Något jag gärna sliter hårt för.

Efter veckans lugna Hemma-måndag-början, så visste både jag och mannen att nu blir det mastodontiga dagar. Ibland är det så. Som när vi kämpar på både jag och M. Husjobb, tv-uppdragande och Brandisjourande. Allt på samma gång. Och så jag, och Lilla Järngänget här hemma, från morgon till kväll.

Det är januaridagar och midvinterkölden är här, kring den norrländska gamla gården. Träden är frostklädda och solstrålarna magiskt vackra. Här inne bygger vi pärlplattor och spelar sällskapsspel. Klär oss varmt och går ut på gården. Åker spark och leker i snön. Vid middagslagningen har jag minst två hjälpredor. Det är gott att mötas, ”hela familjefemman”, som Minimannen säger. Och plötsligt är det kväll och ett ögonblick senare, ny dag. Storasyskonen springer runt, runt genom huset fulla av energi .Mamman gnuggar gruset ur ögonen. Och lilla bäbisen tittar storögdt på, alltsammans. Samtidigt som han på något outgrundligt vis rör sig runt över köksgolvet.

Kallgraderna är många. Men en liten utflykt får det bli. Barn kläs lager på lager på lager. Ull. Farmorstickat. Och täckkläder. Väl inpackade med minst tusen pinaler. Och en barnvagn som måstat plockats ner i molekyler för att rymmas i den lilla skruttbilens bagage. Då startar inte åbäket. Bilar som inte startar. Det är inte min grej. Men det är gott att veta, att barnen inte fryser, tack vare alla kläder.

Dålig på att be om hjälp är jag också. Men bättre ska jag bli, det har jag ju lovat mig själv. 2019 är året jag ber om hjälp och fortsätter tänket att vara snäll mot sig själv. ”Kom igen nu, Emmeli, kämpa!”. Gamla hjulspår, så hemtama. Men, så ringer den smått frustrerade mamman sin man. Smått skogstokig, faktiskt. Nä, just det. Han var inte värd något morrande. Så hon säger förlåt.

Till Mannen. Som precis skulle ta sin första lunchtugga, för att sedan åka direkt från Arbete till Uppdrag. Men ni vet, han är snällast på jorden. Kommer så fort han kan. I ett knyck har vi ström och kan susa iväg.

I bilen tänker jag. På ditt och datt.

”Tänk att äta lunch med båda händerna”, tänker jag och småfnyser av skratt för mig själv. Medan jag tänker på hur mina HemmaMammaluncher ser ut. Jag älskar dom, över allt annat.. men inte är dom lugna inte! Två som serveras, ofta en som ammas just då, någon som hunnit äta upp och ber om mer i samma sekund som jag precis ska sätta mig för att ta min första tugga av maten som börjat bli kall. Men nej. Jag vill inte byta det mot något. Jag skiter i om maten är pissljummen. Jag är där. Hos dom. Dom där tre människorna jag älskar till månen och tillbaka. Jag svarar på varje tilltal. Lyssnar. Och vi löser stordåd tillsammans. ”Tänk så bra vi har det”, säger jag. Som får sitta där och äta oss mätta, i varma hemmet. Det är ingen självklarhet, minsann. Barnen håller med. ”Skål livet, mamma!”, utbrister tvååringen. Och vi skålar tillsammans. I småskvimpande mjölkglas. Över livet. Livet.

Plötsligt är vi framme vid vårt utflyktsmål. Hos dom där människorna som gör mig så hjärtevarm, gång på gång. Är så tacksam över att ha dom i våra liv. Någon har varit iväg och handlat nya pussel till barnen. En annan har nybakt limpa att bjuda på. Värmen osar. Medan småttingar njuter, tar jag mig turen längs mycket, mycket välbekant väg. Hamnar på loppis, med rödblommig bäbis i sällskap. När jag går där bland gamla pinalerna med historia var och en.. tänker jag ”pyttsan heller!”, när jag tänker på den tjusiga Stockholmsmässan som pågår precis just denna vecka. Flärdfullt, förstås. Men den där loppisturen, med lillprins i sällskap, en guldig stor, urtjusig ram till familjefotot fyndad. En liten lampa likaså. Ja, då är jag mer än nöjd.

