Guldstunder. Och pussar på rad…

När det varit kaosigt, så uppskattar man det där alldeles vanliga så himmelens.

Som en vanlig lördag som börjar lite som man är beredd på. Dessutom starten på långhelg, håhå så härligt!

Efter monstermigrän, är jag så urbota less att ligga ner och idag var inget undandag. Det är minsta lillhjärtat som det idag varit allra mest synd om. Hoppas så på att hon får bli kvitt feber och hosta-svängen så smidigt som S… och helst inte då med något efterskalv av öronont, om man får önska.

Med (såklart) lite mindre energi än önskat, men lika mycket tjurighet som vanligt, så fick preggot sitt lystmäte när dubbelsatsen bulldeg sattes tillsammans med barnen och en sjuhelsickes bullbak tog vid.

Teamwork på den högsta nivån!

Och efter x antal timmar var köksbänken fylld med vårigt- och perfekt-att-ha-i-frysen-fika.

En del alldeles vanliga kanelsnurror (efter älskad mans önskan) men dom allra flesta med hemgjord vaniljkräm i. Receptet på dessa drömmiga Mormorsbullar har ni HÄR. 

Vi firade med att bjuda barnens Mormor och Moster på lördagsfika. Himla gott!

Förutom bullbak; Vårens första utegympapass. Lite mera krattande. Rutschkaneåkande. Bilstädande. Och den första grillmiddagen. Fönstermålande (i denna skrivande stund.. jag inne med småttingar och M, idog, i Målarverkstaden). Det, har också dagen bjudit på.

Så många Guldstunder på en och samma dag att det inte är klokt.

Som godast skrattade jag nog när barnen busade i köket efter middagen och jag och M unnade oss inte bara en snabbpuss vid disken utan några på rad sådär, ni vet.. S utbrister lite förbryllat ”Juuni!? Fattar du vad som händer nuu..!?..?”  varpå hans lilla trogna följeslagare snabbt svarar; ”Nääee? ” lite smått uppgivet.

 

Livet.

Hoppas att ni har en härlig Varlborgshelg!

-och tack fina ni, för alla era gulliga ord och hjärtan och krya på, både till småttingarna och deras mor. <3

 

Lillafrun

 

 

En vändning från härligt, till är-det-någon-som-skämtar-med-oss-drygt.

Det var en fin aprildag.

Förutom liten Skrålla med feber. En dammsugare som totalt ramlat sönder. Och en katt som grävt upp en drös av mina tulpanlökar (morr!!!).

S hade haft en så bra dag bland småvännerna. Så fint. Tjuriga hostan som jag var lite orolig över skulle störa i snabb lek, hade inte gjort det ett endaste dugg. Lillan yrvaken i vagnen, pojken till fots bredvid. Premiär i livet att gå hela vägen hem från Förskolan. Som önskat av honom.

Över forsande ån, genom kära byn. Plockande av tussilago i dikena till mamman. Varmt och så skönt. Ljuvliga utetimmar. Gungande och första små krattningsdragen på torra gårdsfläckar. Jag var lyrisk. Till kvällen var det så gemytligt att det inte var klokt.

Första riktigt vårvarma kvällen kändes det som.

Medan jag skulle städa det sista, bäddade mannen ner småttingarna i Springvagnen och drog på löptur. Tränade och sövde barn på samma gång. Så möttes vi hemma sedan, småttingar sov gott och vi tyckte att det nästan var en föör behaglig kväll för att vara sant. 

PANG

Fars!

Småttinglivskaos

Från ingenstans vaknar S i gallskrik. Klagar på ont öra. Vi har aldrig varit med om det tidigare och försökte läsa oss till vad vi skulle göra. Gråt, gråt, och till sist så vaknade såklart även den andra tungsovande lilla människan. Så då hade vi två som gallskrek. J med hennes feber och S med ont, ont öra. Vi försökte locka i S alvedon tillsammans med favoriten crush. Så äckligt, och så en slemdryg hosta som satte igång, så plötsligt var alvedonen uppe igen…! Åh. Efter lång stund av skrik fick vi lugna barn framför en pettsonfilm.

