Måndagshälsningen!

 

Vilken vecka det där var!

Jag är en människa med mycket energi, vilja, ork och håller oftast gott mod. Inte alls för att hålla uppe någon fasad, någon sådan vill jag ej besitta. Jag försöker helt sonika att påverka mitt liv till fullo och fyller dagarna med liv, som jag mår bra utav. Påverkar sånt jag kan. Försöker finna mig i sånt jag inte kan påverka. Och på köpet, finner jag sinnesro. Så är det.

Men ibland behöver jag pausa, jag med. Från suset. Det höga tempot. Jag behöver ladda om, liksom. Och nu, som 28 år och supersupervuxen! Så har jag så lärt mig, mig själv och mina signaler. När jag behöver lite mer än bara en promenad eller varm dusch, för att ladda om. När jag behöver dagar. Att stänga av. Låta orden stanna innanför bröstkorgen. Varva ner. Bryta älskade mönster. Lyssna. Inåt.

Det blev en fin vecka. Jobbig, missmodig och ibland med en känsla att allllt kändes övermäktigt. Bara tanken på att orka vara med på renoveringståget ens en dag till, gjorde mig kräkless. Bara tanken på att M jobbade med alla tre jobb, skulle vara borta flera kvällar, hade dygnet-runt-jour och så vidare. Gjorde mig gråtfärdig. Men, vi tråcklade, pusslade, hjälptes åt, bromsade, tog hand om varandra. Och här sitter jag idag, en ny måndag, men vad som känns som en mer lättad känsla i både kropp och knopp. Jag vågar inte ropa hej, men förutom lite hosta hos två av småttingarna, så är vi i övrigt friska också just nu, efter en rejält ihärdig basiluskasväng. Det; friska, glada barn, gör mig så innerligt lycklig och känns som en riktig lyckostart på ny vecka!

Förra veckan fylldes med tillsammanstid så mycket vi bara kunde. Jag förevigade synen av pojkarna, som pausade i renovering och bara gjorde något superroligt, som att bygga en ny legolåda till Minimannen.

Läsa ritning efter ritning och bygga, liten legobit för legobit. Bland det bästa Minimannen vet just nu. Fast letande är urtråkigt, så det får gärna mamman sköta. Glad är jag, som får vara med på ett hörn.

I hjärteasken stoppade jag de sköna promenaderna, stunderna med ungarna bredvid mig i finsoffan. Och den där stunden, ovan i bild; Första kaffekoppen för året, på hitte-på-trappen, bredvid liten nyvaken lillprins, i alldeles för stor mössa..

Jag provade två nya middagsrecept. Vegetariska båda två. Av dessa ingredienser blev det den HÄR middagen, som hela familjen mm-ade åt.

Jag och Juniflickan (och Frans Frasse Fransson) slog oss ner i solbadande Salen en förmiddag, och klistrade in minnen i familjealbumet. Världsmysigt!

Mysigt också, stunden där min stora pojke och jag spelade Fia med knuff. Eller när barnen tjöt av lycka, då deras tokiga mor, inspirerad av stormen utanför, kom på att det nog skulle gå kanonbra att blåsa såpbubblor här inomhus.. med hjälp av hårtorken…

Helgen sedan. Med Fredagsmys här hos oss, tillsammans med Svärisarna. Följt av den riviga isolerings-lördagen. Som gjorde att vi kände oss så lättade, trötta och glada på söndagen. Och date-sugna. Vi slog oss ner på Gårdshustrappan under barnens vila. Åt choklad och sörplade kaffe, med solen i ansiktet.

Fast det stormade så dant, så efter en stund gick vi in..

Och fortsatte vilan! En stund av att bara-vara.. händer i princip aldrig. Väldigt skön stund, om än vi båda började känna efter ett tag att ”men ska vi inte sätta igång med något?”… nix. Vila. Så särskilt viktigt när kroppen verkligen ber om den.

Det var lite, lite synd att det där larmet skulle gå till söndagkvällen. Precis innan barnen skulle nattas. Stormen Mats hade anlänt med besked och det kändes inte alls kul när Brandispappan gav sig iväg mot brandstationen.

