Det är banne mig det finaste jag vet!

När vi vaknar till blå, blå himmel och sol. Beslöt vi att äventyr var på sin plats.

Lagom till att morgonbestyren var gjorda, kokades den varma chokladen. Ostmackorna breddes. Gamla plastburken fylldes med chokladgott.

Skrållans lilla kånken-ryggsäck packades, på önskan av henne själv.

Vi klädde oss varmt allesammans.

En efter en droppade ut genom dörren. Lillprinsen sovandes gott i vagnen. Stora prinsen väntandes, lekandes ute på gården.

Medan vi tjejer till sist blev klara vi med… det var bara det att en liten älskling absoluut skulle ha alllt fika i sin lilla ryggsäck. Så när hon väl fick den på sig, ramlade hon baklänges. Jag fick bita ihop då, för att inte bubbla ut mitt skratt.

”DET HÄÄÄJ ÄJ INTE JOOOLIGT, MAMMA!”…

Så vi mötas på mitten, plocka ur några fikadelar, och alla blev nöjda och iväg det bar…
Målinriktade steg för den ena och spark för den andre.

Framme!

Vid vår alldeles egna Solsida och där ungarna älskar att leka.

Sån makalöst vacker dag.

Som bara blev vackrare och vackrare för varje minut som gick.

Kanske den sötaste lilla fikaryggsäck jag sett!

Storebror och StoraLillasyster slog sig ner.

Och det slurpades festis och varm choklad i en salig blandning. Det var ooomöjligt att ta miste på njutningen som pågick.

Någon annan njöt också. På ett annat vis, bara.

Och den här mamman?

-Med ett face som uppenbarar sig när man inte känt sig på banan men nu sannerligen börjar göra det igen. Mycket, mycket tacksamt. Lycka, helt sonika!

Återigen slog det mig hur glad jag är över att vi hamnade precis här, på vår gamla gård.

Javisst, med skavanker och mängder av önskan om tid och kärlek. Men för det mesta är det bara så roligt och spännande.

Vi bor i en by med hjärtevarma människor. Det händer knappt att någon går förbi här utan att säga ”vad fiint ni gör!”. HUR gulligt är inte det? Människorna. Snälla, alltså.

Och omgivningen? Vårt Hemmahemma och det aboslut vackraste vi vet.

Gården är stor och barnen har såna ytor att leka på. Varje utelekstund är ett äventyr. Jag kan hitta mig själv dagdrömmandes nu och då.. jag drömmer om hästar galopperandes över vår åker. Om höns kacklandes. Om mig och mannen och skaran barn lyckligt i kring. Vi har absolut allt vi kan önska, redan nu. Men det är härligt att drömma, visst? Aldrig, aldrig sluta drömma.

 

Så, så gick det till.

När vi gick iväg för det största av äventyr. Ja, alltså. Inte största som i längst bort, mest penga-kostsamt eller så. Bara störst, som i känslan hos dom små barnen och därmed hos mamman. Dom pliriga ögonen där dom satt i sin ”Koja” i lagården. Ätandes sedan-födelsedagskalaset-rullade chokladbollar. På en tisdag.

 

Att vara mitt i livet. Tillsammans med dom. Få göra morgon, ha dag och gäspa kväll. Fylla dagarna med liv. Det är banne mig det finaste jag vet!

Detta HemmaMammaliv, alltså. Jag är inte mätt. Inte på en fläck.

Lillafrun

Måndagshälsningen!

När en härlig helg får flätas samman med Tillsammansmåndag. Där vi från helgens avslut ser snöstormen öka och vi somnar i ett trassel, tidigt, huller om buller. Får vakna till en ljus och pigg måndagmorgon, på vår älskade gamla gård. Snön faller fortfarande, träden dignar. Sån evig tacksamhet.

Mamman kliver upp och rör ihop en deg som får stå på jäsning, medan familjen vaknar en efter en. Sängkläderna rycks bort och tvättmaskinen fylls. Dammsugaren susar och tvättkorgen fylld med ren tvätt, viks och läggs åter på sina ställen…. Bertilen är min lilla hjälpreda…

”Sådäärja…i lådan ska dom då iinte ligga…”.

