En charmig fredagstur!

(Inlägget innehåller en persikofin reklamlänk)

 

Det blev fredag och av bara tanken på att vi snart samlas allesammans här i hemmet och dagar utan planer väntar, gör att axlarna sänks och känslan är så härlig.

Joo, det äär ett räsertempo här hemma nu. HemmaMamma med tre små darlingar, alltså. Puh.

Det jag älskar mest, men det jag också ger precis all min energi, kraft och kärlek åt. Älsklingarna våra, vilka små, stora människor dom är. Det bubblar av liv, bus och kärlek i dom alla. Ja, till och med Minsting börjar bli en buse nu. Så härligt att titta på dom, alla tre, där dom pratar och leker och har det gott, nära varandra, i sin alldeles egna syskonrelation.

Innemys och utelek fyllde vi vår första halva av fredagen med.

Till eftermiddagen kom största älsklingen hem, mannen alltså. Vi tog helg och för en stund sedan kom jag hem från en så himla charmig och härlig fredagstur, bara jag.

Jag tjvavade iväg. Mot kyrkan. Längs slingriga vägar. Över ån. Genom byn. Och in genom favoritställena; Blomsteraffären och ”min” Loppis.

På blomsteraffären höll jag fullkomligt på att trassla in mig i mina hörlurar och blommorna jag plockat på mig… jag skulle ju så storartat försöka lyssna på en podd under prommisen, förstår ni. Händer aldrig. Och nä, efter femte starten av olika poddar så gav jag upp. Finns ingen podd i världen som slår njutandet av tystnad och fågelsång. Blomsterflickan skrattade med mig där jag skrattade åt mig själv, så strulig småbarnsmorsa som ”rymt” hemifrån, liksom.

Gulliga Loppisdamen sa på en gång när jag kom innanför dörren att; ”Men är du SJÄLV!?”.

Man ser liksom inte mig själv, utan barn. Haha! Så ni kan tro, att det blev storshopping när jag kunde gå varv efter varv utan att tänka på att någon liten svettades i vagnen eller att någon annan liten höll på att slita ut hela leksakshörnan över golvet eller så. En high-life-loppistur, helt klart. Jag kan visa er resten av mina små fynd en annan dag. Några ser ni i bilderna. Tre nya mattallrikar och ett sött fat. Samt en liten fjäderstilig en, som gjorde mig påsklängtig.

Förbi lilla mataffären för att köpa choklad till fredagsmyset sedan. Och efter alltsammans återvände mor till hemmet. Det kändes som om jag hade varit på spa och till Hawaii och gudvetvart, på samma gång.. energin var tankad, mao.

En söt bellis och himmelsblå pärlhyacinter sprider blomsterlycka här hemma nu och som om charmiga turen inte vore nog, lagar mannen middag och för mig väntar en stund ”hemma-spa” med mitt absoluta favoritschampo (det finns nog lite varstans att köpa, i Rituals egna butik eller på Åhléns) följt av ett fredagstjusigt lager av piffigt nagellack (det HÄR är det persikofina i bild). Himmel, så bortskämd jag känner mig!

Med denna start känns det som att det inte kan bli annat än en god helg.

Jag tänker mig familjemys, helgfika något gott, kanske sågar vi upp ett drömmigt hål i en vägg (läängtar efter sånt hittepå. så less på golv i spån, ni vet) och friskluftar oss förstås. Ptjaa. Lite så. Vi får se. Nu är det efterlängtat fredagsmys som väntar. Efter middagen är det sen gammalt att kasta oss i finsoffan, knapra marabou-rutor, se familjefilm och somna i ett trassel därefter..

Önskar er goda, goda helgdagar! Ta hand om er. <3

 

Lillafrun

Det viktigaste för mig!

Vi gjorde torsdag av den här dagen. Och jag delade den med de där tre små människorna. Det viktigaste för mig.

Extratidig morgon. Gäspar, kaffesörplande. Bråttom, precis ingenstans. Vi bygger legotorn. Det rasar. En gång. Tornet byggs upp igen. Det är starkare denna gång… Minstingen klappar händerna av förtjusning.

Fram med såpan och in med friskluft genom sovrumsdörren.

Vid lunchen är det ett helt litet gäng av ungar i sällskap. Med mätta magar tar vi oss ut. Jag ammar ute på bron, för att kunna snegla på storasyskonen samtidigt.

Så sover småsyskonen. Medan jag och min förstfödde åker stjärtlapp och jag blir påhejjad av min son att ”du måste vååga, för att veta, mamma!”. Varpå jag kastar mig utför den där höga snöhögen, precis som femåringen.. landar på svanskotan, oj och aj. Men det var det värt. För jag vågade. Och den känslan slår mycket.

Så sitter vi i finsoffan. Tar igen oss. Stryker på kattungen. Som kurrar. Som en traktor. 

Till kvällen kommer pappan hem. Barnen kärleksanfaller honom i vanlig ordning och medan pappa-buset pågår, passar jag på att skura golven färdigt och snabbt ordna en ugnspannkaka till middag. Äppelmos, och vispad grädde till förstås. Likaså morotsstavar, små falukorvbitar, surdegsknäcke och iskall mjölk. Alla mm-ar.

Så blir det kväll. Hemmet är redo för helg. Vi kramas och gäspar. Jag njuter, av tvååringens små armar runt min hals. Med efterföljande orden” Mamma, jag älskar dej!”. Snart väntar John Blund.

