Det är banne mig det finaste jag vet!

När vi vaknar till blå, blå himmel och sol. Beslöt vi att äventyr var på sin plats.

Lagom till att morgonbestyren var gjorda, kokades den varma chokladen. Ostmackorna breddes. Gamla plastburken fylldes med chokladgott.

Skrållans lilla kånken-ryggsäck packades, på önskan av henne själv.

Vi klädde oss varmt allesammans.

En efter en droppade ut genom dörren. Lillprinsen sovandes gott i vagnen. Stora prinsen väntandes, lekandes ute på gården.

Medan vi tjejer till sist blev klara vi med… det var bara det att en liten älskling absoluut skulle ha alllt fika i sin lilla ryggsäck. Så när hon väl fick den på sig, ramlade hon baklänges. Jag fick bita ihop då, för att inte bubbla ut mitt skratt.

”DET HÄÄÄJ ÄJ INTE JOOOLIGT, MAMMA!”…

Så vi mötas på mitten, plocka ur några fikadelar, och alla blev nöjda och iväg det bar…
Målinriktade steg för den ena och spark för den andre.

Framme!

Vid vår alldeles egna Solsida och där ungarna älskar att leka.

Sån makalöst vacker dag.

Som bara blev vackrare och vackrare för varje minut som gick.

Kanske den sötaste lilla fikaryggsäck jag sett!

Storebror och StoraLillasyster slog sig ner.

Och det slurpades festis och varm choklad i en salig blandning. Det var ooomöjligt att ta miste på njutningen som pågick.

Någon annan njöt också. På ett annat vis, bara.

Och den här mamman?

-Med ett face som uppenbarar sig när man inte känt sig på banan men nu sannerligen börjar göra det igen. Mycket, mycket tacksamt. Lycka, helt sonika!

Återigen slog det mig hur glad jag är över att vi hamnade precis här, på vår gamla gård.

Javisst, med skavanker och mängder av önskan om tid och kärlek. Men för det mesta är det bara så roligt och spännande.

Vi bor i en by med hjärtevarma människor. Det händer knappt att någon går förbi här utan att säga ”vad fiint ni gör!”. HUR gulligt är inte det? Människorna. Snälla, alltså.

Och omgivningen? Vårt Hemmahemma och det aboslut vackraste vi vet.

Gården är stor och barnen har såna ytor att leka på. Varje utelekstund är ett äventyr. Jag kan hitta mig själv dagdrömmandes nu och då.. jag drömmer om hästar galopperandes över vår åker. Om höns kacklandes. Om mig och mannen och skaran barn lyckligt i kring. Vi har absolut allt vi kan önska, redan nu. Men det är härligt att drömma, visst? Aldrig, aldrig sluta drömma.

 

Så, så gick det till.

När vi gick iväg för det största av äventyr. Ja, alltså. Inte största som i längst bort, mest penga-kostsamt eller så. Bara störst, som i känslan hos dom små barnen och därmed hos mamman. Dom pliriga ögonen där dom satt i sin ”Koja” i lagården. Ätandes sedan-födelsedagskalaset-rullade chokladbollar. På en tisdag.

 

Att vara mitt i livet. Tillsammans med dom. Få göra morgon, ha dag och gäspa kväll. Fylla dagarna med liv. Det är banne mig det finaste jag vet!

Detta HemmaMammaliv, alltså. Jag är inte mätt. Inte på en fläck.

Lillafrun

En charmig fredagstur!

(Inlägget innehåller en persikofin reklamlänk)

 

Det blev fredag och av bara tanken på att vi snart samlas allesammans här i hemmet och dagar utan planer väntar, gör att axlarna sänks och känslan är så härlig.

Joo, det äär ett räsertempo här hemma nu. HemmaMamma med tre små darlingar, alltså. Puh.

Det jag älskar mest, men det jag också ger precis all min energi, kraft och kärlek åt. Älsklingarna våra, vilka små, stora människor dom är. Det bubblar av liv, bus och kärlek i dom alla. Ja, till och med Minsting börjar bli en buse nu. Så härligt att titta på dom, alla tre, där dom pratar och leker och har det gott, nära varandra, i sin alldeles egna syskonrelation.

Innemys och utelek fyllde vi vår första halva av fredagen med.

Till eftermiddagen kom största älsklingen hem, mannen alltså. Vi tog helg och för en stund sedan kom jag hem från en så himla charmig och härlig fredagstur, bara jag.

Jag tjvavade iväg. Mot kyrkan. Längs slingriga vägar. Över ån. Genom byn. Och in genom favoritställena; Blomsteraffären och ”min” Loppis.