När vi ska återvända mot drömgården från mina föräldrar. Är vägen hem lång, så lång. Bäbisen är inte hungrig. Har inte ont. Blöjan är bytt. Men han gallskriker. Som han aldrig gör. Jag konstaterar, att lillprinsen nog inte tycker om att åka bil när mörkret fallit. Mamman svettas där framme vid ratten.  Det är mörkt och jag måste, måste koncentrera mig på stora vägen. Men det är ren tortyr att köra bil med gallskrikande bäbis. Om det så bara är fem minuter. Vi får stanna tre gånger på den vanligtvis tjugo minuter långa resan. Så fort vi är framme, är allt frid och fröjd. Jag är helt slut. Men resten av gänget nöjda. Det är huvudsaken.

Som en fallskärm från ovan, bjuder Svärmor in till ”Gräsänklingsmiddag”. Inget kunde passa bättre. Så tacksamt. Till sist dimper vi innanför dörren här hemma. Kvällsfika serveras, leksakerna som inte lekts med på hela dagen är så intressesanta. Småtänder borstas. Blöjhinken stinker. Barnaskratten och kvällsbusen avlöser varandra. Sagan läses. En småväsande godnatt-vise-medley nynnas. Tripp. Trapp. Trull. Så sover dom.

Det är midvinterkalla januaridagar på gamla gården i norr. Stundvis sliter mamman sitt hår. Men i nästa sekund tjuter ungar av skratt och mamman är lyckligt pussmonster i släptåg. Jag ger mitt allt. Jag är lycklig varje dag. Jag säger INTE att det är lätt, alltid. Är oftast, precis helt slut när jag lägger mig om kvällen. Men det här är vårt sätt att leva Vårt Drömliv. Och det är jag så beredd att slita för. För att jag älskar det.

Godnatt från en trött trebarnsmor!

Lillafrun

Fina sänglinnen (och en smärre katastrofmorgon)!

(Inlägget innehåller reklamlänkar för Jotex)Jag har dille på att bädda rent.

Det äär liksom bland det skönaste jag vet. Att krypa ner bland dom där älskade nattvarma småkropparna… och den skäggige förstås… bland alldeles rena, nyinbäddade sänglinnen. Så härlig känsla, tycker jag. 

Kring jul har jag gärna sänglinnen med något julerött inslag. Om sommaren, något blommigt eller så. Dessa favoriter på bilderna, som jag tycker passar så bra precis nu, finns ej att få tag på längre.. men jag har minsann spanat efter andra varianter att tipsa er om.

Sängkappan är sedan jag och M flyttade in i lilla Lyan i norr. Men HÄR finns en alldeles liknande. 

Små gossefötter bland vintervarma täcken. Å.

Jag kikade in hos Jotex och fann flera set jag blev alldeles kär i, till bra priser också.

 Drömfint set med så vacker volangkant finns HÄR, 

Så himla fina sängkläder, i lite mörkare färger. Så romantiskt! Finns HÄR,  

Sänglinnen i linnemix i gudomliga färger.. drömmer om det rosa inför sommaren. Just nu till 25 % rabatt, ju! –Finns HÄR,  

Ett påslakanset i skönaste satin, i så härlig färg. -25 % på det också. Finns HÄR

Så fina allihop!Titt-ut, säger Bertilen! Älsklingen. Vilken lillprins vi fick alltså. Han är helt och hållet ljuvlig.

God morgon tisdag!

…Och vilken tisdagmorgon då. Minst sagt hopphjärta hos den här mamman. Jag vaknade av ett gallskrik strax innan tupptid… kom sekund två på att ”neej, Bertil har ramlat ur sängen!!”. Får panik. Kunde inte lugna mig själv alls. Klandrade och bannade mig själv. Mina ungar har alltid skämt bort sina päron med att sova som små grisar, och så fortfarande gör. När bäbisen vill tidigmorgon-ammas, så är varken han eller hans mor riktigt vakna utan saker sker i sömnen. Likaså denna tisdagmorgon.

Jag la mig aaaaalldeles för sent i natt. Mamman fick feeling och nattastökade för, för länge. När jag skulle krypa ner bland dom där fyra människorna så tänkte jag ”äh, jag lägger mig skavfötters”. Såå, i sömn har jag då sedan flyttat Bertil för hans tidiga morgonmål och när vi då låg åt fel håll och inte hade någon vägg som stoppade, så kunde han rulla ur sängen plättlätt. Låg där på sin gossemjuka mage och undrade hur i hela friden man kunde bli väckt på ett så förskräckligt vis. Fy alltså.