Vi gjorde torsdag av den här dagen. Och jag delade den med dom. Det viktigaste för mig.

Ps. Jag är helt överväldigad av hur ni mött mig i orden om att vara både en stark och skör människa. KRAM till er.  Och tack, igen och igen och igen! Ds. 

 

Lillafrun

Om att älska hela mig själv, även skoskavet i själen!

Fransig i kanten. Oglansig och alldeles matt. Inifrån och ut. Starkskör, – minus stark- och enbart alldeles skör, ända in i själen.

Livet, det med. Ju. Det är ju inte svart eller vitt heller, livet. Det vet vi ju. En dag kan innehålla både glädje- och sorgeämnen. Hand i hand. Men man kan vara i mer och mindre balans, som människa, liksom. Hänger ni med?

Nu viskade livet om att det var tid för lite skoskav i själen för mig, som en av er beskrev det så poetiskt.

För varje år blir jag klokare och klokare. Jag har lärt mig hur jag fungerar. Älskar och accepterar, alltsammans. Tur också att visheten kommer med tiden… För livet är ju också väldigt mycket mer, åt alla håll nu, än för bara fem år sedan.

Jag vet, att jag är en människa bubblandes av känslor och energi. Högt och lågt. Att vara mycket stark gör mig till sist för ett slag, skör. Och att tvinga sig själv att bromsa, låta mig vara skör, gör mig sedan ännu starkare.

Omringad av ljuvliga människor, som gör även den sköraste dagen till något särskilt fint, har jag tagit en dag i taget senaste månaden..

 

När ljuset började återvända orkade jag nästan inte med det.

I februari när solen började skina in genom dom tjusiga fönstren blev det bara för mycket. Att vara ute går alltid bra, oavsett. Med inomhus blev det föör övermäktigt vackert och hjärtat krampade av vemod snarare än något annat, härligt.

Nej, jag känner inte att jag behöver redovisa för er på något sätt, men som alltid så vill jag att ni ska veta om, båda världarna. Dessutom är det gott för mig att skriva.

-Livets toppar och dalar. Som självfallet finns även för mig.

Jag är en över-livet-tacksam-person, som med förhållningssättet ”att se det stora i det lilla”, dag för dag, gör mig till en lycklig E med Sinnesro. Kära nån, vad mycket härligt det finns att glädjas över.

Att få vakna bredvid småttingar, ha en ny dag tillsammans, känna vardagssnabba kyssen från min man, strösslas av friskluft, naturens vackra och motion på älskade rundor. Jag behöver inget mer. För att känna mig som den mest livet-bortskämda.

Men, även för mig, finns motiga tider.

Det känns viktigt att berätta det. Den här omgången av rubbad sinnesro har varit min värsta.. och senast för någon vecka sedan, när jag precis nattat alla barnen efter en dag med absolut många guldstunder men en skavig känsla inombords, så bara bröt jag ihop. Totalt. Grät som ett barn. Kände mig skörast på jorden och sa till M att jag känner mig så himla, himla ledsen. när ska jag bli sådär vanligt-jag-glad igen? 

Jag hade då dittills varit cool i den vemodiga känslan som dykt upp många gånger senaste veckorna, tänkt att ”det här är livet, också. allt hör till. det blir snart bättre”…. men fick då, plötsligt, nästan andnöd.

Det visade sig vara min botten. Att gråta är förlösande. Att acceptera, hur saker ligger till, är också en god sak att göra för att kunna ta sig mot sitt mål.

Morgonen efter vaknade jag, med mig själv åter vid rodret. Inte med den vanliga energin jag är van att vakna med, men med känslan att vara på väg tillbaka dit.

Nu är nu och den här bilden tog M på mig häromdagen.

Jag ser, och känner förstås, att jag är åter. Med en känsla av att vara nyrenoverad, som en vän beskrev det där som händer efter att ha dragit i sin egen handbroms för ett slag.

Jag har norpat (läs: M har smått tvingat mig till att tänka lite på mig själv i främre led än plats 780 i kön, typ) åt mig småstunder att ta hand om mig själv lite mer än vanligt.

Så läskigt att känna sig skör men ändå så nyttigt och fint. Och bra. Jag har ”omfamnat skiten”, helhjärtat. För även denna del, tillhör ju mig.

Nu är årets tredje månad här. Älskade mars. Jag är, likt en alldeles nyligt brusten knopp, så redo för ljuset och solvärmen. Det vackra känns inte övermäktigt, bara härligt. Jag ser fram emot samlandet av vårtecken tillsammans med älsklingar. Och framförallt, livets dagliga utmaningar. Som Trebarnsmor. Bästa jag vet!

Självklart är jag sömnig exakt varje kväll, förstås. Men evigt tacksam över att återigen vara i min energi och känna att (i alla fall de flesta) dagarna (livet är inte svart eller vitt, som sagt) startar med en morgonkänsla som känns god och glad och dagens livet-innehåll möts med en själagod känsla.

 

Nu, – Äntligen!

-Sinnesron, åter. Och jag känner mig stark igen.

Som alltid, Starkskör. Stark OCH skör, på samma gång. Sån är jag!

 

Ta hand om er. Ni med. Okej? Jag tror verkligen på att älska precis hela sig själv. Lära sig hur vi fungerar. Inte jobba emot, utan omfamna allt det härliga och även ”skiten som skaver”. Klura ut hur vi kan vara den bästa versionen av oss själva. Jag tror att det kan frambringa lycka…. vad tror ni? <3

 

Lillafrun