp och äta om nätterna för att genomlida illamåendet.

Så blev det juletid och allt började lätta… dessa första perioder har varit trött (med S) eller småillamående (med J), men denna gång var det mycket av allt. Så himmelens tacksamt när känslan började bli en annan…
Träningspassen skrämde illamåendet för en stund, där på hösten. Gudomligt. Och energi gavs. Ännu bättre blev det förstås sedan, när preggodimman lättat. Jag kutade i vanlig ordning sista löpturen i mitten av preggoresan. Allt för att hålla mig borta från foglossning så gott jag kunde. Och det gick ju bra faktiskt, så länge det inte skottades snö för mycket, sndebelastades allt för mycket och så vidare. Som med storasyskonen har det varit någon ond period som sedan tvärförsvunnit. Jag är evigt tacksam som ännu en gång fått må (förutom första tiden då) sådär himla bra. Det gör det så mycket lättare att kunna njuta av denna resa, kan jag tro.

Jag älskar att vara gravid. Känner mig så fin. Och fullkomligt älskar tanken på att bära ett liv. Känna buffarna, lilla hickan och veta att det växer ett hjärta i mig.Storebror har varit helt gudomligt fin med bebben. Så rädd om magen. Klappat. Kramat. Pratat. Och pussat. Cykelsvett och oändligt med gympapass. Nu på slutet väldigt lugna sådana, men jag mår så bra av att hålla igång. Promenader i massor också, förstås. Jag tror på att stärka preggokroppen, göra utifrån sin nivå.. att slippa ont, känna att man orkar bära, kånka, få härlig energi och så vidare, det tror jag garanterat att min träning gett mig.

… det har varit fantastiskt att dela denna resa med små syskonen. Vi är ett tight team här på hemmaplan.

Men det är sannerligen inte att jämföra när jag var preggo med Liten till exempel… och kunde vila så fort andan och preggotröttheten föll på (typ… jag pluggade ju 200 % för att kunna vara ledig men slippa studieuppehåll, ni kanske minns..?). Och med Pyret i magen var det hälften så många barn att ta hand om.. men ändå, helt magiskt att vänta denna lilla trean tillsammans med världens finaste M och småttingarna. Och så himmelens lyx att få vara HemmaMamma under tiden. Hjärta M. Han gör allt för sin fru och sina små. Vi är ett starkt team, han och jag. Värdesätter varandra, hur vi är och vad vi gör, lika högt. Jag tycker att han är fantastisk. Och han behandlar mig som en prinsessa, sju dagar i veckan.

Lillan har mest haft magen som kudde och hänger rätt bra där ovanför när hon bärs i min famn. Det är ju himla klurigt att förstå, faktiskt… särskilt när man bara är ett år. Fast snart, snart faktiskt två (!).

… den här bilden är från ikväll när kvällssolen sken in i hallen och vi precis var på väg ut på en minipreggonad. Blåsig och svinkall sådan.

 

Efter önskemål har jag sökt upp bilder på preggolyorna såhär i slutet, från ganska så samma dagar.

Bild 1. Liten i magen. Bild 2. Pyret i magen. Bild 3. Minsting i magen…

Bilderna är tagna på olika avstånd, men ändå…Tre ganska så olika bebbemagar ju. Åh. Älskade bebbemagar med så älskat liv där i.

.. och på frågan hur jag känner inför förlossningen. Om den skrämmer mig… så svarar jag;

Jag är superpepp. Alltså verkligen. Jag längtar. Det gör ont. Inget snack, liksom. Men jag har två så positiva förlossningar i min hjärteask, att det är på dom jag fokuserar på i tanken, något annat känns bara osmart. Positiva, peppiga tankar. Och massssor av längt efter bäbis. <3 (HÄR kan du läsa om när S föddes. och HÄR, om när Juniflickan föddes).

<3

 

I detta nu är jag på-riktigt-gravid och försöker njuta allt jag kan av denna sista väntanstid. Vi gör det tillsammans. Men mest längtar vi efter att få träffa det lilla livet. Jag mår fortfarande väldigt bra… magen är ju (typ) nere i backen snart, så att andas går lättare nu än för några veckor sedan… men visst, jag får smärre panik om jag råkar hamna på rygg i sängen, har rätt mycket halsbränna, inte mycket matlust och mår gott (helst en stund varje dag) av en liten vila… idag har jag haft en riktig högpreggodag. Mysigt! Känner mig också superskör, lite småettrig och känslosam. Allt på samma gång. Känner mig sådär gråtig och så himla rädd om mina älskade. Allra mest så himla, himla lycklig och tacksam över dom där tre som virvlar runt mig, strösslar pussar och gör att kärleken nästan svämmar över…

 

Minstingpreggoteten och preggomagejämförande. Precis så.

