Trillande glädjetårar. Vi är i mål!!!!!!!

Just nu, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

Uppsatsen är klar! Vi är i mål med denna crazy-bananas-höst.

I huvudet rör sig tankar och ord, runt, runt. En blandning av lättnad, vemod, separationsångest, jullängtan, hemlängtan, ännu mer separationsångest, lycka, någon slags sorg. En tacksamhet. Så oändligt stor.

Som vi har kämpat denna höst.

Det har varit tufft. Många gånger. Men vi har inte gett oss. Målet har varit vårt mål. Och är det något vi är, jag och mannen, så är det tjuriga.

Bäbisen, har varit min hjälte. Mannen, min klippa. Trots att jag hållit på med en hel del saker som hör min utbildning till, så känner jag inte att jag tappat tid med min älskade Miniman, vilket är det allra viktigaste i det hela. Pappan har haft så herrans många uppdrag denna höst, att jag och Liten snarare har tumanhand-hängt så mycket, att vi nu är varandras absoluta favoriter! När jag tänker efter.. så förstår jag inte hur vi hunnit med allt.

 Vi har stöttat varandra och team-workat, på det där sättet som gör oss till dom Tre musketörerna. Teamwork, lagt Lilla-familjen-pussel med ett ständigt prio-ett-fokus på att Liten ska ha det bäst. Det där, en gudomligt snäll bäbis och en stor skopa jädra anamma. Det är vinnarkonceptet.

Eftersom Liten ammats/ammas så har jag inte varit från honom längre tid än typ tre timmar på en dag. Ofta, ofta har vi ju dessutom skrivit här hemma, så då har jag haft bäbis nära trots allt. Guld värt. När det har knipit, att pappan inte kunnat ha honom, har Liten fått hänga med på allt. X antal gånger har han och pappan kommit rullandes med vagnen till universitet, för Liten-matpaus. Minimannen har suttit med på ett par föreläsningar, på PM-seminarium. Och tänk i våras… när jag hade två dagar av examinationer (det enda jag inte kunnat läsa in under förra året innan han föddes. ). Då langades han in genom fönstret för att äta mitt i redovisningsracen. Han har bläddrat i tråkig litteratur, som han upplevt som latjolajban. Han har myst i mammas knä, när hon skrivit uppsats. Vid vår sida har världens bästa skrivarkompanjon och vän suttit. Käraste, käraste C. Tack. <3  När vi bor i norrnorr utan familj nära, så har det förstås varit ännu lite trixigare när allt ska pusslas och det ibland har kört ihop sig. Men det har gått.

Bäbisen.

Han är en hjälte.

Och nu är jag så tom i huvudet och full av lycka, på samma gång. Att tårarna bara trillar från kinderna.

Vi är färdiga. I mål. M jobbar imorn, men annars har vi flera veckor framför oss. Av tillsammanstid. När det nya året börjar återstår opponering och respondering, men det högsta berget av alla är bestiget. Senare i vinter väntar några veckor av slutpraktik. Men min plan och dröm om att stå där i juni, med resten av klasskompisarna. Ta emot vår examen.

Jag hoppas. Och faktiskt, tror. Att jag kommer klara det. Dessutom, med en (då) liten ett-åring med handen i min.

Nu. Väntar jullov. Och i huvudet rör sig tankar och ord, runt, runt. En blandning av lättnad, vemod, separationsångest, jullängtan, hemlängtan, ännu mer separationsångest, lycka, någon slags sorg. En tacksamhet. Så oändligt stor.

Julkort månne???_wm

Dom tre musketörerna. Det är vi, det.

Kram/lillafrun

På samma gång.

IMG_8326

Det är makalöst grått ute idag.
IMG_8307
Var samma sak igår. IMG_8325Dom färgsprakande träden trängs bland varandra.

IMG_8302

Löven ligger på marken i tjocka täcken.

IMG_8323IMG_8301

Det prasslar när man går.
IMG_8319 IMG_8320IMG_8321Vi vandrar tillsammans, han och jag.

Idag stannade vi på mitten, stod alldeles stilla. Och det var så tyst. Det är vackert nu. Lite dystert, men vackert. Både lite sorgligt och vilsamt.

På samma gång.

IMG_8318

IMG_8304

Den här hösten är så speciell. Jag är mamma nu. Kära nån, så underbart!

Kram/lillafrun

Mammafunderingar och Minimannen bestämmer själv.

IMG_8396En sned morgonbild från oss. Morsan försökte förhålla sig till toffsen på huvudet, eller nåt. Då blev det sådär snett. Men mysigt! Vi startar tisdagen tillsammans. Vid frukostbordet alla tre. Två äter gröt och den tredje leker med minimackabitar.