Så bakas degen ut..

Och brödet gräddas. Det doftar så gott. Kring köksbordet är precis hela familjen. Vi äter nybakt, barnen dricker mjölk med sugrör och så sitter vi bara där, hela hopen tillsammans..

Nyp mig i armen, tänker jag.

Några få minuter senare är alla spridda i hemmet igen.

Lillebroren sussar vagnen, medan storasyskonen pysslar och påtar med sitt. Mannen susar ut genom dörren, och jag tar hand om diskberget, hänger tvätten och med den idogt fallande snön till trots, finulerar jag på vad jag ska fylla min Vårlista med…

Jag är en listmakare, ni vet. Känner mig så inspirerad denna måndagmorgon, fylld av härlig energi. Så jag tänkte slå mig ner med en kaffekopp någon lämplig stund under dagen, och skriva ner älskvärda pyssel som; att ”så”, ”städa skafferiet”, ”planera nya rabatten”…

Och den här veckan kommer ni att sändas hälsningar om allt möjligt, i vanlig ordning. Livet är min producent, som jag brukar säga. Utöver det, inlägg med något som är det bästa med norrland just nu, ett samarbete så prick och precis i min smak och ni ska också få ett recept som är ett utav mina S.. samt så ska ni få läsa om önskat inlägg om Barnens Lekrum. Typ så. Hoppas att ni ska tycka om alltsammans. Jag har antecknat ner era önskade ämnen också, förstås. Så himla roligt när ni önskar!

Å, nu kommer Brandismannen in genom dörren efter att ha varit på jourveckans första (i drömmarnas land, sista) bilolycka…

Nu ska hela familjen ut i friska luften, skottning står som dagens päronfys och barnens utelek! Win-win!

Kör försiktigt på vägarna, snälla ni. Och ta hand om er, så hörs vi snart igen!

 

Lillafrun

Det viktigaste för mig!

Vi gjorde torsdag av den här dagen. Och jag delade den med de där tre små människorna. Det viktigaste för mig.

Extratidig morgon. Gäspar, kaffesörplande. Bråttom, precis ingenstans. Vi bygger legotorn. Det rasar. En gång. Tornet byggs upp igen. Det är starkare denna gång… Minstingen klappar händerna av förtjusning.

Fram med såpan och in med friskluft genom sovrumsdörren.

Vid lunchen är det ett helt litet gäng av ungar i sällskap. Med mätta magar tar vi oss ut. Jag ammar ute på bron, för att kunna snegla på storasyskonen samtidigt.

Så sover småsyskonen. Medan jag och min förstfödde åker stjärtlapp och jag blir påhejjad av min son att ”du måste vååga, för att veta, mamma!”. Varpå jag kastar mig utför den där höga snöhögen, precis som femåringen.. landar på svanskotan, oj och aj. Men det var det värt. För jag vågade. Och den känslan slår mycket.

Så sitter vi i finsoffan. Tar igen oss. Stryker på kattungen. Som kurrar. Som en traktor. 

Till kvällen kommer pappan hem. Barnen kärleksanfaller honom i vanlig ordning och medan pappa-buset pågår, passar jag på att skura golven färdigt och snabbt ordna en ugnspannkaka till middag. Äppelmos, och vispad grädde till förstås. Likaså morotsstavar, små falukorvbitar, surdegsknäcke och iskall mjölk. Alla mm-ar.

Så blir det kväll. Hemmet är redo för helg. Vi kramas och gäspar. Jag njuter, av tvååringens små armar runt min hals. Med efterföljande orden” Mamma, jag älskar dej!”. Snart väntar John Blund.

Vi gjorde torsdag av den här dagen. Och jag delade den med dom. Det viktigaste för mig.

Ps. Jag är helt överväldigad av hur ni mött mig i orden om att vara både en stark och skör människa. KRAM till er.  Och tack, igen och igen och igen! Ds. 

 

Lillafrun