När det var kalasig 2årsdag här på Drömgården!

Efter söta Födelsedagsmorgonen fortsatte 2årsdagen.

(HÄR finns inlägget med födelsedagsmorgonen)

Någon provade jordens sötaste trullor, kramades med pappan och så önskades födelsedagsmanikyr.

Storebror körde festligt värre!

…medan Lillebror tog det luuugnt, lugnt.

Det lektes med nya pinaler, mamman kokade jordgubbs- och rabarberkompott till tårtan. Storebror ledde sin Lillasyster på presentjakt ute på gården..

… stora paketet med söta lilla utemöbeln med parasoll fanns där i.

Blommor plockades in och hemmet gjordes så kalasigt så.

Efter middagen var det dags att hoppa i kalasklänningen igen efter att ha räddat den från middagssöl.

Pysslet trycktes in i ett skåp för att ge plats åt stora melonfatet, som melonälskaren sedan gick och åt och åt från. Melooom! det är en favorit. Såklart fanns det i massor på Skrållans alldeles egna dag!

… Det sågs till så att precis alla var mätta, belåtna och kalasklädda (puh).

… och sen var det bara att vänta. På att det där efterlängtade familjekalaset för älsklingsSkrållan skulle dra igång.

… och det gjorde det ju när kalastiden var slagen och darlingarna trillade in. Juni öppnade paket i väldig fart och iver.

Födelsedagssång sedan, för storögd Lilla, som blåste ut ljusen på tårtan och satte sig vid fikabordet och åt chokladbollar som om det inte fanns någon morgondag. Alldeles saligt lycklig rantade hon runt i sin prickiga snurrklänning och såg ut att må så himmelens gott mitt i bland allt uppvaktande. Ständigt uppassad av massa söta kusiner.

(Occcch om ni undrar… så ja, det är ett piano ni ser skymta höger i bild. Dagen innan jag födde Bertil var jag möjligt liiite skör (hah) och råkade dra på oss ytterligare ett piano, bara sådär. Ångrade mig sedan.. så är det någon som önskar ett akustiskt lagomstort piano, så finns det ett här! …vi har ju redan ett…och mannen har påpekat otaligt många gånger sedan dess, att det ju inte var en så lätt ”liten möbel” jag drog hem….. )

Det var Årets Ljusaste Natt och det spisade Astrid Lindgren-visor till sent, sent.

När solen höll på att gå ner satt hon där i ännu en kär famn och mådde som den lilla prinsessa hon är. När kramarna var kramade och vi vinkat alla hjärtenära hejdå, satt vi där i köket hon och jag, med fikarond två, kexen och ostarna, på småsmältning i bakgrunden. Ljusen som fladdrade och hela hemmet som viskade om härlig kväll..

.. vi pussades. Och degade lite till. Konstaterade att dagen varit så fin. Lillan höll med.

Junihjärtat ville aaaldrig sluta fylla år men somnade till sist med mammans hår flätat om sina små fingrar, och hela lilla kroppen fylld av kärlek från dagen. Att fylla 2 år. Hur stort kan det bli, liksom? Och att få ha en alldeles ljuvlig Juniflicka, det är så tacksamt att orden tar slut. Underbara Minimänniska.

 

Så, det var orden och glimtarna. Från den där dagen, när det var kalasig 2årsdag här på Drömgården.

 

 

Lillafrun

Just nu.

Samlar energi. Vilar bredvid Lilla. Gympar bort otålighet. Och undrar samma sak som Sixten när han öppnar mammans täcke om morgnarna och tittar om bäbismagen fortfarande är lika stor; ”när kommer du bäbis?”. Det har blåst storm i ett par dagar men nu är vinden lugnare. Vi har Nationaldag tillsammans. Pojkarna roar sig en stund på byn, bland disco, sockervadd och småvänner. Här hemma vattnas sommarträdgården, plockas blågula, världens sötaste blommor, förgätmigej. Pustas. Läses favoritbok.

Och alldeles snart, ska vi äta svenska, gudomligt goda (vi kan ha provsmakat en drös redan) jordgubbar. Gräddmjölk till, förstås!

Vårt Just nu.

Inget är som väntans tider…

 

Hoppas att ni har det gott alla ni. Och Grattis Sverige!

 

 

Lillafrun

Minstingpreggoteten och preggomagejämförande!

Som önskat, och roligt för mig själv också förstås, tänkte jag sammanfatta denna preggotet lite, svara på sånt ni undrat och visa bebbemagarna bredvid varandra..

