Glimtar från kärleksfladdriga Bäbisbubblan.

 

Några ord och glimtar från livets 6 senaste dagar. Åh. 6 dagar. Så liten. Och så självklar här hos oss.

Jag älskade honom från första stund, men för varje dag som går, blir hjärtat bara större och större.

Det är så mäktigt. Att få vara med om det här.

 

Vad som händer här i Bäbisbubblaland?

Den där stormiga, regniga sommardagen när Minsting kom till oss. Då försökte vi smälta vad vi just varit med om och hade såna där lugna, magiska BB-timmar. Bara jag, lille B och hans pappa.


Så blev det ny dag och någon hade varit hos oss i ett helt dygn. Tänk liksom, att man kan vara en dag gammal.

Och då skedde det där ni ser ovan; Första syskonmötet… alltså åh. Så fantastiskt.

Storebror visste inte till sig hur han tillräckligt skulle beskriva hur söt B var. ”jaag kan knappt troo, hur söt han är! jag äälskar Bertil! …ska vi ta hem han!?”. Så himla, himla lycklig Storebror.

Lillskrållan hängde på, men var inte alls lika begeistrad som sin Storebror… liiite mer avvaktande, kan man säga..

Till kvällen blev det hemfärd, med en dryga 24 timmar gammal Lillprins. Så pirrigt. Morsan firade sig själv med en stor mjukglass. Jo, jo.

… och när jag klev in i vårt hem, stod där en så himla vacker rosenbukett. Med fem rosa rosor. En för varje familjemedlem. Från nivetvem. Den bästa på jord.

… och sen fullkomligt dök vi in i den där magiska Bäbisbubblan här hemma på gården.

Flytta docka! sa Lillan… som hon då, absolut mest bara tyckte var i vägen. Dock fasligt glad i att mamman (och mammans långa hår, som är Lillans snutte, typ) var hemma igen.

Storebror kläckte ord jag kärleksdog en smula utav;

Mamma, varje gång jag tittar på Bertil så blir jag så förskräckligt lycklig”.

(ni mår tro dom orden finns sparade i både Storebrors och Lillebrors skrivböcker från deras mor).

Den Första Natten Hemma sedan, som gick strålande… men mycket riktigt, i alla fall i slutet av natten, inkluderade precis alllllla fem familjemedlemmar i Storsängen. Det gick förvånansvärt bra ändå. S och J låg som sillar (innan mamman hade klivit upp alltså), som dom ju gärna gör… så hade vi andra tre gott om plats.

Min stora kärlek. Och hans och min älskade Minsting.

Två dagar gammal stundade Storfamiljens välkomstkalas för Lillebror. Där Mormoster Storan ordnat så fint att jag bara vill kärleksgråta av tanken; Jordgubbstårta med flaggor för varje barn, presenter, liljekonvalj och blå akleja-bukett och  på toppen den där drömmiga vaggan med sötaste bäddningen i.

Minstings Mormor och Morfar och Farmor och Farfar. Mannens två farbröder och ena kusin. Hela Mäjadalensfamiljen… många var vi. Sån rikedom. Skålade i bubblor för familjens nykomling. Mamman fick massor av vackra blommor och alla våra barn blev uppvaktade med Storebror- StoraLillasysters- och Lillebrorspresenter.

Och sen har dagarna varit en härlig kärleksdimma….

Som tredagarsfirande, premiärade B i vagnen. En hel kånkarong vagnar, fyllda med småttingar och två stolta föräldrar bakom. En mer än en härlig promenad. Att plocka sista liljekonvaljbuketten, och kunna vika sig dubbel sådär lätt.. och samtidigt titta på alla tre barnen där i vagnarna. Wow. Det var skönt där i vagnen, tyckte B. 

Sommardagar. Tillsammanstid. Dom där dagarna när fantastiska modersmjölken kommer och känslan hos mig både är skörast på jorden men ändå så stark. Att försöka förstå att vi är FEM i familjen nu! , som S lyckligt säger. Vi är lyckliga, trötta, oändligt tacksamma,  fladderhjärtiga…

Lillprinsen våran. Tänk att du är här nu. 