 

 

Lillafrun

Sånt som ger fladderhjärta. Och att vara färdig, liksom..

Å.

Sånt där jag bara älskar, får jag flädderhjärta och mår så himmelens bra utav.

Andas bland blommor. Stoppa händerna i jorden. Blomsterpåta. Tillsammans med en liten Blomsterflicka dessutom, med hatt och trädgårdsmönstrad klänning. Nä, det kan knappast bli så mycket bättre.


Idag har alltså varit ännu en dag med härligt trädgårdsfix.

Barnen har varit varsin sväng med Farmorn också. Så fint att få ha ett barn i taget ibland.. särskilt såhär innan en liten till plutt ska anlända. Och på byggställningen har mannen och Farfarn stått och jobbat, vi här nere på backen har ropat ner dom för mat och fika och sånt då och då (och sköna pustar över att ha dom på backen en stund.. det är ju såå högt där uppe!!!). Ännu ett gympapass denna veckan hann jag med också, medan Lillan sov gott i vagnen. Och nu ikväll har vi varit på sån där vacker vid-vattnet-tur, där barnen nattades samtidigt som liljekonvaljbuketten plockades.

En söndag med många må-bra-grejer. Under bara junidagar.

 

Och alltså.

Nu är nog sjuttsingen hela fixa-inför-bäbis-listan avcheckad som jag jobbat på med ett tag. Nu är ju till och med sommarblommorna planterade, liksom. Bullarna är bakta. Matbrödet likaså. Barnvagnar är skurade. Skåp och lådor städade. Dom små pyttekläderna är tvättade, vikta och lagda i små högar. Det där fotoalbumet med ”Juniflickan första år.. och livet, liksom” är färdigt.. sen finns det ju nääästan ett helt år till framkallat och på hög.. men det får bli när det blir. Magen tillsammans med syskonen är förevigad i vackra bilder. BB-väskan packad. Och massa annat jox.

Ja.

Nu är det bara, bara njuta det sista, passa på att klappa på magen massor och pusta. Så himmelens spännande om Minsting är pepp på världen ganska snart, eller faktiskt minsann tänker stanna några veckor till…..kanske sådär rekordlänge för att vara i sin syskonskara, menar jag. Ja, man vet inte. Så fasligt spännande!

 

Hoppas ni också haft en god helg, med sånt ni mår bra utav. <3

Lillafrun

Försommarbestyr!

Den där vid-vattnet-rundan är så himla vacker.

Så härligt när snön töat bort och man kommer runt där igen. Nu såhär på försommaren är det dessutom en blomsterflickas lyckorunda, det där. Särskilt ljuvligt att gå (eller springa, ååh!) på morgonen, eller som nu på kvällen. Fåglarna sjunger och liljekonvaljskogen gör en nipprig. Mannen drog ungarna som som sov gott i vagnen, så jag kunde plocka en stor bukett. Så knatade vi uppför branta backen och längs grusvägen hem sedan. 

Jag kvällsgympade bredvid sovande barnen, medan mannen har brädfodringspåtat inne på lon. Är så glad som även denna preggotet kunnat träna på. Heja Minsting och heja preggokroppen.

 

Försommarkvällar… ljuset, lugnet, dofterna… å, jag vill aldrig gå och lägga mig.

 

Hoppas att ni har det gott, ni med!

 

Lillafrun

När det var mammans dag.

Å.

Jag ville aldrig att den där dagen skulle ta slut. Morsdag.

Och jag kände mig uppassad som en prinsessa från morgon till kväll.

Okej morgonen började kanske inte så prinsessigt.. Juni drog mig i håret tills jag vaknade. Minimannen sov. Mannen var borta (jag förstod att han var ute i målarverkstaden). ”Haaaallåååå!?” ,liksom. Men vips var mannen inne… lite fundersam var han allt för nog hade han tänkt överraska med frukost på sängen..”ni skulle ju sova länge idag!” … samtidigt sa han; ”fast du tycker ju faktiskt inte ens om att äta dina frukostbrickor i sängen!”.  Sant.

Sen bara en himla massa härligt.

Pussar från tre älskade, vila i sköna vilstolen, lyxigt paket från älskade små. Fågelkvitter, äppelblom i skyn och syrénkvist i hand. Hummelsurr och småfolksskratt.

En känsla av oceaner av du-får-göra-vad-du-vill-tid… oceaner, med en höggravid småttingmammans mått mätt. Det var obeskrivligt skönt att få den där vilan… som jag senaste dagarna verkligen önskar men inte alltid får till i alla fall.

Ett gemensamt träningspass med M sedan. Det var längesedan. Och det var självklart låångt ifrån samma övningar på han och mig… jag var såå nöjd över mina knäböj och så vidare.. medan M svettades av buurpees och tunga hantlar. Men bara grejen att träna tillsammans var så härlig.

