Oönskat besök och så vidare.

16012018-IMG_0671

Jomen, titta!

Så fort mannen kommit hem igårkväll, slirade jag ner på byn i stormen och köpte mig en så fin tullisbukett.

Mycket bra start på veckan! Utöver den där buketten också.

16012018-IMG_0670

Så blev det tisdag och fyllt av dramakomedi till morgonen.

Dagen började med att jag kände å, nej. En sån morgon.

Där jag tror att jag ska svimma bara jag kliver upp. Blodtrycket är någon annanstans och hela kroppen är som sockerdricka. Såna morgnar hade jag några gånger med Lillan i magen också.

Mannen fick vänta hemma några extra minuter men jag hör ändå mig själv säga det är lugnt, åk du! Det brukar ju ge sig om ett tag. 

Mannen är inte riktigt nöjd över att lämna sin fru som ett litet vitt korthus, men har ju fått ”order”…. han går ut genom dörren och in flyger katten. Och musen (!!!). Och frun som ju typ inte kunde stå, flyger upp ur kökssoffan och skriker genom dörren MAAARTIN!!!! EN MUUUS!!!

Så. Då vände den där skäggige om och in igen och försökte reda ut paniken i lägret. Det såg så förbenat roligt ut. Där Sallekatten och M, den sistnämnde fullt påklädd för att ge sig iväg ut i stormen för dagen, stod där, och jagade pyttemus, tillsammans. M stod med papperstussen redo och skulle fånga in lilla livet, när Salle enligt planen emellan dom båda, skulle skrämma fram den från skåpet.

Där sitter jag på kökssoffan. Sådär svimfärdig och illamående och försöker få i mig lite att äta för att höja blodsockret i alla fall. Ser hur dom där två pojkarna står som ljus, på knä båda två, så koncentrerade och redo…… medan den där lilla lilla musen bara spelar dom ett spratt och smyger iväg förbi dom och under nästa skåp… synen gav mig ett gott skratt.

16012018-IMG_0675

Nåväl. Det blev tisdag till sist. Mannen kunde åka iväg och hinna i tid. HemmaMamman blev hyffsat människa, där hon satt i morgonrock och moonboots (för att skydda sig för den där jääääääättelilla musen).  Jag fick tag på den lille rackaren på en gång sedan. Kunde snabbt släppa ut det lilla livet som nästan vinkade glatt åt mig där den kutade utför trappan och vidare i livet, ute i snöstormen. Ingen var gladare än undertecknad över att det besöket drog sin kos.

Sallekatten? ..Mycket snuvad min på honom.

16012018-IMG_0672

Så, så kan en tisdag också börja.

När jag väl väckt sjusovaren S berättade jag om hela alltet. Varpå han på farbrorvis, med små grusiga ögonen och mjuka leendet sa; helt otroligt, mamma. 

16012018-IMG_0676

I övrigt stormar det jäkelen (som Gustav i Mandelmanns skulle ha sagt!) idag, också.

Mysa inne, pyssla, leka och spela sällskapsspel. Det bestod gårdagen mest av. Idag, en Storebror på föris några timmar. Vi här hemma har donat med lite olika; brottats med tvättberg, sorterat ut urväxta storlekar ur barnens klädlådor och tjuvlånat Storebrors radiostyrda bil och rejsat genom rummen med. Idag bara ville jag ut också, trots storm. Tung, oplogad, gaaalet stormig långprommis fick det bli när Lillan skulle sova.
Vips är det eftermiddag och mellishäng och alldeles strax middagsfix och kvällsruljans.

En alldeles vanlig tisdag mitt i livet, mao. Med oönskat besök som start på dagen. Jo, jo.

Ta hand om er!

 

Lillafrun

 

 

Måndagsrörelse och Bar Preggolya-bild.

