Att dansa in i efterlängtad fredag!

En alldeles vanlig torsdagmorgon här på gamla gården.

Bestämt var; idag börjar vi dansa ut julen tillsammans.

Ni ser ju, att det började vara mer än dags.

-När stjärnan hänger på snedden och det ligger ett litet täcke av barr under granen. Ni vet, älskade julegranen barrade så mycket att den hade börjat klä av sig själv. Häromkvällen när jag var ensam hemma med barnen medan mannen jobbade sent, så fick jag nästan hybris när jag hörde hur pumlorna började studsa där inne i Salen. Fick min förklaring, puh.

Julpinaler samlades och lillhjärtat Juni hjälpte mamma så idogt. Bäddade ner tomtar varsamt och sa ”godnatt tomtajna!”

Efter några timmar ifrån Storebror som ju var iväg på älskade föristimmar, så längtade vi så mycket att vi knatade iväg fastän det var lite för tidigt… mötte en glad Miniman som jag lovade skulle få gå direkt på loppis för att leta sig en plåtburk till allt nytt smålego han fick i julklapp.

Min storlilla pojke är precis lika galen i loppis som hans mor. Där inne fann vi massa fina ramar, ett sött örngott. Minimannen shoppade en blockflöjt och lyckades på charm bli erbjuden vilken bil han ville. Men någon plåtburk fick vi inte med oss men ingen misströstade. Den härliga jakten fortsätter ju! Så knatade vi hemåt. Genom något slags piskande snöregn.

Småsyskonen sov och nån fördel ska man ha när man är fyra år och Storebror gånger två.

Vi smygplundrade julegranen, bara han och jag. Satt där i finsoffan och prasslade med smällkarameller och ni kan bara ana njutningen hos han ni ser har chokladig mustasch. Jo, jag njöt. Något förskräckligt, jag med. Inte av chokladen, den delade jag så gärna med mig utav. Men av känslan. Att få vara med om, precis det där…. stunden med honom. Där både han och jag tyckte att det kändes så förfärligt vemodigt att bädda ner julepryttlarna och börja plocka ner glittret i samma takt som barret rasade… men att lyckan ändå fanns där, för vilken fin jul det varit.

Syskonskarans små nissar. Faktiskt tre utav inte alls så många fler tomtiga inslag i vår jul. Men några få är mysigt. Som dessa som barnens Mormoster Storan kom med till jul. I övrigt var hemmet fyllt av juleröda textilier, en massa skogsfynd som formats till kransar och stoppats i kannor och vaser härs och tvärs. Julblommor och sånt, ni vet. När det blev kvällen hade vi hela familjen samlad, och vi dansade ut granen tillsammans… genom hela huset, med varendaste strumpa fylld av barr. Liksom, som för att försäkra oss om att vi verkligen skulle ha det vi gjorde sedan för att få hemmet barr-fritt..

Det blev nattskift för päronen.

Tillsammans med älskade Tripp-Trapp-Trull-gänget har hemmet även idag steg för steg gått från barrigt och julekaramellskladdigt… till ni vet, nytvättade tyger, ja hela soffan faktiskt, stormattorna som varit ute i stormen och vänt. Fast vi har inte bara fejat. Timmar vid köksbordet också med så himla roligt pyssel;

… där man av återvinningspryttlar gjorde rytminstrument. Vilken grej, va!

..

Men oh. Vi landar i den ljuvligaste fredagskänslan.. skinande rent och såpskurade golv med nytvättade trasmattor härs och tvärs. Framförallt, alla är samlade för lång helg.

Hela familjen firade vi in helgen med att susa och inhandla Fredagsmys och med en peppad Miniman i min hand, fick jag sällskap till blomsteraffären. En så himmelens underbart söt begonia fick det bli. Så mycket Mamma över den. Älskar både blomman och mamma.

Nu sover tre av tre barn efter så mysig kväll.. och jag och mannen pustar nu ut. För första gången på hela veckan, nästan. Oohlala vad dagarna varit fyllda till bredden för dessa två småttingpäron. Med HemmaMammalivet, jobb och uppdragande för M, renovering dom små stunder som funnits över… och så en himla massa undanstökande av julen till sist. Stjärnorna lyser ännu och peppishuset är kvar ännu en tag till. Alla nöjda så. Och än hur jag i eftermiddags kände mig lite som en trasselsudd som småmuttrade över Jan… den förfärliga stormen som är här alltså,… så är liksom trötthet aldrig något jag muttrar över.. det är ynnest för mig, att få fylla dagarna med livet på det här sättet. Det är ren lyx att få trötta ut sig på det som betyder mest av allt i hela livet. Men kudden kommer vara så, så skön ikväll. Måtte bara mitt älskade äppelträd stå kvar när vi vaknar i morgon…

Önskar er en skön, god och energitankande helg!

Lillafrun

Att spara livets hjärteglimtar!

(Inlägget innehåller reklamlänkar för Adlibris)

Litet Junihjärta i sin nya julklapps-Pippi-tröja hon fick från sin Moster. Pärlandes en pärlplatta så tålmodigt. Äppelbitar i muggen. Och pärlor i gamla galssburken.

Vi har fyllt vår onsdag med pussel och pyssel, utelek och promenad i sol och till kvällen bjöd Svärisarna mig och barnen på så hjärtegod vardagsmiddag, då dom visste att vi var själva här hemma eftersom Vackerpapan är på uppdrag… så himla fint gjort. <3

Stunden ni ser på bilderna, där vi satt och påtade, jag och Juniflickan, var alltså en utav dagens guldstunder.

När hon var klar med hjärtat ”till mommo”…… då påbörjades en ny, ”till moffa!” .