Grattande av älskade mödrar. Svärmor först. Tätt följt av tur till lilla byn. Kramar, fika och doftande av syrénsbusken som är mig kär sedan barndom. Ganska så snabbt hem sedan…

…för att fortsätta himlatidem hemma på gården.

Under äppelträdet. Tillsammans med dom där tre jag älskar till månen och tillbaka.

Vi avslutade kvällen med en miniprommis. M vet att jag älskar att plocka blommor, så han hade tänkt ut att jag då både kunde få göra det och samtidigt gav han mig finaste blombuketten jag kunde tänka mig… mannenplockade liljekonvaljer.

En himmelens fin morsdag. <3

 

Lillafrun

Livet just nu…

Åh.

Så skönt att kasta mig in här en stund i min älskade dagbok. Skriva. Pusta. Andas.
Livet senaste dagarna?

-Mycket på alla fronter. Sådär som det blir ibland.

Majhärligt. Fundersamt. Lyckligt. Bekymrat. Flängigt. Trött. Högpreggopustigt. Liljekonvaljdoftande. Småbarnslivsröjigt..

.. allt på samma gång.

Det doftar himmel på jorden. Barnen kusinleker lyckligt. Jag är höggravid, alldeles underbart men jag känner nu också att det börjar vara en riktigt match att hänga med kidsen i deras tempo.

Sedan i måndags en väldig oro också, och undran över hur bäbisen ligger. Rätt eller fel.. ska jag föda med kejsansnitt, jag som så gärna vill föda på det sätt jag nu tycker att  jag ”kan” och känner mig trygg med? 

Jag promenerar och klappar magen. Äälskar magen men är så redo att träffa Minsting snart.

Vi har en stor, stor och väldigt älskad storfamilj kring oss. Många att älska. Och många att oroa sig för, också. Såklart man önskar att prick alla ska må bra precis hela tiden. Men så funkar inte livet. Jobbigt, men sant.

I huvudet. Många olika tankar. Hit och dit.

Jag nyper mina pyttestunder och samlar kraft.

Mitt allt får denna preggomorsa också lämna hemmet alldeles ensam (!), med mannen och barnen hemma på gården.

Storan-Lillan-tur till södra staden en drös (nervösa, som höggravid) mil från hemmet. Sitta i frissastolen och bli ompysslad och sommarfin i håret. Snabbt försöka hinna köpa en drös födelsedagspresenter till olika älskade som fyller år nu i dagarna. Direkt från stora staden susa norrut igen, ta en selfie (viktigt ju!)…

…och sedan möta darlingar för att åka på BB.

Vi satt fast i lots i en kvart på E4an…. tankarna; ”helsicke!! Det är ju inte sant. Vi kommer säkert hamna i ett lotsstopp även denna gång vi ska in på BB”. 

Träffar Barnmorskan som numera känner igen oss… både med Juniflickan och Minsting har vi ju varit på en drös ultraljud.

Hon kunde dessutom ge oss världens härligaste besked; Bäbisen ligger helt rätt. Precis som med Lillan har bebben nu fixerat sig och ligger lååångt nere (jo, jag tackar….!).

Efter det beskedet blev vi så lyckliga att det tjoades och sen gick luften ur mig totalt. Såå trött. Men… det bryr sig inte livet om.

I natt vaknade vi av att älsklingspojken var huuur varm som helst.

Baah, basiluskan härjar i kring så det var inte oväntat men ändå såå drygt.

40 grader… yrade och var skörast på jord. Älsklingen.

Jag är så himla rädd att Lillan ska bli dålig igen nu… hon är så mycket pyttigare känns det som. Ja, så idag kurerar jag småttingar. En toksnorig och en efter-febrig. Vi bygger domino..

och pärlar armband. Tar en liten tur ut. Älsklingsträdet har börjat blomma. Det doftar äppelblom.

Sänglinnen hänger på tork i vinden, tvättstugan besöks då och då. Strax ska jag göra i ordning tidig middag. Skjutsar in en grahamsugnspannkaka och värmer lite hallon från frysen. Gott så. Vispad grädde till, förstås!

..sa jag att vår diskmaskin pajjat också?..blä. just nu, är verkligen inte livets period då jag önskar handdiska hela dagarna…

Å. Puh. Nu känns det gott att ha fått pusta ut här en stund.

Jag känner livet i mig. Minst sagt. Och mitt i att det stundvis känns som om huvudet nästan brunnit upp lite dessa dagar… så är jag så himmelens tacksam. Över att få vara med om allt det här. Livet.

Vi hörs snart igen!

 

 

Lillafrun