Jag gav mig in på Allehanda på en gång i vanlig ordning, och efter en stund kunde jag ana var mannen var…. ”Brand i ladugård”. Fy så hemskt. En brinnande ladugård, med djur i och på toppen den förfärliga stormen. Fy, vilken mardröm.

Jag led av tanken på stackars familjen som rådde om gård och djur. Kände vanliga oron; var är M nu. Han måtte väl vara försiktig. Mina två småprinsar somnade bums, tack och lov. Men min lilla flicka. Som är superrädd för storm, var mer än skör. För att inte tårarna skulle trilla, dels över att ”pappa kommej blåsa bort” och bara allmänt rädslan över läskig storm, så klev vi upp hon och jag. 

Drog på Pippi Långstrump högt i högtalarna, kurade under filten och pusslade en sisådär sexton pussel, innan vi stupade i säng. Lillan somnade. Men jag kunde inte somna riktigt förrän Brandismannen var hemma igen.. kring 05 denna måndagmorgon..

 

Ok. Nu tar vi måndag!

Det är en smått grusig känsla i ögonen. Ändå tacksam. Alla är hemma. Jag klev upp och bakade snabbgjort bröd i morse så vi fick extragod frukost. Småttingar sover eller leker med tågbana och vi päron funderar på en kaffekopp till.

Heja er, med vad än ni har för utmaningar framför er i veckan, stort som smått. Och hoppas ni får milda, hjärtegoda i-slutet-av-februari-dagar!

Vi hörs alldeles snart igen!

Lillafrun

Att summera en helg som började med flopp!

Dags för uppdatering!

-Emmeli behöver få samla sina tankar och sånt från senaste dagarna. Ett dagboksinlägg kommer här.

Förresten. Tack för att ni är världens sötaste och vänligaste läsare.

Ok. Helgen!

Fredagsmyset startade och peppen var enorm inför helgen, vi skulle ur basiluskasvängen och in i peppigt renoveringsläge..sådetså, liksom.

-Vi har jobbat stenhårt jag och den skäggige för att vi skulle vara redo för den där hyrda monstermaskinen som skulle hjälpa oss att isolera övervåningen i helgen,. Team Drömgården, ni vet. Dag- och nattjobb. Såå, när allt är klart, alla landgångar på tredje våningen gjorda, allt klart för el och så vidare..så var det ej, ej peppigt när vi då fick oss meddelat att ”maskinen har tyvärr havererat. reservdelar måste beställas”.

= Vårt delmål 1 med övervåningen, krasch bom bang. Skjuts på framtiden. Väääntan. Blä.

Men. Shit happens!

Vi slog in fina presenter. Drog på oss lite tjusigare stass. Någon rosade kinderna och fredagsmålade naglarna. Och så drog vi iväg och firade Svärmor som fyllde år.

Det blev lördag.

Denna dag hade vi riggat för, med tanke på isoleringsjobbet. Både svärisar och mina föräldrar var frågade om hjälp och samtliga beredda. Så tacksamt.

Och för att inte floppen skulle få ta över, bestämde M och Svärfar sig för att göra något annat än tänkt, ändå få något gjort liksom. Medan jag packade in mig i bilen med alla barnen och åkte till lilla byn som planerat.

Dunderförkyld trebarnsmor (nej, det gick visst inte bara att bestämma sig för att bli frisk…) och tre småttingar dunsande innanför dörren i mitt föräldrahem. Som en dröm.

Pusselbygge, nybakt sockerkaka. Prata med min mor. En ljuvlig långpromenad med min Minsting i vagn, sol mot kind, tystnad, skogens sus och bara en helt ljuvlig stund. Jag förevigade den. Och skickade hälsning till er i instagram stories.

Förutom hälsningar tillbaka undrade ni också vad nagellacket heter, det hittar ni HÄR

-och jackan, den finns HÄR.

När vi kom hem blev jag hjärtevarm av synen av pappsen och Minimannen där dom grävde koja ute i snön. Som när jag själv var liten. 

Sötisar!

Med Mammamormorlagade middagen i magarna och med sömniga småttingar, susade vi hemåt genom stjärnklara februarikvällen.
Hem mot ”Vackerhemma” som barnen säger. Där Svärfar och mannen jobbat och tagit oss steg framåt i den (idag till känslan never ending story-aktiga) renoveringsresan.