Jag ber till Gud att han inte blir glutenintolerant, då vi inte aalls låtit han äta någon himla gluten sedan han var fyra månader, vilket vi nu i dagarna har läst om att man tydligen ska? Jag har bara ammat och ammat och ammat och det har gått hur bra som helst.

Sedan  början på förra veckan, bestämde Minimannen sig för att mamma-mat bara var för bäbisar, det målet kring lunch alltså. Inte på grund av matbrist, han bara bestämde sig. Så typiskt vår lilla Miniman. Så nu ska ha minsann ha riktig mat då. Minimannen bestämmer själv och det är bara att hänga med. Detta resulterade dock i några dagar av  en överfull kossamamma, sprutande hormorner, jag-duger-inte-längre-tankar samt en fruktansvärd separationsångest.

Japp. Men så insåg jag, när vi var på bvc och sköterskan för andra månaden i rad frågade om vi börjat ge honom någon mat, att han ju alldeles, alldeles snart är 7 månader, så det är bara jättebra att han är intresserad av annan mat än mamma-mat. Vi har ju introducerat honom till den här världen, genom att ha låtit honom smaka på det ena och det andra på teskedar hit och dit. Och än så länge bara gapar han åt allt och jag har börjat inse, när jag kliver ur åh-ska-jag-inte-få-amma-hela-livet-känslan, att det där inte är något att ta för givet. Det är något att vara väldigt tacksam för.

Så ja. Nu är vi igång i en ny värld. Vi lagar goda lunchrätter och mixar purérer på glatta livet. Och! Så serverar vi några mackabitar till frukosten. För den där himla glutentjosan. Håhå. Det är mycket att hålla reda på. Att amma? Det har liksom bara flutit på från första början. Var tredje timme under dagen, dubbelt uppehåll på natten, tjopptjopp. Mätt och belåten och mer därtill. Som lyckosamt är, så får jag leva i min amningsbubbla resten av dygnet, tar bara ett litet lunchuppehåll liksom. Och nu har kroppen och knoppen börjat vänja sig vid dom nya rutinerna och det äär bara så häftigt, hur allt bara funkar.

IMG_8407_wm

Min lilla Bula, som jag älskar att just du kom till oss. Bestämd och proppfull av kärlek. Vi älskar Dig, pappa och jag. Till månen, runt jorden och tusen gånger om. 

Mammafunderingar. En tisdagmorgon.

Ha en god tisdag, alla Ni!

Kram/lillafrun

Vi tar måndagkväll.

Och så var det kväll.

Vi landar på stora sängen tillsammans. Under filten jag fick av mina päron i födelsedagspresent. Den som är så mjuk att man somnar av bara tanken att krypa under den. Vi varvar ner och tittar på Pettson och Findus. Bara Liten och jag.

IMG_8358
IMG_8364IMG_8363

Det har varit en måndag, som många andra måndagar. Jag och Liten myste på förmiddagen, gick långpromenad och var sådär alldeles lulliga efter att ha sovit så länge. Och sedan byttes vi av, jag och mannen, och jag stack iväg för några skrivartimmar. Fick den ena gulliga bilden efter den andra, till telefonen. Hade lätt som en plätt kunnat släppa alla artiklar och böcker och springa hem. Men, behärskade mig och skrev utav vettet istället. Jag och kompanjonen. Sedan svischade jag hem på cykeln, och tog myseftermiddag med Liten. Och nu tar vi måndagkväll.

IMG_8369 IMG_8378 IMG_8382 IMG_8387Vi väntar bara på att laxen i ugnen ska bli färdig, då är det middagsdags.

Och sen. Är det bara måndagkväll som gäller. Ljusen är redan tända. Det doftar både syren och liljekonvalj. Sommardofter. Men nu är det höst. Och vi tar en kväll under filten.

Kram/lillafrun

Minimannen och Jag.

Håhå, vilken måndagmorgon!

Jämfört med förra måndagen när allt startade i kaos och hjärtskärande Minimannengråt, så har vi idag startat veckan såhär

bild_wm

Men världens skönaste sovmorgon. Två sjusovare, Minimannen och jag. Sovmorgon till klockan 9! Alltså jag känner mig som en ny version av mig själv. Två lugna dagar, födelsedagslördagen och gårdagen, okej mycket har ändå blivit gjort och det har tränats och sånt. Men det har ändå varit lugnt. Två såna dagar, och så en måndag som börjar såhär.

Det här blir en bra vecka, det här.

Glad måndag från oss!

Kram/lillafrun och Liten