 Barnen är så kära i sina far- och morföräldrar och hela Storfamiljen. Och det är faktiskt precis sådär fantastiskt som jag bara kunde drömma om för några år sedan, när jag fantiserade om att få bli mamma och leva nära våra hjärtenära. Så lyckliga att vi hamnade precis här, hemmahemma, igen.

En stund, från en alldeles vanlig onsdag i början av januari, ja.

Men för mig, en glimt att så kärt föreviga. Livet. Nu. Varje dag samlar jag guldstunder i mitt hjärta.

Förstås, förstås kan inte varje dag vara helt hej-baberiba-underbar. Men det finns verkligen så mycket att vara tacksam över. Och många kära glimtar, men förstås långt ifrån alla, förevigar jag. Förutom i hjärtat, så vill jag så gärna spara dessa livets hjärteglimtar i vår familjealbumssamling…

Nu är det en ganska så redig hög som inte hunnit klistras in i albumet, men som i alla fall är framkallade och det känns ändå ganska ok.

Det här är så pass viktigt för mig, att jag med jämna mellanrum har inskrivet i min älskade kalender, att ”fixa med foton!” eller ”framkalla fram till nu!”… jag prioriterar dessa stunder.

Vet med mig att dom inte skulle bli av om jag inte gjorde det. För jo, det finns precis hur många andra saker som helst som jag skulle kunna fylla tiden med då också… att bara vara Mamma är pyssligt.

Men som min vän Ernst säger; ”tid är allt vi har”. Och så är det. Det hela handlar om vad vi väljer att fylla den med… för himla mycket kan vi ändå välja.

Såå… då och då struuuuntar jag i barnen och bara klipper och klistrar foton hejvilt. Nä. Skojar bara. Men då och då, så drar jag fram foton och album och påtar med det samtidigt som barnen pysslar med sitt bredvid. En himla mysig stund. Och vi blev så längtiga jag och Juniflickan…

… vi tittade på bilder från älsklings-ön. Och förstås kommer Juni inte ihåg ett skvatt från när hon var där senast.. men hon kikade bilder från när vi träffade Pippi där.. och åt glass i Visby, lekte på stranden och badade i havet… ååh…

 

Tänkte slå ett slag för att framkalla kära glimtar. Jag är absolut hopplös på att välja ut bilder, så jag framkallar enorma mängder. Men. Det behöver (bör) man inte göra. Spara några glimtar från varje år, bara. Så himla roligt att titta på sedan. Mina barn älskar vår fotosamling.

HÄR är en variant av litet album

HÄR är en större modell

HÄR är superbra pennor att skriva med

HÄR är ett vanligt hederligt lim jag brukar använda mig av

Heja! Ett album att hålla i. Titta i. Tillsammans. Små-le. Tänka tillbaka. Snyfta kanske? Ja, det gjorde jag idag. Alltsammans. Så mycket känsla.

 

Nu ska jag sitta här likt den Hönsmamme-fru jag är och invänta att Den Idoge Skäggige rullar in på gården, så hjärtat känns helt igen.

Hoppas att ni har haft en god onsdag!

Lillafrun

 

 

Måndagshälsningen! – årets allra första från HemmaMammalivet!

Och så blev det morgon, med glödande morgonhimmel och ett nattavarmt gäng som sovmorgnade ännu en gång… men puts veck var pappan och årets allra, allra första Måndag var här!

Joo, vi kommer förstås fortsätta med Tillsammansmåndagar framöver också. Men vi kände att det var skönt att starta vardagslivet såhär på rätt köl. Med en måndag som start. Här hemma, har jag hängt med ett så skönt gäng. Fyra darlingar! Så jag har lekt fyrbarnsmorsa minsann. Och älskat det… heheMjuka januariskenet och ljuuvliga fågelkvittret som viskade om tiden vi har framför oss.

Vi har roat oss kungligt här på Drömgården.

Jag, mina tre små och kusinen H som startade hade sin allra sista jullovsdag idag. Hetsigt hockeyspelande kring köksbordet. Utelek både en och två gånger. Räserkjälke och fantasilekar i snön. Friskluft och äppelkinder.
En liten lillprins vi gratulerat på hans sjumånadersdag. Hur stort? Världs-stort, faktiskt.

Att gunga på ”storgunga” med lite fart dessutom, första gången i livet. Det är också så stort att det inte är klokt. Och något man kan bli stolt för mindre. Ni ser ju själva. Junihjärtat mitt.

 

Spisande och sytande. Pärlande av armband och spelandes memory med gänget på köksgolvet. Första dagen som HemmaMamma detta år hade inte kunnat bli härligare. Nöjda barn. Nöjd mor, liksom.

Till kvällen klädde jag och mannen småttingar varmt och bäddade ner i vagnar. Ett småtting-lifehack vi använt oss av så, så många gånger i vårat småttingliv. Barnen somnar bums i god friskluft. Och vi andra två får också förstås god friskluft men också skön motion och tid att prata… till punkt. Mycket härligt.

Nu är ungar nerbäddade i renbäddade sängar och jag längtar efter att göra dom sällskap. Men först lite påtande och vila innan natten.

Det här känns som att det kan bli en god vecka.

HemmaMammaliv tillsammans med småttingar. Kanske börjar jag snart smyga ut julepryttlar i sakta mak (menar egentligen ”i en jädra fart”, det är mer hyper-jag.. men det lääät så härligt med ”sakta maaak”). Mannen husritar och tv-uppdragar. Storebror hänger i vanlig ordning mest hemma men är mer än pepp på att få susa iväg och träffa småvännerna efter jullov också.  Till helgen börjar vi spika upp innertaket på övervåningen. Å.

Årets första Måndagshälsning här från gamla gården i norr!

Vi hörs snart igen!

Lillafrun