15012018-IMG_0654Medan mörkret höll på att lämna, och ljuset göra sig redo för dagen, satt ungarna vid köksbordet för favoritig dega-stund.  Mamman rullade ut fina rosa mattan hon fått av sin Syrra, precis bredvid. 15012018-IMG_0655På med skön peppig musik och fram med tabata-timern. En gympapass skrevs ihop.

15012018-IMG_0662

Och sidär; En, som till synes, skitglad mamma som var mer än redo att sätta igång. En allra första magbild togs först. Med Liten i magen har jag nog bilder från typ alla veckor och mer där till… Minsting-darling hamnade på bar-mage-bild i fjärde månaden. Fint så!

Så går timern igång och mamman börjar röra på sig.

Mitt i allt måste jag bara avbryta ungarna och säga; hallå, barnen! Mamma älskar er! … för så förfärligt rara alltså, där dom sitter och påtar tillsammans. Bara mer och mer och mer av den varan nu och både jag och M är överförtjusta. Syskon, liksom. Så stort och vackert. Dom har liksom sin alldeles egna relation.

15012018-IMG_06684 minuter per block. Sex block totalt. Och en stunds Hitte-på-yoga som avslut.

Måndagsrörelse för Preggomamman, tätt följt av Alfons Memory-spelande inne i Lekrummet. Älskade Mammalivet!

Som småbarnsmorsa är jag bara så nöjd över min lilla rörelsestund. Oftast är inte mina pass mer än 30-45 min långa. Räknar nu inte in långpromenaderna, eller löpturerna utan självaste ”gympapassen” här hemma. Oftast någon form av intervall- eller cirkelpass där man ändå hinner bli rejält slut på kort tid.

Jag och M pratade om det bara häromdagen.. när vi bodde i Norrnorr och hängde på gymmet, sprang löpbandsintervaller bredvid varandra med exakt vetskap om vilken fart vi kunde pressa oss till, hur många reps vi kunde kräva av oss och så vidare. Det finns såna pass nu också…där vi pressar oss massor, menar jag. Men fokuset är liksom flyttat.

Då kanske det kändes viktigt med dom där repsen och kikade sig i spegeln, det hann jag nog också då. Nu är mitt mål att hålla mig stark, hel och framförallt att få massor av energi till att vara en så bra mamma jag bara kan. Och så vidare. Och det är så häftigt, för jag känner mig som mitt starkaste jag, sedan jag blev mami.

Det tuffaste uppnådda ”målet” under 2017, var att orka löptur med två barn i Snabbvagnen. Det målet uppnåddes ju. Det känns liksom allra coolast just nu i träningslivet. Att kunna kombinera Mammalivet med träning. Stor lycka för mig.

Jag mår så bra av att röra på mig. Med andra ord, är träning något jag prioriterar. Jag är helt och håller beredd att i vissa pass ha både en och två kompisar som hänger och klänger på mig (och gör passet ännu jobbigare och bättre). Det där med att kunna bestämma en särskild tid under dagen att träna, är såklart betydligt kruxigare nu än förut.. men lyckan är desto större när ens plan går i kloss, att någon gång under den där dagen få till ett träningspass. Ibland tycker jag att det är hur skönt som helst att träna alldeles solo. Men det viktigaste för mig, är att passen blir av. Så ser livet ut nu. Och det vill jag liksom heller inte byta mot något.

Denna måndagmorgon bjöd jag kroppen på ett skönt, känna-in-kroppen-pass. Efter en vecka med hemsk hosta och förkylning, och enbart promenader, kändes det klokt med just ett sådant pass. Allteftersom kände jag att kroppen var på banan och kunde till exempel i block tre helt och hållet hoppa över vilan med 20-sekundersintervallerna och få skön puls av att trampa raska utfallssteg under hela 4-min-intervallen. I vanlig ordning, tabata går att göra precis hur svettigt som helst.. man bestämmer alldeles själv. Idag fokuserade jag på att känna efter och göra vad som kändes bra och rätt. Preggokroppen tyckte till exempel att ”hallå, du ligger PÅ en pyttebäbis nu!” .. så rygglyften byttes snabbt ut mot bara diagonallyft istället. Efter 6 tabatablock följde en skön stund hitte-på-yoga och därefter var modern tankad med både ny energi och än mer mamma-tålamod för dagen.

