Sommarens sista Sommarlovande Måndagshälsning!

Nystart.

Måndag!

-Vi tar en titt på veckan som gick.

Jag inhandlade några nya rosor som ska få hoppa ner någonstans i trädgården när ettårsplanten blommat färdigt.

Vi hade ljuvligt besök av vänner. Söta familjen K. Där vi fick träffa lilla E för allra första gången. Jag hade typ oooont i kroppen. Så gullig. Mannen bara flinade åt mig.

Så blev det måndagkväll och mannen skulle på brandövning. Jag tog barnen på nattningstur med bilen. Vi blev häpna av synen av tre stora älgar precis bredvid vägen. Ingen unge somnade som tänkt. Konstigt va..? Mäktiga djur, alltså.

Vi hade det där urmysiga dygnet hos Mammamormor och Pappamorfar. Jag plockade smultron på strå och kände barndomen bulta inom mig.

Så kom vi hem till gården igen

och jag hade mycket energi. Städade och fejade, bakade bröd och grejade.

… och jagade lilla Vilda Babyn.

Vi åt risotto och började smygfantisera om sånt som är mysigt med hösten. Alla goda maträtter att mumsa till exempel. Njuter nuet, och ser fram emot vad som väntar. God känsla.

Så fick vi finbesök från norrnorr. Vännen C anlände och fick hoppa in i trebarnslivet för ett slag.

När det blev fredag tog jag barnen och C på höga kusten-utflykt. Brandispappan fick stanna hemma, medan vi andra åkte till Gårdsbutiken i Nordingrå. Firade vännen i efterskott på hennes födelsedag med att bjuda på finlunch där. Så otroligt gott alltså!

Allt är så vällagat med så fina råvaror.

Så tog vi en loppisrunda och ett ställe, var nästan bara för mycket. Jag måste dit igen. En antikbod, väldans nära oss, som jag aldrig varit till tidigare..!

Jag ska i veckan sända er ett middagstips, som jag provade i fredags. Gudomligt gott blev det! Tänk er körsbärstomater, vitlök, basilika, potatis, sötpotatis, ännu mer örter, citron… så goda smaker tillsammans!

Jag fick lyxen att kuta solo, trots att mannen hade jour. Det hela tackar jag vännen C för!

Helgen fyllde vi med gott att äta och mysiga bestyr. Som att plocka två berg av rödvinbär.

Vi donade i köket. C introducerade oss i Krusbärspaj-livet och har vi tur, kanske jag får ge er det receptet!

Storasyskonen gjorde chokladbollar också. Väldans kladdigt, men det var det värt när lyckan är total. Ni ser ju själva.

Så tog vi söndag. Kramade vännen hejdå, skjutsade till tåget i norra staden, lyssnade på regnet, tränade ett litet pass på köksgolvet och somnade som en trasselhög i storsängen. Vilken vecka. Tacksam är bara förnamnet. <3

Ny vecka nu! Vi ska njuta det allra, allra sista av detta långa, långa Sommarlov. Skörda, vandra längs lillvägen och plocka sockerärtor från åkern. Kanske prova något nytt sensommargott recept. Det stora i det lilla, ni vet.

I övrigt har vi ett helt gäng lösa planer inför veckan. En önskan om väl vägd blandning mellan att göra och att bara-vara-vara.

Efter två renoveringslediga Gotlandsveckor har vi sedan dess haft mycket bra renoveringsenergi, så roligt då!

 Förra veckan hann vi ett stort renoveringsmål, att lägga färdigt golvet i hela stora hallen där uppe. Den här veckan hoppas vi hinna förbereda helt klart i själva trapprummet, så att trappan (som förhoppningsvis snart är färdigsnickrad) ska kunna komma på plats. Jag lovar er att det under hösten kommer dugga mer tätt på renoveringsinläggen, i perioder är det liksom inte så mycket roligt, synligt som görs där (som det varit ett tag nu med dragning av elslang och sånt, ni vet), men vänta ni (och vi) bara!