… och dom där två darlingarna. Buse ett och två. Radarparet. Dom har på några dagar blivit världsvana storasyskon. S är så kär, så kär i sin Lillebror. J’s kärlek till Lillebror växer också för var dag. Och jag är så himla glad över Lillan, hon är inte suris på mamman ett endaste dugg. Ammar jag, tar hon den plats som finns över att gosa med mamman på.. och när jag väl har famnen tom, så är hon bara så lycklig och njuter av att ha hela mamma för sig själv. Storasyster har nu gett sin Lillebror livets första puss från henne. Ett ögonblick som var ljuvligt att se. 

Fina barnen.

Somriga stunder under äppelträdet, tillsammans med Vackerpappan, han som vi alla njuter så utav att ha här hemma…

Ja. Lite så har vi det här i Bäbisbubblan. Himmelriket på jorden.  

 

Jag är lyckligaste trebarnmamman på jorden. Precis så, känner jag mig.

 

Må så gott alla ni, så hörs vi snart igen!

 

 

Lillafrun

Minstingpreggoteten och preggomagejämförande!

Som önskat, och roligt för mig själv också förstås, tänkte jag sammanfatta denna preggotet lite, svara på sånt ni undrat och visa bebbemagarna bredvid varandra..

 

Det är en ynnest. Att få vara med om det här ännu en gång. Ingen självklarhet alls. Bara en så stor ynnest.

Minsting i magen.

Det var en mycket, mycket kämpig höstperiod. Med den gravaste tröttheten, en feberkänsla som kom och gick och det galnaste illamåendet jag mött, i princip dygnet runt. Kämpiga, kämpiga veckor. Kravlade mig upp om morgnarna, kväljdes när jag serverade barnen mat, hade noll energi (i alla fall mycket, mycket mindre än undertecknad är van vid) och behövde till och med kliva upp och äta om nätterna för att genomlida illamåendet.

Så blev det juletid och allt började lätta… dessa första perioder har varit trött (med S) eller småillamående (med J), men denna gång var det mycket av allt. Så himmelens tacksamt när känslan började bli en annan…
Träningspassen skrämde illamåendet för en stund, där på hösten. Gudomligt. Och energi gavs. Ännu bättre blev det förstås sedan, när preggodimman lättat. Jag kutade i vanlig ordning sista löpturen i mitten av preggoresan. Allt för att hålla mig borta från foglossning så gott jag kunde. Och det gick ju bra faktiskt, så länge det inte skottades snö för mycket, sndebelastades allt för mycket och så vidare. Som med storasyskonen har det varit någon ond period som sedan tvärförsvunnit. Jag är evigt tacksam som ännu en gång fått må (förutom första tiden då) sådär himla bra. Det gör det så mycket lättare att kunna njuta av denna resa, kan jag tro.

Jag älskar att vara gravid. Känner mig så fin. Och fullkomligt älskar tanken på att bära ett liv. Känna buffarna, lilla hickan och veta att det växer ett hjärta i mig.Storebror har varit helt gudomligt fin med bebben. Så rädd om magen. Klappat. Kramat. Pratat. Och pussat. Cykelsvett och oändligt med gympapass. Nu på slutet väldigt lugna sådana, men jag mår så bra av att hålla igång. Promenader i massor också, förstås. Jag tror på att stärka preggokroppen, göra utifrån sin nivå.. att slippa ont, känna att man orkar bära, kånka, få härlig energi och så vidare, det tror jag garanterat att min träning gett mig.

… det har varit fantastiskt att dela denna resa med små syskonen. Vi är ett tight team här på hemmaplan.