Men bara en stund, sen fortsatte ledsamheterna.

Vi bestämde oss för att packa oss ut i bilen i sena kvällen, så Miniman kunde somna upprätt, vilket skulle vara skönare än liggande. Med varsin glass i barnens händer, klockan 22 på kvällen, åkte vi iväg. Vad gör man inte liksom…

Men inte ens glass hjälpte. Så vi återvände hemåt för att göra ett alvedonförsök till för smärtstillande. Efter många om och men har stackars Liten lyckats truga i sig äckelalvedonen när vi åker iväg på småvägar i byn. S somnar gott…men några få minuter senare händer mardrömmen i bilen.. alvedonen stannar inte den gången heller, om man säger så.

Kaos. 

Sanering av bil och barn och ännu mera gråt i vad som nu blivit natt.

Jag och M tittar på varandra och undrar ”har han fått Äckelsjuka nu plötsligt eller vad!?”…S har inte varit på föris på en vecka, vi har bara träffat familj, inte varit bland äckelsjuka ett endaste dugg, men vacklandet började. Får råd från andra päron att precis det här kan hända med brusig alvedon i liten kropp… det verkade sannolikt.

Hemma i natten bäddar vi ner småttingar i storsängen. Från ingenstans sover dom båda lugnt. Jag och M röjer hem, pustar och hamnar på kudden alldeles för sent. Ber för en lugn natt. Vaknar svintidigt i morse och tittar på varandra… barnen sover, i typ samma position dom somnade.. tacksamt. 

M åker på jobbet. Jag somnar om. Någon timmar senare vaknar vi. Och mamman känner direkt att ”nu får jag h-vetesmigrän”. Hinner peta i mig två alvedon, ringa M och sen är talet nästan putsveck.”Jag förstår inte vad du säger, mamma” sa lillvännen. Jag försökte behålla lugnet så gott jag kunde tills M var hemma. Men den här typen av migrän är så fruktansvärt obehaglig. Syn, känsel- och talbortfall även idag alltså. 8 timmar plåga. Och därefter nu ”bara” migränbakis…

Håhå, vilket dygn, alltså. Jag sa redan när vi la oss så sent igår att det här bäddar nog för ett migränanfall, eftersom sömn verkar vara något som stör. Samma visa var det ju förra veckan när jag drömt och sovit dåligt. Då kom h-vetesmigränen.

 

Jaa… så, så kan livet vända från härligt till är-det-någon-som-skämtar-med-oss-drygt, i en grisblink.

Tacksam är jag över att vi ändå är så förskonade från sånt här tråk. Att M kunde komma hem fort idag. Att S inte klagat det minsta på varken öra eller annat idag utan mått tipptopp (hur är det ens möjligt?). Att J´s allmäntillstånd är så bra trots feber dag två. Och så är jag lycklig över att vara igenom den här svängen av ont. Hoppas på en lugn kväll och god natt så det kan få bli en härlig valborgshelg här hemma på gården för hela familjen!

Ta hand om er alla ni så hörs vi snart igen!

Lillafrun

Barnbokstips, preggomagar i kläm och så vidare.

(inlägget innehåller en reklamlänk)

Skrållan.

Hon som älskar att plocka, påta och greja. Lägga tillbaka. Sitta bland en bokhög och bläddra. I lugnan ro. En för-att-vara-småtting-lång-stund. Och mitt i allt är så gullig att jag får dåndimpen. Ej partisk mor. Oh, nej.

Där sitter hon och försöker ”läsa på” om det här med att bli Storasyster, tror jag.

”Snart har vi en Baby!” heter boken.

Himla mysig och har lästs otaligt många gånger här hemma. Både när lilla Pyret (hon på bilden, mao) låg i magen och nu med Minsting i magen.

Finns att köpa HÄR

Lilla Juniflickan som varit litet febervarmt knyte i natt. Verkar sådär småttingaktigt ej påtagligt sjuk av sin feber nu idag, men vi försöker hålla tempot lite lägre såklart.

