En vän som hon. Och något jag längtar att träna på…

 

Å, har ni sett! Finaste, finaste Idan. Och så jag.

Vilken dag det blev, det där. Det var igår..

Ni vet hur det kan vara; när det inte blir som man tänkt, men det blir himla bra i alla fall?

Jag och barnen kom precis hem till gården efter ett liten utflykt tillsammans. Packade upp och började dona i köket. Jourande Brandispsppan skulle strax avsluta dagens byggjobb och tända grillen. Så skjutsade jag färskpotatisen in i ugnen, dukade fint ute på verandan och serverade Lillebror mat.. det älskade teamworkandet, ni vet. Jag tror att jag hör i syne.. när mannens radio tjuter livet ur sig, samtidigt som efterlängtade vännerna rullar in på gården. Vilken osis, alltså.  Det är stor, stor skogsbrand norr om oss, där det behövs hela länets brandkårar till hjälp, nu även här ifrån. Så när jag kramade min älskade Idan och hennes så himla rara F välkomna, fick jag samtidigt hälsa från den där skäggige.. för redan då visste vi att han ser vi inte mer på många timmar. Nåväl. Liiite, liiite (läs; jätte) rörigt var det då…med tre små, två som ville busa ute, medan jag behövde amma (S kan få vara ute lite själv, men Skrållan måste passas prick hela tiden),.. grillen som stod och var tokvarm och i köket var det ”smårörigt” och inte alls klart…..

….men aaaalltså. Det blev en så himla fin kväll i alla fall att jag är alldeles varm i hjärtat ännu. En kväll jag kommer minnas. Idan känner mig utan och innan. Inga knuslierier, det minsta. Tjopp, tjopp stod hon där ute och grejade grillen. Grillade kött och halloumi med utbristande Miniman; ”Kan du grrrilla!?” (Baah… jag måste börja spika brädfodring och grilla tror jag…. vi är lite väl steriotypiska ibland och trivs med det lite för bra). Gullige F passade kiddos. Jag kunde sno i ordning i köket och syta bebben. Teamwork! Till sist satt vi där ute på soliga verandan och åt en så god sommarmiddag tillsammans. Pratade livet, högt och lågt. Skrattade. Sörplade kaffe. Pratade minnen. Åt jordgubbar, bondkakor och glass. Det enda som fattades var ju den där skäggige.

Storbarnen myste i Storsängen med barnprogram framför näsan… nej, inte den nattning dom är vana, men jag ville så träffa vännerna istället för att avbryta för nattning och kiddosarna klagade inte.

Och hur fantastiskt är det inte, när två vänner, med ganska så fullproppade liv, som inte hinner ses jätteofta, väl ses… och det liksom bara är prick som det alltid varit? Att ha en vän som hon. Idan, min barndomsvän och brudtärna. Det är så dyrbart. Och något jag är så tacksam över. 5veckors-Bertil sov gott i hennes famn och jag är så lycklig över att ha synen förevigad.

Efter underbara timmar tillsammans kramade jag vännerna hejdå.

Plötsligt var jag tvåhänt igen, med tre små. Det är ju nemas problemas… OM inte flera hjärtan behöver min famn samtidigt, vill säga. Som ett väntat, men så himla oönskat, brev på posten.. kom Juni nämligen småklagande i rösten.. jättevarm. Febrig. Storebror fick vara duktig, trots att han också är liten, var trött och så. Men småsyskonen behövde mig mer. Jag jobbade verkligen på bristningsgränsen.. så nära att börja gråta jag med. Två ledsna små, någon som ville äta, någon med hög feber och en som behövde vara lite för duktig… och mitt mammahjärta som gick av lite.

Meeeen, till sist var hela älskade lilla trasslet utrett.. Pjuh.

Jag vet att jag kommer klara dessa småkaosiga lägen framöver, lättare än med denna ansträngning som igårkväll… för; ”man blir bra på den man tränar på”.. och jag har inte tränat så länge på att vara trebarnsmamma i småstruligare lägen… hittills har allt gått som en dans och det vet ju alla att så funkar det ju inte prick jämt…..! Men jag ser så otroligt mycket fram emot det. Att trebarnsmorsa-träna mig, menar jag. För som jag bara älskar det här. Att få vara mamma till dessa tre älskade stjärnor.