 

Det är en ynnest. Att få vara med om det här ännu en gång. Ingen självklarhet alls. Bara en så stor ynnest.

Minsting i magen.

Det var en mycket, mycket kämpig höstperiod. Med den gravaste tröttheten, en feberkänsla som kom och gick och det galnaste illamåendet jag mött, i princip dygnet runt. Kämpiga, kämpiga veckor. Kravlade mig upp om morgnarna, kväljdes när jag serverade barnen mat, hade noll energi (i alla fall mycket, mycket mindre än undertecknad är van vid) och behövde till och med kliva upp och äta om nätterna för att genomlida illamåendet.

Så blev det juletid och allt började lätta… dessa första perioder har varit trött (med S) eller småillamående (med J), men denna gång var det mycket av allt. Så himmelens tacksamt när känslan började bli en annan…
Träningspassen skrämde illamåendet för en stund, där på hösten. Gudomligt. Och energi gavs. Ännu bättre blev det förstås sedan, när preggodimman lättat. Jag kutade i vanlig ordning sista löpturen i mitten av preggoresan. Allt för att hålla mig borta från foglossning så gott jag kunde. Och det gick ju bra faktiskt, så länge det inte skottades snö för mycket, sndebelastades allt för mycket och så vidare. Som med storasyskonen har det varit någon ond period som sedan tvärförsvunnit. Jag är evigt tacksam som ännu en gång fått må (förutom första tiden då) sådär himla bra. Det gör det så mycket lättare att kunna njuta av denna resa, kan jag tro.

Jag älskar att vara gravid. Känner mig så fin. Och fullkomligt älskar tanken på att bära ett liv. Känna buffarna, lilla hickan och veta att det växer ett hjärta i mig.Storebror har varit helt gudomligt fin med bebben. Så rädd om magen. Klappat. Kramat. Pratat. Och pussat. Cykelsvett och oändligt med gympapass. Nu på slutet väldigt lugna sådana, men jag mår så bra av att hålla igång. Promenader i massor också, förstås. Jag tror på att stärka preggokroppen, göra utifrån sin nivå.. att slippa ont, känna att man orkar bära, kånka, få härlig energi och så vidare, det tror jag garanterat att min träning gett mig.

… det har varit fantastiskt att dela denna resa med små syskonen. Vi är ett tight team här på hemmaplan.

Men det är sannerligen inte att jämföra när jag var preggo med Liten till exempel… och kunde vila så fort andan och preggotröttheten föll på (typ… jag pluggade ju 200 % för att kunna vara ledig men slippa studieuppehåll, ni kanske minns..?). Och med Pyret i magen var det hälften så många barn att ta hand om.. men ändå, helt magiskt att vänta denna lilla trean tillsammans med världens finaste M och småttingarna. Och så himmelens lyx att få vara HemmaMamma under tiden. Hjärta M. Han gör allt för sin fru och sina små. Vi är ett starkt team, han och jag. Värdesätter varandra, hur vi är och vad vi gör, lika högt. Jag tycker att han är fantastisk. Och han behandlar mig som en prinsessa, sju dagar i veckan.

Lillan har mest haft magen som kudde och hänger rätt bra där ovanför när hon bärs i min famn. Det är ju himla klurigt att förstå, faktiskt… särskilt när man bara är ett år. Fast snart, snart faktiskt två (!).

… den här bilden är från ikväll när kvällssolen sken in i hallen och vi precis var på väg ut på en minipreggonad. Blåsig och svinkall sådan.

 

Efter önskemål har jag sökt upp bilder på preggolyorna såhär i slutet, från ganska så samma dagar.

Bild 1. Liten i magen. Bild 2. Pyret i magen. Bild 3. Minsting i magen…

Bilderna är tagna på olika avstånd, men ändå…Tre ganska så olika bebbemagar ju. Åh. Älskade bebbemagar med så älskat liv där i.

.. och på frågan hur jag känner inför förlossningen. Om den skrämmer mig… så svarar jag;

Jag är superpepp. Alltså verkligen. Jag längtar. Det gör ont. Inget snack, liksom. Men jag har två så positiva förlossningar i min hjärteask, att det är på dom jag fokuserar på i tanken, något annat känns bara osmart. Positiva, peppiga tankar. Och massssor av längt efter bäbis. <3 (HÄR kan du läsa om när S föddes. och HÄR, om när Juniflickan föddes).