Både M och jag drömmer om en bastukväll. Vi får söta kusiner på besök och får prova på fembarnslivet för ett litet slag, kan tro det blir fräsigt! Så ska jag blomsternjuta, pyssla om mina småungar och så tänker jag att det är på sin plats med en härlig Höstlista! Hus och hem, livet-tankar, renovering och vad som kan tänkas hamna här inne. Jag älskar ju listor!

Skriv gärna här nedan i kommentarsfältet vad ni vill läsa och se, vetja. Så har jag ett hum, liksom!

 

Önskar er en god veckostart, ta hand om er!

 

Lillafrun

Sensommaren!

Å. Den här tiden. Som en varm kram, tycker jag.

Jag står verkligen fast vid att jag tycker att var årstid har sin charm och fyller sin funktion, för kropp och själ.

Sommaren ser jag lite som i tre delar.

Försommaren, när det fullkomligt bubblar i mig och sömn är så himmelens överskattat. Behövs liksom inte. Juniljuset är magi. Allt är så vackert att det värker i mig.

Så kommer högsommaren och semestertider och efter familjekalasen som duggat tätt så är en stunds Husmorsvila gott. Varva ner på ett vis, men leva väldigt sommarintensivt på ett annat. Så har det varit nu i någon vecka. Absolut ljuvligt alltsammans.

 Men nu då. Sensommar. Att återigen på något vis få boa in sig i hemmet efter ivriga sommaren.

Jag är så pepp på att dona och greja här hemma. Plocka bär att fylla frysen med. Skriva listor inför hösten. Strukturera. Fundera. För att inte tala om att baka och sylta och safta. Rota bland gamla recept och prova nya. Och samtidigt börjar naturen lugna ner sig lite, lite och allt är så förgängligt vackert att jag går av lite. Japp, nu också.

Fast på ett kärt sätt, den där hjärtevärken. Det är en del av mig liksom. Och så länge det är som nu, ”åhåå så vackert!” och liksom inte slår över och blir tungsint, som det kan bli för mig när ljuset återvänder efter vintern. Ja, så länge det inte är så, så är det liksom bara hur underbart som helst. Att känna.

Det mysiga med denna tid också, är att barnen ju också tycker om såna där bestyr. Som att plocka bär, skörda i trädgården och få vara med i köket.

Det går finemang att parkera ettåringen vid rödvinbärsbusken, där står han och äter och äter. Och Storasyskonen varvar finfint samarbete med att få vinbären i hinken, förstås varvat med att jobba heeelt emot varandra och låta likt ett förbenat osmörjt tröskverk… nåväl.

Idag har vi haft en himla härlig dag.

Jag klev upp i morse och bakade bröd med barnen. Följt av städ-il deluxe, rejsa genom kylskåpet, rensa skafferiet från mögliga korvbröd från sommarens tidigare utflykter, vädrande så spetsgardiner vajar i vinden, linoljesåpadoft från skurvattnet och på toppen färska blommor i vaserna. Så, så himla kär känsla! Redo för helgen, mao!

 

Önskar er en god torsdagkväll!

 

Lillafrun

Balsam för själen och Självförtroendedipp!

Det vankades bara-mamman-och-barnen-äventyr.

Jag packade för oss alla fyra och så pussade vi pappan hejdå. Han undrade hur han skulle kunna somna utan oss till kvällen, men såg för övrigt väldigt lycklig ut över att ha en hel drös med ostörda renoveringstimmar framför sig.

Vi hamnade i barndomens lilla by och där fullkomligt osade pannkaksdoft redan när vi rullade in på villavägen. MammaMormor och PappaMorfar tog emot oss med kramar och önskelunch.

Så lektes det kurragömma och plockades hallon med PappaMorfar. Jag kände mig gråtlycklig förstås. Det är så förbenat fint att få dela livet med alla dessa människor. Oknusslig kärlek från början till slut. Jag hade tränat ett gympapass innan vi åkte hemifrån och kände hur jag började stelna till. En kvällspromenad för nattning av Lillebror blev alldeles ypperligt.