Klart slut. Som man säger, om man vill vara lite snitsig som Brandisfru…

Dagarna just nu är lite smågalna. Mycket blir inte alls som tänkt. Men mitt i allt, har vi det gott och skapar sommarminnen att stoppa i hjärteasken, och det är det viktigaste.

Lillafrun

 

När vi tog Vackerpappans kalas, och drog!

För prick en vecka sedan fyllde pappan här i hemmet 28 år. Hoho, hans fru är såå mycket yngre..! (några månader till i alla fall!) Vi tittar tillbaka på dagen tycker jag!

Vi firade från födelsedagsmorgon till sena kvällen. Bertil gav bort sig själv i förevigat format.

Dagen var varm och härlig som typ precis alla dagar denna sommar. Vi kalasfixade och teamade i köket. Konstaterade att det var smått sjåigt att ordna kalas för 20 personer med tre mycket små hjälp(stjälp- ibland förstås)redor. Men det blev ju himla trevligt till sist, trots att jag en sväng mitt i dagen var hur stressad som helst.  Någon (jag nämner inga namn) hade fått en idé om att ”det ska ju bli hur varmt och skönt som helst på din födelsedag, ska vi inte dra kalaset till Mäjasjön och fira dig där, älskling?”. Det nappades på så det var därför det var lite extra många saker att tänka på… så drygt att glömma några pinaler och måste vända hem flera gånger, ju.

Till sist var allt packat, alla var rena, kalasklädda och bara en amning bort från att lämna gården!

Så till kvällen den där tredje julidagen, var vi på plats med matpackning och vaniljkräm i kylboxar och kaffeflaskor och brickor och servetter och ni vet, allt man kan tänkas behöva (och lite till) på ett 28årskalas!

Mäjasjöns fäbodar!

Rätt så idylliskt, visst?

Kalasklädda barn är inte ogulligt heller! Spelar ju roland vad man klär dom i.. dögulliga i allt.

Det blåste hårtorksvarm storm, pappmuggarna flög, dom där spetsdukarna jag hade tagit med mig var inte ens någon vits att försöka lägga på det där gamla träbordet. Men himmel! Så mysigt kalaset blev, i alla fall. Vår vackra, fina, älskade Storfamilj som kom i små klungor.

Med kramar och paket, födelsedagssång och badvilja så småttingar hade sällis där i söta sjön.

Vi åt vad som faktiskt blev himmelskt gott. En pastasallad med massa kärlek och gott i. Goda ostar, kall fräsch pestosås, kex, gott att dricka och så det där alldeles nybakta brödet som vi gräddade färdigt precis innan vi åkte hemifrån Drömgården.

Ett snurrbaguettbröd med lagrad ost och färska örter i (recept kommer inom kort, ni vill inte missa det!).

Så rika med denna Storfamilj!

M´s favvistårta till kalasfika. Den HÄR tårtan, med massa goda nötter i och en vaniljkräm så fräsch. Jordgubbar i massor och den minsta lilla bondkakan ni kan tänka er till hela alltet. Så där lagom-sött, allt för Honom, ni vet.

Till sist hade vinden lugnat sig och kvällssolen var så vacker. Barnen lekte, det badades i sjön tills varma fleecen till och med behövdes. Födelsedagspaket öppnades och när solen började gå ner, kramade vi hejdå till familjen och åkte hemåt gården med känslan kvar i kroppen efter ett så himla härligt Mäjajönskalas. Det gör vi nog om någon gång igen!

Nöjd kalasfixarfru och kalasklädd Lillprins.

Lillafrun

 

Sommarlov!

(inlägget innehåller en reklamlänk).Sommarlovet är gott.

Dagarna flätas samman. Dagvillheten är konstant. Det kära vardagsmönstret bryts.

