Måndagshälsningen! -sommarens sista!

God morgon måndag och Midsommarveckan!

Å, att njuta. Av precis allt vackert som är just nu. Ett mål hos mig.

Förra veckan hade jag ganska så mycket ängslighet och vemod i kroppen. Ibland blir jag bara så rädd. Ni vet, livet. Det kan bara kännas för jäkligt att vi inte, allesammans, kan få leva lyckliga långa, friska liv tillsammans och dö av ålderdom.

Vi vet inget. Om framtiden. Det är konstaterat sedan länge. Så den gamla godingen; ”ta vara på nuet”. Det är det nötta uttryck jag tänker fortsätter att leva efter, så mycket jag bara kan. Varje dag är en gåva. Om jag bara går runt och oroar mig för vad som kan hända, så missar jag ju mitt mål..

Ok.

-Vi tar måndag och samlar oss lite, tycker jag. En Måndaghälsning. Tror nog att det får bli sommarens sista, sen tar sommarlovskänslan över och dagarna blir pärlband av Sommarlov med planer som strösslas mer i stunden, ni vet.
Veckan som gick?  Började sömnigt. Och småsyskonen började bli krassliga.

Till kvällen tog jag småttingarna i bilen, där ungarna fick göra natt medan mamma funderade på ditt och datt och plötsligt var tvungen att stanna för att lyssna på tystnad och titta på spegelblank sjö. Jag sprang, en endaste tur. Men den var stark. Jag tänkte på mamman som blivit en ängel och kände hur enormt tacksam jag var som fick vara precis där; med fötterna på jorden, kutandes, med barnvagnen full av snusande barn. 

…Det var samma dag som Storebroren också susade till Förskolan några timmar… för att liksom kunna ta Sommarlov. Sötnosen där. Som bjöd kompisarna på glass och gav fröknarna små blomsterbuketter och önskade glad sommar. Sen var han så himmelens lycklig. Pustade och suckade lättat som om han varit på arbetet minst en hop idoga dagar på rad… fastän det handlade om några timmar, en endaste dag. Men Sommarlov, det blev det ju!

Ljuvligt!

Jag inspekterade fynden jag tagit med hem från fjället, fäbodstugan. En skogsbukett, lite porslin, en så söt skål men framförallt vad jag letat; en ljuslampett.

En kväll bakade jag nittio (!) minipizzor. haha, vilket antal, va! 

Det kändes gott att kunna hjälpa Storan inför studentfixet. Och när bagaren var tvärslut så hade jag ju världens snällaste M som diskhjälp. Älskling. 

Piggelin och lugna puckar. Sjukstugan var ett faktum. Mamman kroknade lite för varje dag. Det är jobbigt när barnen är sjuka. Och var småkruxigt att känna att jag räckte till till alla krassliga små, när jag själv också blev krasslig. Men små guldstunder gav energi.

Som när jag och barnen gick på lite långsam tur. Minstingarna sov i vagnen och Storebroren, (som då ännu inte fått sin feber) hade sin ”blomstervagn” med sig och vi plockade liljekonvaljer och jag visade S en hemlig väg hem genom skogen, lärde honom vad harsyra var och så fick vi till sist samtalet från pappan att han hade klarat uppkörningen av lastbilskortet. Lycka!

Så blev det studentdag och vi firade en alldeles fantastisk student med efterföljande himlagod middag i Mäjadalen.

Så blev det fredag och Vattkopporna hälsades välkommen. Hej, hej! liksom. Ingen tvekan på att prickarna var koppor.Helgen bjöd på det ljuvligaste sommarvädret och ännu en blomstertur togs med havet som tavla bredvid.

Storasyskonen susade till Farmor för mys, där vi sedan samlandes hela Storfamiljen på mannens sida.

Vi firade Farfar/Pappa/Svärfar som fyllt år förstår ni. Och ser ni så söt liten bukett han bland annat fick? Jag blandar hejvilt när jag gör buketter. Blommor från skogen, vägkanten, gräsmattan och rabatterna.