Måndagsrörelse och Bar Preggomage-bild, ja…

Vilka roliga frågor ni ställt, förresten! Jag låter frågestunden vara igång några dagar, så än är det inte för sent ifall ni undrar något särskilt just nu.

Hoppas ni har en god veckostart!

Tulpanens dag och allt! … hade tänkt ge mig ut på byn för en bukett, men det blåser storm så vi skiter i det och myser inne idag. Det var alldeles nog att stå ute på bron och vagga Lillan liten stund. Storm är mitt värsta väder, typ.

Lillafrun

Att säga T A C K, berätta lite mer och ha Vårvinterlycka!

10012018-IMG_0518Å.

Jag vet knappt hur jag ska bygga ord idag. Känner mig så överväldigad av alla grattis och lyckoönskningar.

Tack, tack, tack, tack alla ni för era varma ord som bara strösslats oss sedan Minsting i magen-beskedet igår! 

Och idag, tror jag nästan att det är den där dagen jag längtat så efter, i månader. Dagen när det känns som att ja, nu har det vänt!. 

10012018-IMG_0499Den första tiden som preggo…

När jag bar Liten i magen, minns jag hur förlamande trött jag var den första tiden. Men jag behövde ju bara jobba på lilla kaféet den sommaren, träna för att inte ens behöva må det där lilla smygillamåendet och sen sov jag mest. I massor.

Med Pyret i magen, kunde jag inte vara lika mycket trött. Nytt med Föris för Liten och nytt med jobb för mig, så det var lite traggligt förstås. Mådde illa med henne den första tiden, men kommer ihåg att träning funkade fint som bot.

Den här gången, med Minsting i magen?… ptjaa.. låt säga att jag på riktigt,nu i efterhand, inte alls har en aning om hur jag har tagit mig igenom vissa dagar i höst. Med två småttingar är det liksom aldrig lugna dagar. Det bara är så. Att då, dygnet runt, under typ två månader, må prick hur illa som helst, ha ”febervärk” som kommit och gått bäst den velat och sen varit så trött att jag om vissa morgnar bara gråtit. Hujedamig…

Om morgonen har ett glas citronvatten stått vid nattduksbordet som mannen preppat med, så att jag kunnat svepa det och kravla mig mig upp. Aldrig behövt/fått göra nivetvad.. än fast jag vissa dagar mått så illa att jag inte önskat annat. Fiffigt med små som äter ofta, vilket jag bara hängt på. Fast ännu tätare. Varit sugen på ingenting.. likt tidigare preggoteter har ändå bröd och ett särskilt pålägg i taget, varit gott. Kommer ihåg när messmöret var slut en gång i höstas. Panik i lägret! Kom då på att jag slängt tuben med korken på, mannen är sten-noga med hur vi sorterar..men sa inte ett knyst då, utan började utan hejd gräva bland soporna och hitta den där förbenade tuben för att pressa ut det sista av det där himla messmöret till sin fru. Komik hela alltet. Särskilt i efterhand.

Alla dagar har förstås inte varit kattpiss. Men många, under den där perioden. Äta ofta och motionera har kunnat dämpa illamåendet en aning. På ett sätt som våra två små stjärnor är dom som jag gett allt och lite till och klarat illamående-hela-dagarna-dagarna upprätt för och alltså gett min, med mina egna mått mätt lilla, energi till. Så är det också dom som gjort att hösten varit uthärdlig och dom som gett mig energi.

 Nu verkar som sagt dimman ha lättat och vi är lyckliga för det. Allihopa. En lättande preggodimma i kombination med ljusare tider och mer solenergi.

