Måndagshälsningen!

Å. Hej alla ni! Hoppas att ni haft det gott i helgen. <3

Min helg blev verkligen som en endaste varm kram. Jag kände mig lite som ett korthus som föll i fredags. Alltså, alltid alltid är det en trötthet när helgen tar vid, ju. Men ibland lite extra, när det varit lite extra, helt sonika.

Så blev det helg och vi fyllde dagarna med hjärtegott.

Tillsammanstid. Två föräldrar här hemma. Chans att inte göra så många saker samtidigt (vilket det mycket är när man hemmamammar med tre älsklingar.. något jag ju för det allra mesta tycker går ”som hejsan”, som Minimannen säger, men som ibland kan ta ut sin rätt).

Helgen, med lyckan över sjukstuga som upphörde, ungar som började vara sina rätta jag igen. Lillprinsens små, stora framtänder som ääntligen fick se världens ljus. Och mammahöften som fick vila en del från bärande på ledset barn. Framförallt; Mammahjärtat som fick njuta av ljuvliga synen av glada barn igen.

Storasyskonen cyklade för fullt längs lillvägen. Gullebarn.

Skogsluft. Pyssel vid pysselbänken. Löpning, en längre tur för mig och skäggig tillsammans, två barn i vagnen också.. Storebroren hade Farfardag och levde liivet. Ja, båda storasyskonen har svishat till Farmor och Farfar härs och tvärs under helgen.. den rikedomen. För oss alla, på alla sätt. Att ha våran Storfamilj nära.

Vi har samlat på sömn. Träffat efterlängtade vännen. Och så avslutade vi alltsammans med att åka till Grannbyn på fantastisk gospelkonsert. Där jag träffade gamla vänner från mitt folkhögskoleår i huvudstaden… det där året för alldeles snart tio år sedan. Det var så enromt roligt att återse fina människorna. Och njuta hjärtevarma musiken.

Bertilen och jag dansande och njöt och till sist somnade han i min famn, och sov sig igenom världsbra, ösig gospel. Mammas lillprins.

 

Ja, ni anar att helgen varit som ett plåster på en lite för trött småttingmor, va? Mycket riktigt. Känner mig alldeles varm i hjärtat. Hoppas, hoppas, hoppas ni haft det gott, ni med!

Nu tar vi måndag!

Tillsammansmåndag. Lyxigaste sortens veckostart, alltid. Nu ska jag ansluta mig till gänget som är ute på gården. PappaMorfar är här och hjälper oss att elda idag, så snällt. Det är så himla mysigt med eldningsbestyr tycker jag, barnen gillar det också! Och förstås är det fräsigt att få bort dom där stora högarna av gammal brädfodring. Win-win-win, alltså!

Planer inför veckan?

Våren har stått på paus för ett slag, men det känns som att den är här för att stanna nu. Det ska vi njuta av i massor denna vecka, tänker jag. Tussilagosolarna har vaknat igen i dikena, gräsmattorna blir grönare för var dag och små knoppar syns på häggen. Ljuvliga vår! Jag har ett par utkast att jobba med inför fina samarbeten som ni ska få ta del av också. Och vännermiddagen här hos oss längtar jag också massor till. Lite så. Vi tar en dag i taget.

 

Önskar er en hjärtegod start på veckan!

 

Lillafrun

Blåsippelycka!

Med snärjiga dagar bakom oss, där mamman känner att dubbelknutarna knutits på rad och andningen inte direkt varit djup så många gånger, förutom möjligtvis vid långa promenaderna eller dom där små gympapassen. En vecka där det varit sjukstuga, mycket jobb, Brandismanna-uppdrag, renovering till sena kvällarna, ledsen bäbis med tandsprickning, ovanliga nattningar som tagit små evigheter. I princip noll stunder att bara andas för ett slag. Varken jag eller M är så bra på stopp-knappen, alla bestyr är så kära liksom. Men energitankandet är viktigt. Så det var därför så himla, alldeles extra, härligt att ta den nybakta sockerkakan, lager-på-lager-klädda ungarna och åka till skogen.

Ta helg. Andas. Låta axlarna sjunka. Mötas av den vackraste blåsippsbacken vi skådat. Och fika kakan vi bakat på dom där vackra, himlagoda, hemäggen vi fick i början av veckan. Alltså å, så helt fantastiskt mysigt och gott på alla sätt.

Mums, mums, mums!

Och där;

Lilla 11-månadersbäbisen.

Han tittade storögt på sina storasyskon och alla blå blommor i backen… han såg så väldigt sugen ut på en sockerkaksbit också…

..men fick hålla till godo med en ”mamma-slurp”… vilket han inte tackade minsta nej till, i vanlig Bertilen-ordning.

Lilla Radarparet hade highlife.

Bland festisar och kakbitar på rad. Prassliga löv, vackerblomster och roliga lerpölar.. att både leka och dratta på rumpan i och brista ut i storgråt för… ”juuumpan blev blöööt!!” (Strumpan blev blöt) för lilla Skrållan, men några minuter senare var leken igång igen.Skogen. Helt underbar!

Efter ammemyset och leken och djupa andetagen, plockade vi oss varsin liten bukett.

 

Så började vi tjava tillbaka till bilen igen, där den stod vid den där parkeringsfickan som för alltid kommer att påminna mig om när jag och M preciiis gift oss. Vi hade just lämnat kyrkan med skramlande burkar bakom tjusiga lilla bilen. Så satt vi där, insvängda på dolda parkeringsfickan med magnifik utsikt över havet, i min Morbrors lilla PW. Vi väntade in att hela bröllopssällskapet skulle åka förbi oss.. så att vi sedan kunde åka mot Livets Fest. Vilka minnen.

Å, vart var vi?

Jo. Blåsipporna.

Vi lämnade det blå havet av blåsippor. Med hjärtana fyllda av mjuka skogen, kaffesörplandet, om ditt-och-datt-samtalen och synen av skogslyckliga barn.

Blåsippelycka!

-Kan reda ut vilka snärjiga knutar som helst.

 

Hoppas att ni har en riktigt, riktigt god helg! Ta hand om er så hörs vi snart igen!

Lillafrun

Han och Hon. Och den största av skatter. 

Han och Hon. Och den största av skatter. 

 

Det är kväll på gården och i hemmet hörs endast dom snusande barnens andetag från sovrummet bredvid.
Mor är trött. Faktiskt så trött att det värker i kroppen på mig. Dagen har varit lång och en drös moderliga dubbelknutar har knutits.

Det är en ynnest att få vara Mamma till de ljuvligaste små skapelser jag vet om. Med det inte sagt att det alltid är lätt.

Jo, lätt är det.. för ungarna är friska, förutom någon snuva nu och då. Vi har det gott i ett varmt hem. Mat på bordet (sjuttioelva gånger) varje dag. Och det fullkomligt bubblar av kärlek och glädje inom familjen, varje dag.

Men trött och smygless måste man få bli ibland i alla fall, tänker jag. Det har ingenting med kärleken att göra. Det bara viskar om att en Mamma också är människa.

När småtänderna är borstade, innan-nattning-buset gått överstyr, kvällssolen lyser in och den tröttaste i gänget är mamman. När godnattsångerna är nynnade tusen varv, små smygande småttingstegen tagna mot vattenglasen som dom ju ”glömt” och bäbisen med små tänder på framsprickning, tröstat sig med amning till söms. När till sist tystnaden stiger, solen sjunker ner bakom berget och unge efter unge slumrar in, då finns till sist bara synen..

Av Han och Hon. Och den största av skatter. 

En evigt stor tacksamhet. Alltsammans.

 

Lillafrun