Den ytters o-coola modern ringde hem sin man som har två minuter till jobbet. Han kom hem i ett knyck. Vi bedömde tillsammans. Allt verkade tipp-topp. Men båda önskade höra ord från hälsocentralen. Trots att lilla pojken skrattade och sprattlade precis som vanligt minuterna senare.

Nu sitter jag här med en halvljummen kaffekopp. Och den smakar såå gott. Lugnet har lagt sig. Bäbisen sover gott ute i sköna luften. Lugnande ord har fåtts från proffsen, både fina vännen, min egen mor och hälsocentralen. Men ändå. Så rädd man kan bli, alltså.

Nu ska vi ta tisdag här. Minimannen får vara Storebrorsledig idag då det cirkulerar Herr Äckelsjuka på byn, och den gör vi gärna allt vi kan för att försöka slippa. Än om S älskar att leka och dona med sina småvänner, vilket han ju brukar om tisdagarna, så var det inte svårt att övertala honom nu till morgonen. Ingen tid att passa denna morgon alltså. Så, så skönt mitt i röran. Bara mys och mys, sörpla lite kaffe till, låta barnen skrota runt i pyjamas extralänge och så vidare. Men nu är dagen igång och härnäst tänkte vi nog slå oss ner på köksgolvet och spela spel tillsammans medan Lillebror sover gott…. ständigt till-tittad av sin arma Moder. Solen skiner och det ser ut att bli en fantastisk dag, uteleken blir härlig sedan!

Hoppas att ni får en god tisdag!

Lillafrun

En januarihelg i våra hjärtan!

Precis inga ord behövs, egentligen.

Kärlek. Och tacksamhet.

..Så stor. Att tårarna trillar på mina kinder när jag tittar tillbaka på helgminnena. Jag känner livet i mig och önskar så att få dela så himla, himla många dagar till. Med precis dom människorna ni ser på bilderna. Tre småttingar jag älskar så mammahjärtat värker. Och en skäggig, som är min klippa genom allt. Inget att ta för givet och därmed något jag är så ofantligt lycklig över, varje dag.

Helgdagarna har innehållit allt vi kunnat önska oss.

En lördag, med efterlängtat för oss alla. Mannen teamade med sin far under dagen och tillsammans hann dom massor på övervåningens takspikande. Jag tog mina små. Åkte för att handla lördagsgodis med och till storasyskonen… med hela åtta (!) karameller var i sina små påsar, stod dom där i kö i lilla affären, och var så söta att jag fick dåndimpen. ”Äntligen, mamma! Är det den här dagen vi har längtat efter!” .. sa pojken när vi susade vidare mot barnens Mormor och Morfar. Mina älskade föräldrar. En lördag hemmahemma. Med gott att äta och fika, en sparktur där morfarn tuffade sparktåg med småttingarna, ett svettigt cykelpass i favoritgymet för mamman, tid att vara dotter i sitt föräldrahem.

Tjugondag Knut. Och precis hela julen susar ut! . Barnen plundrade. Det efterlängtade peppishuset som var kvar. Så släckte vi stjärnorna i fönsterna. Sjöng ”Nu är glada julen, slut, slut, slut!” och konstaterade att hemmet osade nystart så härligt. Hela-familjen-utetimmar, en hel drös. För lek ute på gården. En promenad. sötaste lilla skridskopojkarna som hade det så roligt tillsammans. Far och son. Att spontankvista till barnens Farmor och Farfar sedan, bli bjudna på mellisfika och som om det inte var nog; middag, också! Traska hemåt i mörka söndagkvällen. Skönt trötta i kropparna efter en helg, med så mycket gott. Natta småttingar. Sedan landa lite. Bland brinnande ljus och kvällslugnet. För att sedan få somna och vakna, tillsammans.

En januarihelg i våra hjärtan! Tack livet. 

 

 

Jag hoppas så att ni också haft goda dagar, fyllda av sånt ni mår bra utav. Vi hörs imorn!

 

 

Lillafrun