Vi äter ute i trädgården, barnen sommarlovsnjuter med en glass i handen stup i ett.. det blir lite hit och dit med mat-och-sov-tider, sådär semesterhärligt. Fast med småttingar håller jag gärna ändå på en del rutiner.. det blir liksom inte bra att vara uppe för sent, för många kvällar, när man är pluttisar. Och att äta, äta, äta.. sånt görs när den vanliga skalmanklockan ringer. Det blir trevligast så. Men ändå. Lite lagom svajigt.

Vi hinner träffa familjen mer än vanligt. Kan ta en dag i Lilla byn. Som igår. Någon sover i sköna skuggan under syrenbusken. Juni-Syrèna-flickan. En annan klunkar mjölk som om det inte fanns någon morgondag, myser med Mormor och blir beskådad från jordens gulligaste grannar, både från höger och vänster där hemma hos mina föräldrar. Och den tredje, min lilla storpojke, han cyklar på lilla vägen och leker med kompis… som när hon undrar ”älskar du mig Sixten?”, svarar sådär Minimannen-farbroraktigt; ”…Lååt mig tänka…”. Jag går runt i mor och fars fantastiska trädgård och frågar och utbrister, ”vad är det här? vad heter den här? och den här då? Såhääär vill jag ha!. Så fotar jag rabatter och planerar i huvudet. Och susar över till grannarna hit och dit, för dom är dom gulligaste ni kan tänka er.

Svassar runt med jordgubbe i handen. Iklädd absolut skönaste shortsen. Som är på tok-rea nu.. skulle önska dom i ännu en färg.

Shortsen finns HÄR. 

Hemma på gården jobbas det för fullt. Mannen är ivrig och idog. Men främst är han pappa. Den vackraste, dessutom. Å.

Så somnar vi i sommarvarmt sovrum. Får bara för oss att kolla i lilla örat om den där Minimannen har feber.. vid nattningen kändes han lite varm men ingen ville oroa lillhjärtat i onödan. Men mycket riktigt.. hög feber på den sovande Storebrodern.

Vi vaknar till ny dag. Det är så himmelens varmt. Lillebror snoozar i Storsängen.

Brandispappan har jour denna vecka och kutade precis ut genom dörren för vad det nu var för larm. Tänk vilken tur dom finns, dom där hjälpande. Men ja, jourandet gör förstås att vi måste ha någon liten koll på vilken dag det är och vart vi (pappan främst då) befinner oss och så vidare… inte för många minuter från hemmet för honom. Och jag kan till exempel inte lämna kidsen med bara pappsen.

Idag håller vi oss hemma i vilket fall som helst… Lillasyster åker med på Storebror-är-sjuk-resan och lilla Radarparet sitter nu och ser sommarlovsmorgon och äter piggelin samtidigt.  Ser inte ut att ha det allt för pjåkigt.

Mitt största mammamission idag blir alltså att hålla dom lugna och mest bara i skuggan om jag får önska.  Just det, ja! Ett bvc-besök ska vi också på för Lillebror.

 

Ta hand om er fina ni! Glöm inte att dricka vatten i massor. <3

 

Lillafrun

Lillprinsen gör premiär!

Å. Tänk att han är en månad nu. Vår Lillprins.

Helt ljuvlig. Är så kär i honom att jag skulle kunna gråta en skvätt nu på stuberten. Så liten. Så rar. Så gossig. Ser ut att må så gott. Håller mig hårt om ett finger där han ligger och ammar. Tittar på mig med den där dyrbaraste blicken man kan få. Har redan fått sådär mjuka bebbelår. Och är bara helt omöjlig att inte vilja pussa tusen gånger om dagen.

Och när man blivit en månad gammal, blev det plötsligt fritt fram att få prova den där bebbeinsatsen till Snabbvagnen.

Lillebror, som ju faktiskt är pytteliten vaken nu och då nu. Så får man se dom där vackerblå. Lilla Storasyrran slumrandes bredvid.

Och ännu en gång hyllar vi den där barnvagnen. Får ständigt frågor om den och HÄR finns ett inlägg som jag skrev precis när vi köpt den….