<3

 

I detta nu är jag på-riktigt-gravid och försöker njuta allt jag kan av denna sista väntanstid. Vi gör det tillsammans. Men mest längtar vi efter att få träffa det lilla livet. Jag mår fortfarande väldigt bra… magen är ju (typ) nere i backen snart, så att andas går lättare nu än för några veckor sedan… men visst, jag får smärre panik om jag råkar hamna på rygg i sängen, har rätt mycket halsbränna, inte mycket matlust och mår gott (helst en stund varje dag) av en liten vila… idag har jag haft en riktig högpreggodag. Mysigt! Känner mig också superskör, lite småettrig och känslosam. Allt på samma gång. Känner mig sådär gråtig och så himla rädd om mina älskade. Allra mest så himla, himla lycklig och tacksam över dom där tre som virvlar runt mig, strösslar pussar och gör att kärleken nästan svämmar över…

 

Minstingpreggoteten och preggomagejämförande. Precis så.

 

 

Lillafrun

Något förträffligt.

Bus och bus.

Ytterligare två glimtar från årets första junihelg här på gården.

Och så var det sån där måndag igen. När den där älsklingssynen kan fortsätta; dom där tre darlingarna i samma blickfång!

Jag vet att jag sagt det många gånger förut.. men det är verkligen en utav veckans allra bästa dagar, det här. En förträfflig start på varje ny vecka.

Idag har morsan sagt, hör och häpna, att hon ska göra så liite som möjligt. Vila, liksom. Alltså det där med att sitta och tomglo en hel dag och göra prick ingenting, det är inte bästa vilan för mig. Men det är skönt att skruva ner på älskade räsertempot för ett slag, kunna göra dom där vardagssysslorna jag älskar i lugnan ro, lite mer en sak i taget och hinna höra sina egna tankar. Det, är lyx för mig. Jag pular in en tvätt, snor runt den lealösa dammsugaren som sannerligen sett bättre dagar, norpar gammblommor och vattnar, plockar, smådonar och svassar mellan rummen. Så kikar jag då och då ut genom fönstret, det blåser storm och på gräsklipparen sitter den finaste människan jag vet, tillsammans med två barn i knät. Strax drar vi hela gänget till barnmorskan och lyssnar på Minstings hjärta.

Vill önska er en god måndag så hörs vi snart igen!

Lillafrun

 

 

Sånt som ger fladderhjärta. Och att vara färdig, liksom..

Å.

Sånt där jag bara älskar, får jag flädderhjärta och mår så himmelens bra utav.

Andas bland blommor. Stoppa händerna i jorden. Blomsterpåta. Tillsammans med en liten Blomsterflicka dessutom, med hatt och trädgårdsmönstrad klänning. Nä, det kan knappast bli så mycket bättre.


Idag har alltså varit ännu en dag med härligt trädgårdsfix.

Barnen har varit varsin sväng med Farmorn också. Så fint att få ha ett barn i taget ibland.. särskilt såhär innan en liten till plutt ska anlända. Och på byggställningen har mannen och Farfarn stått och jobbat, vi här nere på backen har ropat ner dom för mat och fika och sånt då och då (och sköna pustar över att ha dom på backen en stund.. det är ju såå högt där uppe!!!). Ännu ett gympapass denna veckan hann jag med också, medan Lillan sov gott i vagnen. Och nu ikväll har vi varit på sån där vacker vid-vattnet-tur, där barnen nattades samtidigt som liljekonvaljbuketten plockades.

En söndag med många må-bra-grejer. Under bara junidagar.

 

Och alltså.

Nu är nog sjuttsingen hela fixa-inför-bäbis-listan avcheckad som jag jobbat på med ett tag. Nu är ju till och med sommarblommorna planterade, liksom. Bullarna är bakta. Matbrödet likaså. Barnvagnar är skurade. Skåp och lådor städade. Dom små pyttekläderna är tvättade, vikta och lagda i små högar. Det där fotoalbumet med ”Juniflickan första år.. och livet, liksom” är färdigt.. sen finns det ju nääästan ett helt år till framkallat och på hög.. men det får bli när det blir. Magen tillsammans med syskonen är förevigad i vackra bilder. BB-väskan packad. Och massa annat jox.

Ja.

Nu är det bara, bara njuta det sista, passa på att klappa på magen massor och pusta. Så himmelens spännande om Minsting är pepp på världen ganska snart, eller faktiskt minsann tänker stanna några veckor till…..kanske sådär rekordlänge för att vara i sin syskonskara, menar jag. Ja, man vet inte. Så fasligt spännande!

 

Hoppas ni också haft en god helg, med sånt ni mår bra utav. <3

Lillafrun