Tillsammanslördag, med en gosemjuk Halvåring i min famn.

Å.

Idag vaknar vi till lördag. Ingen väckare som väcker någon. Alla är hemma.

Och hela familjen firade med sovmorgon till strax innan nio. Åhå, tack för den barnen.

Vi åt frukost i timmar, sådär så att lunchen bara vävs ihop med kaffesörplande från morgonen.

Barnen öppnar kalenderpaket och pysslar vid pysselbänken av innehållet. Klistermärken med söta julemotiv och pillriga småpärlor att pärla armband och halsband utav.

Jag tittar på mannen och säger, nästan förvånad i min egen röst; ”duu.. idag känner jag bara för att göra mest ingenting”… Ni kan ana sköna känslan då, när han som alltid är så ivrig (och jag med ju),när han svarar; jag med! 

Så, vi har haft kanske världens skönaste decemberlördag här hemma. Vi brukar ofta fylla lördagarna med något slags fix med huset eller något annat ”nyttigt bestyr”, varvat med massa mys. Men idag fick det bli deluxe av långsamt innemys medan det snöblandade regnet drippdroppade där ute. Medan Storebror pep iväg till Farmor för peppisbak i ett par timmar, Minstingarna vilade, så passade jag på att beta av en depå på julklappslistan… från sköna soffan. Himmelens skönt, istället för att springa i affärer.

Och titta där då! Min gosemjuka bäbis i min famn.

Tänk att han är en liten Halvåring nu. Vår älskling Bertil. Ammar och klunkar mjölk för fullt ännu.. jag har lite ont i hjärtat över att han är ett halvår och det börjar skickas grötprover i brevlådan hit och dit..alltså, jag älskar att han är ett halvår, förstås. Var ålder har sin charm, och nu som trebarnsmor, veeet jag ju att det är himla mysigt och härligt det som väntar också. Och så vidare.

Men, det här med att introducera gröt och smakisar efter ljuuvlig helamningsperiod.. det kan jag tycka gör lite ont i hjärtat. Ni är inte förvånade, va? Känslomänniskan bakom orden här…. Ja ja.. Han är så mjuk och go och växer så bra, så jag väntar nog med den där himla gröten lite till.. kör på feeling.. precis som med dom andra två. Det har ju funkat fint, ju.

Lillebroren… Halvåringen. Mm.. dagarna som går, det är liiivet! Och jag gör allt jag kan för att nypa tag i varendaste dag på bästa sätt. Idag, genom att göra mest ingenting. Fint så.

 

 

Hoppas att ni haft en skön lördag, ni med! <3

Lillafrun

 

Kransar i juletid!

(Inlägget innehåller två pyssliga reklamlänkar)Något som hör till juletiden för mig, är att binda oss en julig krans.

Att bara slå sig ner. Bland ris och blomstertråd, en halmstomme och tid. Tid för påtande och kreativitet. Som att landa i det skönaste hav av puffiga vintertäcken, tycker jag.

Enris. Eller gran- och tallris, som kransarna från förra årets julmarknad, som ni ser ovan.Lingonris. Så himla vackert.

Där har jag bara haft en lite kraftigare ståltråd som jag format till ett hjärta och sedan bundit lingonris kring. Men också så himmelens fint att ha en riktig halmstomme och göra en lite kraftigare lingonriskrans!Enris. Med blåa bär. Det är en favorit. Sticksigt. Men så vackert.

Jag kommer ihåg förra året, hur jag hade Juniflickan i kånken på ryggen, och Minimannen i min hand. Hur vi kämpade oss till skogen genom snöyran. Var så lyckliga där vi fann enris, under snön som fallit överraskande tidigt. Såå trött gäng innan vi var hemma, och så saligt nöjda över att vi lyckades;

I år, kom min älsklingspappa och överraskade med säckar av pappa-knipsat enris. Gulligt så det förslår. Och liiite mindre svettigt än förra året, heheMosskrans. Alltid lika fint. 

För att inte tala om lummerkransar!

-Som nu hänger där på vackerskåpet inne i Salen. Lummer är fridlyst, men får plockas för eget bruk. Sådetså. Lite slingrig att jobba med, men så så fint!

HÄR finner ni mitt ”recept” för Lummerkrans!

Årets krans som får hänga ute, band jag och Minsting tillsammans…

han var sådär lagom road och låg och blinkade långsamt med storögonen där på ullfilten och undrade vad mamman pysslade med egentligen…

Sådärja! Årets Julekrans. Med röda bär och juleröd rosett med guldig kant!

HÄR finns halmstomme och HÄR finns bästa sortens tråd, dock finner jag den inte i grönt som jag har. Men kika i närmaste pysselbutik eller i blomsteraffär, förstås!

Tipsigt från mig alltså, för skön landastund och tid för kreativitet; -Bind din egen krans!

 

Må så gott alla ni!

 

Lillafrun

Det årliga Första-Advent-Kyrkkaffet här på Drömgården!