 

Vi har njutit av sena juninätter och till sist, motvilligt, krupit till sängs och somnat bums. Veckans sista dag tog jag barnen på en liten utflykt till Mamma och Pappa, vi fikade go-fika och myste och när natten kom skrev jag alla dessa ord ni nu precis läst.

Nu är det måndag morgon och jag ser så, så fram emot den här veckan.

Vi har en 2-åring i hemmet. Den ljuvligaste Juniflickan på jorden. Som fyller år. 3 år. Alldeles, alldeles snart. ju. Och Midsommarhelg stundar. Allt på samma gång. Jag tänker mig mysiga förberedelser, lite bakning och matlagning, presentfix och sånt där jag av bara tanken blir alldeles nipprig utav. Och firande på toppen av allt, tillsammans med älskade.

Så ska jag göra ett nytt försök att sända er en renoveringsuppdatering. Och klänningstips, just det! Kanske är ni sugna på receptet på minipizzorna också? Kanske det perfekta tilltugget på midsommar.

Nu har M klivit av sin jour igen och med tre dygnet-runt-jour-veckor av fem, så känner vi oss såå friiia nu. Jag ska göra något så busigt som att lämna hela gänget några timmar, för att bege mig till stan och småshoppa lite inför lilla Skrållans dag. Hoppas att det går finfint och att jag hinner hem till amning.. lillprinsen som ännu inte verkar tänka hoppa över ett endaste mål. Morsan strejkar inte emot, alls. Tvärtom!

Önskar er alla en god midsommarvecka, så hörs vi, ok?

Lillafrun

Så gick det till när vi ”bara skulle göra en liten utflykt upp på fjället”….

Det var dagen efter Lillebrorens 1-årskalas

..och vi alla var lite efter-kalas-trötta men ändå sugna på en liten utflykt. ”Vi åker till fjället!” … det stora berget här i byn alltså, där vi har en alldeles egen fäbodstuga. Sagt och gjort.

Jag packade barnen i bilen och M tog fyrhjulingen med vagn efteråt… jaa för självklart hade makarna inte bara vilsam utflykt på agendan (vi är hopplösa) utan tänkte att vi ju kunde förena nytta med nöje och samtidigt längs vägen ta ett sandlass hem till den nya sandlådan.

Så enormt mysigt där uppe på fäbodvallen.

Minimannen fick fyrhjula sista biten och ja, alla var mycket pepp på den där turen. Själv njöt jag skogssus och fågelkvitter och synen av småttingar på en så vacker plats.

Vi fikade bullar och sörplade festis och kaffe.

Och jag inspekterade noggrant stugan och lät er följa med (kika på instagram, där bland sparade höjdpunkter finns ”Fäbodstugan!” som en alldeles egen).

Pluttebondpojken som sitter vid sin alldeles skog, fräsigt ändå.

När vi fikat och njutit ”fjälluft” drog vi neråt igen.

Då också med sand från vår sandgrop.

Vi är en bra bit på väg, när jag ser hur sandkörarna plötsligt får punktering på fyrhjulingsvagnen. Typiskt. Det var ett parti med alldeles för elaka stenar att köra över med ett så tungt lass… såå vi får lämna ekipaget och åker bil ner till byn.
För att barnen fortfarande skulle tycka att livet lekte så drog vi och shoppade en hel hop med korvar i bröd och susade till byns Lekpark för lite busigt lunch-häng.

Vidare sedan och hämtade en släpvagn hos svärföräldrarna.. för att återvända till fjället…

Nånstans här var både jag och skäggig ganska så nöjda (läs enormt andfådda).

Efter att först ha skottat sand till en vagn. Som sedan fick punktering. Därefter flyttat på samma tunga sandlass till släpvagnen… samt åbäkat upp tunga fyrhjulingsvagnen på släpvagnen.

”Sug in magen mot ryggraden och lyft rätt”. Jojo. Skitstarka var vi tillsammans. Faktiskt.

Timmarna började ha tickat och i bilen satt tre busar som ömsom skrattade ömsom skrek.

Samtliga klappade händerna när vi började åka neråt.

Pappan med bil och barn och släpvagn. Och morsan…

Überlycklig över att få köra fyrhjuling jättelångt.

