Om att älska hela mig själv, även skoskavet i själen!

Fransig i kanten. Oglansig och alldeles matt. Inifrån och ut. Starkskör, – minus stark- och enbart alldeles skör, ända in i själen.

Livet, det med. Ju. Det är ju inte svart eller vitt heller, livet. Det vet vi ju. En dag kan innehålla både glädje- och sorgeämnen. Hand i hand. Men man kan vara i mer och mindre balans, som människa, liksom. Hänger ni med?

Nu viskade livet om att det var tid för lite skoskav i själen för mig, som en av er beskrev det så poetiskt.

För varje år blir jag klokare och klokare. Jag har lärt mig hur jag fungerar. Älskar och accepterar, alltsammans. Tur också att visheten kommer med tiden… För livet är ju också väldigt mycket mer, åt alla håll nu, än för bara fem år sedan.

Jag vet, att jag är en människa bubblandes av känslor och energi. Högt och lågt. Att vara mycket stark gör mig till sist för ett slag, skör. Och att tvinga sig själv att bromsa, låta mig vara skör, gör mig sedan ännu starkare.

Omringad av ljuvliga människor, som gör även den sköraste dagen till något särskilt fint, har jag tagit en dag i taget senaste månaden..

 

När ljuset började återvända orkade jag nästan inte med det.

I februari när solen började skina in genom dom tjusiga fönstren blev det bara för mycket. Att vara ute går alltid bra, oavsett. Med inomhus blev det föör övermäktigt vackert och hjärtat krampade av vemod snarare än något annat, härligt.

Nej, jag känner inte att jag behöver redovisa för er på något sätt, men som alltid så vill jag att ni ska veta om, båda världarna. Dessutom är det gott för mig att skriva.

-Livets toppar och dalar. Som självfallet finns även för mig.

Jag är en över-livet-tacksam-person, som med förhållningssättet ”att se det stora i det lilla”, dag för dag, gör mig till en lycklig E med Sinnesro. Kära nån, vad mycket härligt det finns att glädjas över.

Att få vakna bredvid småttingar, ha en ny dag tillsammans, känna vardagssnabba kyssen från min man, strösslas av friskluft, naturens vackra och motion på älskade rundor. Jag behöver inget mer. För att känna mig som den mest livet-bortskämda.

Men, även för mig, finns motiga tider.

Det känns viktigt att berätta det. Den här omgången av rubbad sinnesro har varit min värsta.. och senast för någon vecka sedan, när jag precis nattat alla barnen efter en dag med absolut många guldstunder men en skavig känsla inombords, så bara bröt jag ihop. Totalt. Grät som ett barn. Kände mig skörast på jorden och sa till M att jag känner mig så himla, himla ledsen. när ska jag bli sådär vanligt-jag-glad igen? 

Jag hade då dittills varit cool i den vemodiga känslan som dykt upp många gånger senaste veckorna, tänkt att ”det här är livet, också. allt hör till. det blir snart bättre”…. men fick då, plötsligt, nästan andnöd.

Det visade sig vara min botten. Att gråta är förlösande. Att acceptera, hur saker ligger till, är också en god sak att göra för att kunna ta sig mot sitt mål.

Morgonen efter vaknade jag, med mig själv åter vid rodret. Inte med den vanliga energin jag är van att vakna med, men med känslan att vara på väg tillbaka dit.

Nu är nu och den här bilden tog M på mig häromdagen.

Jag ser, och känner förstås, att jag är åter. Med en känsla av att vara nyrenoverad, som en vän beskrev det där som händer efter att ha dragit i sin egen handbroms för ett slag.

Jag har norpat (läs: M har smått tvingat mig till att tänka lite på mig själv i främre led än plats 780 i kön, typ) åt mig småstunder att ta hand om mig själv lite mer än vanligt.

Så läskigt att känna sig skör men ändå så nyttigt och fint. Och bra. Jag har ”omfamnat skiten”, helhjärtat. För även denna del, tillhör ju mig.

Nu är årets tredje månad här. Älskade mars. Jag är, likt en alldeles nyligt brusten knopp, så redo för ljuset och solvärmen. Det vackra känns inte övermäktigt, bara härligt. Jag ser fram emot samlandet av vårtecken tillsammans med älsklingar. Och framförallt, livets dagliga utmaningar. Som Trebarnsmor. Bästa jag vet!

Självklart är jag sömnig exakt varje kväll, förstås. Men evigt tacksam över att återigen vara i min energi och känna att (i alla fall de flesta) dagarna (livet är inte svart eller vitt, som sagt) startar med en morgonkänsla som känns god och glad och dagens livet-innehåll möts med en själagod känsla.

 

Nu, – Äntligen!

-Sinnesron, åter. Och jag känner mig stark igen.

Som alltid, Starkskör. Stark OCH skör, på samma gång. Sån är jag!

 

Ta hand om er. Ni med. Okej? Jag tror verkligen på att älska precis hela sig själv. Lära sig hur vi fungerar. Inte jobba emot, utan omfamna allt det härliga och även ”skiten som skaver”. Klura ut hur vi kan vara den bästa versionen av oss själva. Jag tror att det kan frambringa lycka…. vad tror ni? <3

 

Lillafrun

Bertilen 9 månader!

Älskade lilla barn.

Vilken välsignelse det är. Att ha dig här. Hos oss.