På blomsteraffären höll jag fullkomligt på att trassla in mig i mina hörlurar och blommorna jag plockat på mig… jag skulle ju så storartat försöka lyssna på en podd under prommisen, förstår ni. Händer aldrig. Och nä, efter femte starten av olika poddar så gav jag upp. Finns ingen podd i världen som slår njutandet av tystnad och fågelsång. Blomsterflickan skrattade med mig där jag skrattade åt mig själv, så strulig småbarnsmorsa som ”rymt” hemifrån, liksom.

Gulliga Loppisdamen sa på en gång när jag kom innanför dörren att; ”Men är du SJÄLV!?”.

Man ser liksom inte mig själv, utan barn. Haha! Så ni kan tro, att det blev storshopping när jag kunde gå varv efter varv utan att tänka på att någon liten svettades i vagnen eller att någon annan liten höll på att slita ut hela leksakshörnan över golvet eller så. En high-life-loppistur, helt klart. Jag kan visa er resten av mina små fynd en annan dag. Några ser ni i bilderna. Tre nya mattallrikar och ett sött fat. Samt en liten fjäderstilig en, som gjorde mig påsklängtig.

Förbi lilla mataffären för att köpa choklad till fredagsmyset sedan. Och efter alltsammans återvände mor till hemmet. Det kändes som om jag hade varit på spa och till Hawaii och gudvetvart, på samma gång.. energin var tankad, mao.

En söt bellis och himmelsblå pärlhyacinter sprider blomsterlycka här hemma nu och som om charmiga turen inte vore nog, lagar mannen middag och för mig väntar en stund ”hemma-spa” med mitt absoluta favoritschampo (det finns nog lite varstans att köpa, i Rituals egna butik eller på Åhléns) följt av ett fredagstjusigt lager av piffigt nagellack (det HÄR är det persikofina i bild). Himmel, så bortskämd jag känner mig!

Med denna start känns det som att det inte kan bli annat än en god helg.

Jag tänker mig familjemys, helgfika något gott, kanske sågar vi upp ett drömmigt hål i en vägg (läängtar efter sånt hittepå. så less på golv i spån, ni vet) och friskluftar oss förstås. Ptjaa. Lite så. Vi får se. Nu är det efterlängtat fredagsmys som väntar. Efter middagen är det sen gammalt att kasta oss i finsoffan, knapra marabou-rutor, se familjefilm och somna i ett trassel därefter..

Önskar er goda, goda helgdagar! Ta hand om er. <3

 

Lillafrun

Det viktigaste för mig!

Vi gjorde torsdag av den här dagen. Och jag delade den med de där tre små människorna. Det viktigaste för mig.

Extratidig morgon. Gäspar, kaffesörplande. Bråttom, precis ingenstans. Vi bygger legotorn. Det rasar. En gång. Tornet byggs upp igen. Det är starkare denna gång… Minstingen klappar händerna av förtjusning.

Fram med såpan och in med friskluft genom sovrumsdörren.

Vid lunchen är det ett helt litet gäng av ungar i sällskap. Med mätta magar tar vi oss ut. Jag ammar ute på bron, för att kunna snegla på storasyskonen samtidigt.

Så sover småsyskonen. Medan jag och min förstfödde åker stjärtlapp och jag blir påhejjad av min son att ”du måste vååga, för att veta, mamma!”. Varpå jag kastar mig utför den där höga snöhögen, precis som femåringen.. landar på svanskotan, oj och aj. Men det var det värt. För jag vågade. Och den känslan slår mycket.

Så sitter vi i finsoffan. Tar igen oss. Stryker på kattungen. Som kurrar. Som en traktor. 

Till kvällen kommer pappan hem. Barnen kärleksanfaller honom i vanlig ordning och medan pappa-buset pågår, passar jag på att skura golven färdigt och snabbt ordna en ugnspannkaka till middag. Äppelmos, och vispad grädde till förstås. Likaså morotsstavar, små falukorvbitar, surdegsknäcke och iskall mjölk. Alla mm-ar.

Så blir det kväll. Hemmet är redo för helg. Vi kramas och gäspar. Jag njuter, av tvååringens små armar runt min hals. Med efterföljande orden” Mamma, jag älskar dej!”. Snart väntar John Blund.

Vi gjorde torsdag av den här dagen. Och jag delade den med dom. Det viktigaste för mig.

Ps. Jag är helt överväldigad av hur ni mött mig i orden om att vara både en stark och skör människa. KRAM till er.  Och tack, igen och igen och igen! Ds. 

 

Lillafrun