Helgen i övrigt? 
Många, många timmar byggjobb. Sjunde julidagen och vår bröllopsdag. Familjehäng. Älskad sommarvärme. En lördagkväll där Storebror fick åka iväg alldeles själv och gå på konsert med sin Farmor och Farfar. Electric banana band var i stan förstår ni. Minimannen älskar dom. Lillan fick då också lite egentid med sin mor när Lillebror marathonsov och pappan brädfodringsjobbade. Kex-och-ost-bröllopsdagsdate i finsoffan. Raska promenader för mamman med dom yngsta småttngarna i sällis. Mammagympande. Trädgårdspåtande. Och massor av bäbissnus förstås. Nu är det söndagkväll och jag känner mig nästan lite vimmelkantig… det går i sån fart dagar som dessa. Jag spikar inte en endaste spik men det ammas, jagas ungar, lagas middag, serveras iskall rabarbersaft till svettiga darlingar, stoppar i hungriga små mellis, ammas igen, springer med kaffeflaskan och lilla kakan..och, ja ni fattar. Nu är det kvällsfrid, hemmet är småstädat (spånar finfint när man sågar för fönster) och snart, snart väntar kudden. Trots att jag nu är hur trött som helst, så är det här det absolut bästa livet jag vet om.

 

Hoppas ni haft goda helgdagar och gjort sånt ni mår bra utav.

Lillafrun

Heja mammakroppen!

 Jag slutar aldrig fascineras.

Det är ju helt makalöst häftigt. Hur det liksom kan växa något så underbart fantastiskt, där inne i mammamagen. Plötsligt kommer det lilla livet ut till världen och inget är mer naturligt eller känns mer självklart. Fyra veckor har gått och den där lillprinsen är en i gänget så solklart det bara kan bli.

Ibland sköljer kärleken över mig så det nästan är svårt att hantera. Sån är jag, ni vet. Jag älskar dom så mycket, dom där tre små barnen, som är halva-halva-versioner av mig och den där skäggige. Så coolt. 

 

Coolt också, tycker jag såklart att det är när kroppen är så hel, trots att den varit med om något så stort och påfrestande. heja, heja mammakroppen! 

Likt med Minimannen och Juniflickan, tränade jag hela preggotetsvägen. På onsdagen gympade jag med Minsting i magen och på torsdag eftermiddag är han född. Inget självklarhet åt något håll. Varken att kunna träna med bebbemage eller att faktiskt göra det. Men jag har mått bra av det och därför gjort det. Skulle aldrig börja träna, från otränad, under en graviditet. Nu är det en så naturlig del i livet att det skulle kännas så märkligt att stryka något så gott i livet.

När bebbe-marathonet är gjort då vill jag bara mysa, mysa, mysa i Bäbisbubblan. Har tänkt efter alla förlossningar att jag ska vila läääänge, …så går det någon dag och vi var även denna gång ute på Första Barnvagnspromenaden. Några dagar senare promenerades det snabbare och snabbare och fort traskades det raska räserpromenader. Sedan Minsting var två, tre veckor hittar jag mig själv på väg mot mitt första gympapass. Precis som med dom andra två. Men huvud kopplas in, för skulle jag köra helt på feeling så skulle jag sticka ut och kuta nu för det längtar jag så mycket efter att jag nästan kolavippar.

Känner mig oerhört ödmjuk inför, och tacksam mot kroppen.

Idag är jag så lycklig över att ha vaknat tidigt av mig själv, gått ut i ljumma julimorgonen, rullat ut gröna mattan och gjort ett snällt gympapass för mammakroppen. Gör enligt tidigare beprövat recept; på samma vis som jag trappat neråt mot bebbefödsel, så trappas det nu uppåt små steg i taget.

Är nu redo för en heldag med mina tre små darlingar!

Jag investerar i mig själv såhär. En liten halvtimme här och där. Gör susen för massor och lite till. Lovar.

 

 

Önskar er en god fredag!

Lillafrun