Från fjället och hem. Typ bästa på hela dagen, hah!

Nä, det bästa.. förutom mysig utflykt (som visserligen spårade lite till ett himla äventyr), det var det här;

Lillprins äntligen på plats i sin nya sandlåda.

Som M timrat. Åt alla barnen, förstås.

Djup som bara den och rolig att leka i.

Fylld med gratissand från svettiga föräldrarna (haha) och på toppen fin köpessand som B fick i present av sin Farmor och Farfar.Inte ett ljud hördes från Lillebroren.

Förrän han var tvungen att kliva upp där ifrån… ett gott betyg!

Så, så gick det till den där dagen när vi beslutade oss för att åka på ”En liten lagom utflykt” till fäbodstugan och samtidigt ta med oss lite sand till sandlådan.

Det tog bara fyra timmar… Ett äventyr!

Lillafrun

Så hälsar vi Vattkopporna välkomna hit till Drömgården!

(Inlägget innehåller en reklamlänk!)

Jo, ni läste rätt.

Regnet öser ner. Det är fredag. Och utan att blinka kan man konstatera att ”joo, det äär vattkoppor lillprinsen har”.

Igår hade B några prickar på ett ben.. såg ut som.. ptja, han-har-haft-hög-feber-och-det-kan-det-komma-någon-prick-av-prickar…. men när vi klär av B till kvällen har det blossat upp och han ser ut som en prickig korv. Vi får sms från andra darlingar och även mail från förskolan. Vattkoppor, vattkoppor, vattkoppor. Som en löpeld har dom spridit sig i byn.

Men vad tusan. Vi har till och med önskat att ungarna ska få vattkoppor när dom inte är för stora. Jag var 12 år och var superkrasslig och såg mer eller mindre ut som en hel prick hela jag.

Så med ganska så gott mod ändå tog vi fredag.

Doft av sommarregn och blomsterplockning. Lillprinsen somnade gott i vagnen medan mamman njöt av att spatsera några meter fram och tillbaka längs lillvägen.

Storasyskonen slumrade på storsängen samtidigt som Lillebror och lugnet dom timmarna, var smått galet. Jag satt bara och tomglodde, sörplade kaffe och tittade på regnet. Lyssnade på tystnaden, norpade några gamla blommor och konstaterade att J absolut har början till koppor och att S nog är på väg in i samma sväng..

Jag passade på att fylla i det senaste i Bertilens Första År-bok. Plita ner några rader hur han firade sin 1-årsdag. Mysigt bestyr. HÄR finns förresten prick lika fylla-i-bok. Så fin.

Så kom pappan hem till eftermiddagen och vi har checkat in för en helg vi inte alls vet hur den blir… Vattkopporna får styra.

Jag är egentligen hoppfull och tror att den här nya sjukstugehärvan ska gå fint. Fast nu är det kväll och jag känner hur tröttheten är stor. Storasyskonen ser en film med Vackerpappan. Jag orkar faktiskt inte ens det, känner mig nästan ledsen så trött är jag efter den här veckan av så mycket ompysslande om och oro (Emmeli i ett nötskal) för småälsklingar.

Ja, sen blir jag typ alltid såhär lite smådeppig efter en heldag av spöregn och fööör luuuugnt tempo.. först tycker jag att det är döhärligt och tänker och känner ”åå så skönt att viiila, sådär som man bara gör när regnet öser ner, så bra, jag behöver det här”… sen hinner ofta rastlösheten krypa mig in på skinnet och till kvällen vill Emmeli klättra på väggarna av energin som kokar inombords, samtidigt som man känner sig seg som sirap (!?). En springtur eller lite trädgårdspåtande hade suttit fint. Men jag är ju verkligen inte kry jag heller (när jag hinner känna efter), så jag funderar på att krypa ner bredvid lillprinsen som sover i storsängen, med handen på magen. Det ser så skönt ut. Så glad att han inte verkar bry sig i alla prickar.

Gosa ettåring, tanka sömn och energi och ladda för piggelindagar. Så får det bli.

Gott med en hel helg framför oss. Önskar er, fina ni, en god junihelg!

Lillafrun