10012018-IMG_0519

Juniflickan förstår förstås inte så mycket av det hela ännu. Men det var smått komiskt när vi skulle berätta för barnens Farmor och Farfar, att vi väntande bebbe igen.. och dom sa med skrattet i bröstkorgen att; ”Vi vet! Det sa Sixten till oss för två veckor sedan!”. Att han skulle få en Lillebror. Jo, jo. Vår lille Miniman, med huvudet på skaft.

10012018-IMG_0510

Solen skiner och frostklädda träden och snötäcket bara gnistrar. Ännu en långpromenad med min lilla flicka är tagen och hon sover nu gott i vagnen.

Till morgonen, när vi för dag två vinkat hejdå till Storerbror på Föris (han som skuttar in och är så leka-med-vännerna-pepp att det är alldeles lyckligt att se honom), så gjorde vi handelstur i samma sväng. Bara kunde inte hålla oss från Vårvinterns Första Tullisbukett.10012018-IMG_0502 En alldeles perfekt rosa sådan.

Jag torkar ur skåp, röjer i kaosiga lådor. Städar skafferi och kylskåp och känner mig så löjligt nöjd över att få sånt tråkgöra gjort. Klistrar bilder i album och börjar bli sugen på ljusare tyger och mindre enrisigt här hemma.

Vårvinterlyckan är här.

Till skillnad från förra året när jag städade bort julen alldeles för tidigt av bara farten, så har den i år fått stanna, länge. Mycket nöjd över det. Men nu börjar det rycka i städa-ut-julen-nerven. Ett litet, litet hörn av hemmet har idag bytts mot rött och juligt, till pastelligt och smygvårigt.10012018-IMG_0504

Vi hörs snart igen!

Jag funderar på att kanske ha en frågestund här alldeles snart. Vore det något, tror ni? Önska gärna också om ni har något särskilt ni vill att jag ska skriva om, bara roligt om ni är med mig på tåget, ännu mer!

Lillafrun

Att vänta ett tredje mirakel.

07012018-IMG_038607012018-IMG_0398

”Heej Lillebror! <3”

För vi väntar ett tredje mirakel.

Storebror pussar och klappar på ”Lillebror”. För det är ingen bäbis där inne, ju. Det är en lillebror. Ja, det är i alla fall vissa av oss tydligen helt medvetna om. Vi andra är mest hur lyckliga som helst, över att det är någon där inne. Om det är en liten MinstLiten eller MinstLillan, det vet vi inte. Men en Minsting i magen, det är det. 07012018-IMG_0418

Livet är förunderligt.

….

När det tjocka snötäcket är borta sedan länge. När luktärtorna förhoppningsvis trasslar sig ännu en gång för oss och längtar ut till varma söderväggen vid gamla Gårdshuset. När det grönskar och det är så ljust och vackert att hjärtat nästan stannar för ett slag. Då, om allt går som vi önskar, blir vi fem i familjen. Småttingarna får ett syskon till och jag och mannen, ännu en stjärna att älska till månen och tillbaka.

07012018-IMG_0378Hela alltet. Att få ge barnen ännu ett syskon. Att Storebror ska bli världens finaste storebror till ännu en pluttis. Och Lillan, Juniflickan, ska bli Storasyster. Att få dela denna resa tillsammans med han som är min Kärlek och Trygghet i Livet. Min M. Att få vara med om denna magiska väntan, ännu en gång.

Allt. Känns precis hur stort, fantastiskt, mäktigt, pirrigt, orosamt, spännande och kärleksfullt som helst.

07012018-IMG_0400

Vi väntar ett tredje mirakel.

Tacksamheten är större än ord kan beskriva. Och lyckan lika så.

Så. Nu vet ni. Vi ska bli fem i familjen. Och jag lovar att berätta mer. Det finns massor med ord i mitt Mammahjärta. Men vi tar det eftersom. Hörs snart igen!

Lillafrun