Och när adventsfrukosten var bortstökad, började vi klä oss i finkläder och drog fram loppade juleduken och förberedde för resten av söndagen. Något undertecknad jobbat inför och längtat till precis hela veckan som gått, lite sådär både dag och natt. Och nu äntligen blev det ju söndag!

Titta, den skäggige har som sagt på framtrollad tid, till och med hunnit snickra igen lite i salen. Så himla härligt där blev och med adventspiffet är det där nu ett rum vi bara villll vara i. En ommöblering jag ska visa er mer av såklart!

Det har blivit tradition nu.

-Att vi första söndagen i Advent, efter Gudstjänsten i kyrkan (som idag var liiite svettig stundvis, med tre småttingar.. men så innerligt underbar också, tack vare samma anledning som gav svettkänslan)…att vi fyller hemmet med älskade hjärtenära. För Det årliga Kyrkkaffet här på Drömgården!

Först ses vi i kyrkan, lyssnar till fina Präst-M, söta kyrkokören, vackerspelande kantorn och sjunger Hosianna tillsammans. Sen åker vi varma i hjärtana, hemåt.

Mot gamla gården med knarrande trägolv, mormorsgolv, rangliga pinnstolar och historia i väggarna, inte ett perfekt hus på något sätt, men vi älskar det, från stengrund till kallaste vinden. Det är vårt hem. Så högt älskat.
Vi öppnar dörren och hälsar Välkommen! 

Barnen sköter den grejen så väl. Och är ungefär hur söta som helst där dom står och gastar, Väääälkomnaa!!

I köket dukas det fram en massa gott. Idag fylldes kökksbänken med tunnbröd från Tunnbrödgubben, juleskinka, korv och stark senap och alldeles nygräddad limpa. Kokta karameller, Saffranssnittar, Kardemummaskorpor, Pepparkakor, ädelost och Saffransbullar.

Småttingar plockar småhänderna fulla.

Traktor-peppisar, nog det bästa av allt. I alla fall om ni frågar Liten, Storebroren.

Vi sörplar Kyrkkaffe och äter och njuter värmen från älskade människorna och tända ljusen. Barnen leker och vi vuxna avhandlar livet i stort och smått. Mitt i är vi, Storlilla familjen, som ett handfull människor som bara älskar hela alltet, att ha alla här, och jag känner så en smula Emil-i-Lönneberga-Katthult-kyrkkaffe-känsla.. förstår ni?

(Kom igen.. en Lucas där ute på åkern snart, mannen?)Minsting hade famnar åt alla håll att gosa i. Moster M och Morbror C, från stora Huvudstaden, var en duo som gick finfint att stepdansa på bordet med.

Medan småungarna lekte satt coola killarna i finsoffan inne i Salen. Det där är egentligen två bäbisar, sådetså. Mina två Gudbarn. Världens finaste pojkar. Dom svarar vi veet när jag säger ”Gudmor älskar er, ok!?… sa jag att jag älskar er?”.. och deras moster Emmeli får alltid varma leenden och kramar, alltid alltid när vi ses. Gullbarn. Bäbisar. Som växt. Liksom.

Och där; vår älskade Mor och hela syskonskaran samlad.

Det blev sån julstämning.  Det är något alldeles särskilt att bo i ett såhär gammalt hus, kring juletid. Onekligen väldigt, väldigt mysigt.

Alltså, det är inte alls så praktiskt med gamla hus. Men nu råkar både M och jag inte lägga så mycket fokus på just det…livet är alldeles för vackert för att bara tänkas praktiskt, ju! Så tro inte att här är en plats för lyx, som i överdriven bekvämlighet. Vi är arbetssamma både jag och M, så är det. Annars tror jag inte man skulle trivas lika bra här. Jag råkar nu vara så romantiserat förälskad i denna gård också, att jag inte kommer på något negativt alls med ett gammalt hus.. eller jobbigt med det… jo fasiken! Kära nåån, som vi ju sliiter med att ta hand om hemmet vårat, förstås. Men det är en ynnest. Alltsammans. Vi gör det tillsammans, bit för bit, steg för steg och ”vi har aldrig varit närmare färdigt – vaddetnuärvihållerpåmed – som vi är nu”… så peppar vi oss när det känns tungt mitt i renoveringsprojekten.

Åå, det är här vi firar jul framöver!”, sa den ena och den andre höll med. Och jaa, det är en dröm. Att kunna fira jul här, allihopa tillsammans. Vi får se när det blir. Vårt Sovrum ska bli en Matsal först. Sen så. Så drömlikt.

När mörkret fallit  blev det hejdå-kramkalas i salen. Kvar var kaksmulor, ett hem som stod stilla men ändå var så fyllt med liv.. och värmen, eftersom dom där människorna vi är så glada att ha omkring oss. Om än det fattades en hel hop för att vi skulle vara precis alla i Storfailjen.

 

Så, så gick det alltså till. När vi ännu en gång hade det årliga Kyrkkaffet här på Drömgården. Firade advent och omringades av värmen från hjärtenära. En annan kan bli gråtmild för mindre.

 

 

Lillafrun