Men det är sannerligen inte att jämföra när jag var preggo med Liten till exempel… och kunde vila så fort andan och preggotröttheten föll på (typ… jag pluggade ju 200 % för att kunna vara ledig men slippa studieuppehåll, ni kanske minns..?). Och med Pyret i magen var det hälften så många barn att ta hand om.. men ändå, helt magiskt att vänta denna lilla trean tillsammans med världens finaste M och småttingarna. Och så himmelens lyx att få vara HemmaMamma under tiden. Hjärta M. Han gör allt för sin fru och sina små. Vi är ett starkt team, han och jag. Värdesätter varandra, hur vi är och vad vi gör, lika högt. Jag tycker att han är fantastisk. Och han behandlar mig som en prinsessa, sju dagar i veckan.

Lillan har mest haft magen som kudde och hänger rätt bra där ovanför när hon bärs i min famn. Det är ju himla klurigt att förstå, faktiskt… särskilt när man bara är ett år. Fast snart, snart faktiskt två (!).

… den här bilden är från ikväll när kvällssolen sken in i hallen och vi precis var på väg ut på en minipreggonad. Blåsig och svinkall sådan.

 

Efter önskemål har jag sökt upp bilder på preggolyorna såhär i slutet, från ganska så samma dagar.

Bild 1. Liten i magen. Bild 2. Pyret i magen. Bild 3. Minsting i magen…

Bilderna är tagna på olika avstånd, men ändå…Tre ganska så olika bebbemagar ju. Åh. Älskade bebbemagar med så älskat liv där i.

.. och på frågan hur jag känner inför förlossningen. Om den skrämmer mig… så svarar jag;

Jag är superpepp. Alltså verkligen. Jag längtar. Det gör ont. Inget snack, liksom. Men jag har två så positiva förlossningar i min hjärteask, att det är på dom jag fokuserar på i tanken, något annat känns bara osmart. Positiva, peppiga tankar. Och massssor av längt efter bäbis. <3 (HÄR kan du läsa om när S föddes. och HÄR, om när Juniflickan föddes).

<3

 

I detta nu är jag på-riktigt-gravid och försöker njuta allt jag kan av denna sista väntanstid. Vi gör det tillsammans. Men mest längtar vi efter att få träffa det lilla livet. Jag mår fortfarande väldigt bra… magen är ju (typ) nere i backen snart, så att andas går lättare nu än för några veckor sedan… men visst, jag får smärre panik om jag råkar hamna på rygg i sängen, har rätt mycket halsbränna, inte mycket matlust och mår gott (helst en stund varje dag) av en liten vila… idag har jag haft en riktig högpreggodag. Mysigt! Känner mig också superskör, lite småettrig och känslosam. Allt på samma gång. Känner mig sådär gråtig och så himla rädd om mina älskade. Allra mest så himla, himla lycklig och tacksam över dom där tre som virvlar runt mig, strösslar pussar och gör att kärleken nästan svämmar över…

 

Minstingpreggoteten och preggomagejämförande. Precis så.

 

 

Lillafrun

Något förträffligt.

Bus och bus.

Ytterligare två glimtar från årets första junihelg här på gården.

Och så var det sån där måndag igen. När den där älsklingssynen kan fortsätta; dom där tre darlingarna i samma blickfång!

Jag vet att jag sagt det många gånger förut.. men det är verkligen en utav veckans allra bästa dagar, det här. En förträfflig start på varje ny vecka.

Idag har morsan sagt, hör och häpna, att hon ska göra så liite som möjligt. Vila, liksom. Alltså det där med att sitta och tomglo en hel dag och göra prick ingenting, det är inte bästa vilan för mig. Men det är skönt att skruva ner på älskade räsertempot för ett slag, kunna göra dom där vardagssysslorna jag älskar i lugnan ro, lite mer en sak i taget och hinna höra sina egna tankar. Det, är lyx för mig. Jag pular in en tvätt, snor runt den lealösa dammsugaren som sannerligen sett bättre dagar, norpar gammblommor och vattnar, plockar, smådonar och svassar mellan rummen. Så kikar jag då och då ut genom fönstret, det blåser storm och på gräsklipparen sitter den finaste människan jag vet, tillsammans med två barn i knät. Strax drar vi hela gänget till barnmorskan och lyssnar på Minstings hjärta.

Vill önska er en god måndag så hörs vi snart igen!

Lillafrun