Och så berättade jag för er då, med hälsning inne på instagram stories, att jag kände den första riktiga självförtroendedippen i denna blogg- och instagramvärld. Nämen inte kan väl lilla jag-känsla.

Lite bakvänt ändå, för ni är fler än någonsin som läser och följer och jag fullkomligt strösslas med vänliga ord varje varje dag. Jag vill så iinnerligt tacka er för alltsammans!

Så, vad tydligt det är. Hjärnspöken. Är ju just, spöken…som inte finns. Mitt i allt detta så är era varma ord så än mer betydelsefulla.

Denna dipp handlar nog mest om instagram och inte min egna lilla bubbla här inne. Bloggen är mitt lilla fjärde skötebarn och här är mitt lilla krypin liksom. Så tryggt och härligt. Så glad för att ni fortsätter följa och verkar ha en aldrig sinande hop av hjärtevarma ord.

Ok. Var var vi?

När jag kom hem från långpromenaden sov Lillebror och precis som när jag var liten och sommarkvällen tog vid, stod mor vid spisen och kokade varm choklad.

Jag och barnen doppade ostmackor i den rykande varma chokladen och som vi njöt, hela hopen.

Hopp i pyjamas och tandborstning där näst. För sen förstår ni, åkte vi inte hemåt i vanlig ordning. Utan kröp ner härs och tvärs. Lillan ville förstås sova i Mormor och Morfars säng och Storebror och Lillebror kröp ner med mig i stora bäddsoffan, där uppe på övervåningen där jag hade mitt flickrum. Och så somnade vi allesammans.

Gudomligt mysigt att få komma hemhem.

Det blev morgon efter en god natts sömn och MammaMormor-frukost dukades fram, ni vet en sån där variant som får hotellfrukostar att blekna. Alltsammans med värmen från elden i vackra kaminen som PappaMorfar ordnat.

Sen väntade trädgårdstur, menade Bertilen.

Magnifik trädgård alltså.

Så prunkande och vackert. Och jag ser perenner här och där som jag i tystnad tänkte ”å, den där kanske man kan dela liiite, lite på till nästa år”..

Spatserade runt med kaffekoppen i handen och tittade på blommorna. Konstaterade för mig själv att det var ett riktigt Balsam för själen-dygn som pågick.

Ännu bättre kunde det ju knappt bli, fast en stund i hallonsnår dignande av stora, stora hallon. Bara jag och gullpappa. Det, var kvalitetstid att stoppa i hjärteasken och gjorde pricken över i:et. Drygt två liter på en timme. Det är tusan snabbt när det gäller skogshallon. Så då förstår ni att det var ett guldställe. Och ni kan också ana lyckan hos den bärplockartokige (undertecknad).

Så vinkade vi älskade människorna hejdå och tackade för ett helt otroligt mysigt dygn. Ett Sommarlovsminne!

 

Nu har vi hunnit vara hemma några timmar här på Drömgården. Det blir en lugn innekväll medan regnet fullkomligt vräker ner. Innepåtande passar fint. Jag är supernyfiken att gå upp och titta närmre på vad M hunnit med medan vi varit iväg också. Ni kan kika in på hans instagram för att se (@housebym). Och så får det bli nattande av småttingar direkt i Storsängen.. det känns nu himla nymodigt och mysigt efter sommarens många, många sommarnattningar ute på långprommisar… något jag minsann inte tänker är slut ännu men som får pausas ikväll då klass-ett-varning på regnet verkar vara befogat…!

 

Balsam för själen och Självförtroendedipp, ja. Jo, jo. Jag är uppöver öronen tacksam över hela alltet. Livet innehåller liksom toppar och dalar och nu är det liksom inte en så djup dal mer än att det förstås är lite drygt att känna sig lite svajjig.. men samtidigt vet jag att det är ur såna svackor som fräsiga saker kan ske..

 

 

Vi hörs snart igen!

Lillafrun