9 små stora månader nu.

Lika länge ute i stora vida världen, som där inne i mammans mage i den brusande världen av fostervatten.

Jag blir så lycklig av att möta din blick. Känna din doft. Dina små händer mot min hud.

Ditt bubblande skratt är själaläkande.

Du är familjens minsta pusselälskare. Som tokig i att få tag på storasyskonens småbitar. Med ett litet gryn till tand, som kom fram på självaste 9-månadersdagen, är det så skönt att bita.. på precis allt. Så lika syskonen där också, med tänder som har väldigt obråttom fram.

Att sjunga sånger och göra rörelser är också kul. För att inte tala om titt-ut, strutta runt i gå-stolen eller kanske det bästa i livet just nu; att ha någon som håller småhänderna så att du får gå små, små stolta livsnippriga steg fram..

Ett tu tre kryper och räserkravlar dudig iväg mot nya äventyr.

Egna, små äventyr.

Alltid med en hand om ryggen som är beredd.

För plötsligt står du nämligen såhär.. vinglar, så omåttligt stolt!

Nästa sekund ser det ut som om du utövar den fräsigaste av yogaposer där du står med händer och fötter i golvet, och armar och ben helt sträckta.

Å kära hjärtanes, man blir ju så väldans trött.

Av livet.

Det härliga och busiga, gosiga och lekiga.

Vila behövs då..

Sova vagnen. I timtals, minst två gånger om dagen. Snusa som en minibjörn om natten, med mamma tätt intill. Eller bara somna i famnen efter ammemys. Det är livets goda, det med. En sömntuta, likt dina storasyskon.

 

Några av er har undrat om Bertilens ätande. Och jaa, vi skyndar väldigt, väldigt långsamt med storbebbe-maten. Jag kör på feeling och på samma vis som med dom andra två darlingarna.

Amning för fullt ännu, adderande grötportionen på kvällen. Det är det fasta. Sen under dagen småsmakar B nu lite här och där när det är något som verkar härligt och gott… vilket han hittills verkar tycka att allt är som han fått prova. Några teskedar gröt till frukosten… lite mosad potatis att smaka vid middagen.. lite så, just nu.

Så härligt, ändå. Att det verkar gå smidigt med övergången.

Då tycker till och med mamman, som fullkomligt älskar ammetiden och inte vill byta den mot något, att det är roligt.

Jag njuter enormt av att få amma mitt barn och ser (och vet, med samråd av bvc) att älskade Minstingen får i sig det han behöver (och lite mer än så, av allt ljuvligt mjukt och höga vågen-siffran att döma). Så lycklig över det. Att det fungerar ännu en bebbegång. Sannerligen inget att ta för givet.

En alldeles ljuvlig liten människa, vår Bertil. <3

Att se han tillsammans med syskonen, dom som får honom att helt och hållet bubbla av skratt på ett sätt som varken jag eller M kan frambringa. Den synen. Det ljudet. Hänförande.

Minsting 9 månader.

Lillafrun

Sportlov, Födelsedagsfix och Liiivet i en salig blandning!

Vi fyller dagarna med Sportlovsmys.

Äter långfrukost och stökar vid köksbänken. Småttingar dräller i pyjamas kanske ända fram tills det är dags att gå ut för utelek. Vi bakar och grejar, fixar och donar. Susar till staden och uträttar ärenden. Mamman tränar mitt på köksgolvet med hela tre små pt:s kring och på sig. Puh. Så somnar vi extratidigt, alla fem i ett hjärtans trassel. Någon vill krypa i sömnen. Och två turas om att drömma olika mardrömmar. Små människor i utveckling, ja. Sömnen gör alla gott.

Ute andas vi friskluft. Snusar i vagnen, gungar i gungan och längs lillvägen görs små äventyr. Frihetskänsla för ungarna att kunna traska där själv, inte behöva vara rädd för någon räserförare alls. Mamman slog sig ner vid gårdshusväggen, sneglade på lekande och sovande barn med ena ögat. Och blundade med det andra.Vår gamla gård. Med alla skavanker och alla önskan om tid och kärlek. Med allt vad gården innebär, både underbart och arbetsamt. Så är den våran Drömgård.

Steg för steg återställs och formas den också, till så som vi önskar den och tycker att den är värd.

Idag har snön fallit med iver och hela gården är åter inbäddad i snö. Det är som det ska vara, ju. Det ska inte vara vår här i norr ännu. Sådetså. Perfekt dag att beta av en lång, lång att-göra-lista. Allt från att skura hemmet och piffa för födelsedag och kalas. Vädra, bädda rent och vika tvätt i massor. Till att slå in paket, susa på utvecklingssamtal, gympa-svettas och mitt i allt bara tvär-pausa för att pussa gullebarns ljuvligt doftande små nackar.. där den ena varit här ute i stora vida världen i prick nio månader idag.

 

Sportlov och Födelsedagsfix och bara Liiivet, i en salig blandning, alltså. Är så tacksam över hela alltet. Livet, som är både skavigt, ljuvligt, jobbigt, basiluskigt och alldeles underbart. Att få dela det alltsammans, med dom där människorna jag får kalla för min alldeles egna familj. Det, är minst största lycka på jorden.

 

Ta hand om er så hörs vi snart igen!

 

Lillafrun