Vi avslutar veckan med något så märkvärdigt som att bara skita i renoveringen för ett slag och ge oss ut, bara Han och jag och lille Minstingen förstås, på tur.

Jag har känt mig som en rykande Lilla My idag.. pratade med mor i telefonen, tackade för igår och sa; ”nä mamma. idag funderar jag på att flytta”…till ett liite, liite yngre hus. Som liksom är redo för liv, på ett annat sätt än vårat.. SÅ ÄLSKADE.. som jag inte skulle vilja byta mot något.

Alltså ja, det är en hutlös lyx att få göra denna renoveringsresa. Men ibland. Typ idag. Vill jag checka ut. När vi har spån överallt. Läkande från ovanvåningen, ner till nedervåningen i ett fint, fint lager som syns så hääärligt väl i det alldeles ljuvliga ljuset som återvänder nu. Det är så huutlöst världsligt och precis INGET att gnälla över. Men vad fasiken, ibland måste man få ruttna ur lite i alla fall.

Idag var Farmorn beredd att ha storbarnen, enligt plan, och nej ingen isolering på plats så långt ögat kunde nå ju.. men medan Storasyskonen myst med Farmor har jag och M både hunnit jobba tillsammans på övervåningen medan Bertilen marathonsov i vagnen, äta lunch i lugn och ro mitt emot varandra och dessutom då den där pluttigulliga långprommisen i solsken tillsammans. Jädrans fint alltihop!
Ibland blir det inte som man tänkt sig. Men det blir något annat. Som oftast också blir himla bra. Liksom.

Nu är hela familjen samlad igen, bästa som finns. Den här veckan har varit ganska så tungrodd med Vabruari i sitt esse och så vidare. Vi avslutar med söndagsmys och känner peppen inför ny vecka!

 

Hoppas ni haft en fin helg!

 

Lillafrun

Alla Hjärtans Dag!

Det är en egentligen aaalldeles vanlig torsdag i snart-mitten av februari.

På torsdagmorgonskräpiga hallmattan hittar någon en lapp, på väg mot jobbet.

I hemmet syns kärleksviskande spår… som barnen ger sig i kast med, direkt efter frullen!

Och någon, liten och snorig, verkar ha knäckt en hel massa koder under sin nattasömn… nu får storasyskonen passa sina pusselbitar på golvet.. dom har den där lillprinsen suktat efter ett tag nu, men brukar snarare komma till sidan eller halka längre ifrån sitt mål.. än att ta sig framåt. Men ohlala, guppandes fram i krypställning eller ålandes i någon slags hejdlös iver. Så, tänker Minsting köra sitt race nu. Gullvän, heja dig!
Skattjakten pågick. Fisk. Det var ledtråden. Att leta på fisknivå. Och det blev kallt. Och varmare. Och kallare. Och plötsligt..

Skatten funnen! Och ni kan ana småttingarnas lycka!

Som ni ser; småkinderna fulla av choklad och geléhjärtan.

Kramar strösslade till päron. Bästa kramarna som finns.

Och när HemmaMammaFrun öppnade sin hjärna… min älskade kalender.. så låg där kärlek på lapp, från min stora älskling. Han är bäst. Skriver som den läkare han hade kunnat bli om han bara velat. Men jag älskar hans små kråkor till bokstäver. Dom har sett ut så från att vi gick i sjunde klass, liksom. Att få några ord på en lapp, det värmer. Men det han ger oss här hemma, varje dag. Året om. I kärlek. Det, är livets största lyx för mig. Älskar att dela livet tillsammans med honom.

”Å puh, så jobbigt det här var, mamma!” 

Nu ska vi ta hand om det där skräpiga- och torsdagskladdiga hemmet, såpaflaskan, små hjälpredorna och jag. Till kvällen tänker jag bjuda mina hjärtan på hemkokt ärtsoppa och ett lass tunnpannkakor med nykokt jordgubbssylt och vispad grädde. Sådetså.

I vanlig ordning. Kärlek. Behöver inte kosta något. Inte ett dugg. En liten lapp med kärleksmenande ord. En extra lång kram till någon du tycker om. Det lilla. Som blir det största.

KRAM från mig till er alla!

 

Lillafrun