Storerbror som hade feber i helgen som var, fick sedan hosta och vi har har tillsammansdagar hela veckan här hemma. Men idag var han leka-med-vännerna-pigg, dock tvekade han och kände det nog som att det var nymodigt och längesedan det var Förskoledag nu, så lite lirkande i hallen fick det bli. Men jag (eftersom jag är en sån morsa som ringer vid minsta tvek) vet att lillvän började leka på en gång när han kom in till vännerna. Puh. Så Liten leker och Lillan, utan att hon själv vet om det, försöker hålla ett lite lägre tempo för att säga schaaas! till Basiluskan!

Förutom att bära runt på liten Skrålla som vill vara nära, pyssla om och sånt. Så kastas tvätt i tvättmaskinen, hemmet vädras och städmanin är på topp…

För några veckor sedan vårstädades ju hemmet, men köksfönsterna putsades inte eftersom dom behöver skrapas med rakblad från lite färgskvätt och det kände jag var mer en M-grej… men idag blev jag less på att vänta och började själv.

Men äsch. Den obotliga Kansjälvaren får så lov att erkänna sin begränsning. Inte tålamodet som tryter… Jag är bara alldeles för preggo. Härligt ju!! Men just i detta skede så känns det som att jag ska ramla ut och klämmas fast på samma gång när jag står där i fönstersmygen och försöker putsa emellan och utsidan. Darling har ju lovat hjälpa, bara inte fått tillfälle (läs: någon här hemma är väldigt pepp på städ. någon inte. så det är nog bland annat därför det inte blivit av än också. men i helgen, då tusan. preggot måste få sina vill-ha-alla-fönster-färdigputsade-nerver lugnade. haha!)

 

 

Barnbokstips och Städmanibabbel. Typ så. Torsdag, ju. Ha en fin sådan!

 

 

Lillafrun

När Livet plötsligt bjöd på väldigt oväntade, ocharmiga, nya erfarenheter…

Med handen i min trygghets hand.

 

Å.

Vilka dagar den här veckan bjöd på. Dom här två senaste tar priset som mest oväntade och väldigt omtumlande.

Jag satt där på onsdagmorgonen med min kaffekopp igår morse. Hade precis lämnat Sorebror på Förskolan, var hemma igen och myste med Lillasyster samtidigt som jag pratade med Storan i telefonen. Som vanligt är jag trög att förstå vad som håller på att hända, men märkte att synen försvann mer och mer… som vanligt när jag håller på att få migrän. Till sist säger jag ”du ,Storan, jag tror nog jag borde lägga på nu och ta en alvedon för att försöka mota det här”. Vi säger Love you , lägger på och jag petar i mig en alvedon.

Så ska jag masa iväg för att byta blöja på Lillan.. det blixtrar framför ögonen.. men blöjbyten görs i sömnen om det skulle behövas som HemmaMamma. Men plötsligt märker jag att jag ju inte alls känner vad jag gör med vänster hand. Gör ändå vad jag ska och lyfter upp J i famnen. Då håller vi på att ramla i golvet.

Ringer M. Som är på utbildningsdag på annan ort. Känner mig dum som stör…. men under tiden vi pratar hinner jag bli tokdålig.. han hör att jag knappt får fram ord, säger att jag tappar känsel i hela vänster sida och får svårt att svälja. Paniken är ett faktum här hemma. Jag får största paniken över att inte kunna ta hand om Juniflickan.

Därefter går det några minuter innan Storan är här.. och älskade Pappsen, som måste kört som en galning från Lilla byn. Mannen hade ringt och ordnat vad han kunde när han var långt ifrån. Efter att Storan kommit fram hos 1177 blev rådet att ringa 112 och på ytterligare några minuter var ambulans här. Vad onödigt, sluddrade jag fram. Tänkte på oron hos alla och om J skulle bli ledsen.. men det var ingen tvekan om att jag behövde hjälp där och då. Och som preggo togs allt på största allvar.. risk för propp i hjärnan är större, till exempel..

Såå.. in på akuten det bar. Mormor kom också till gården och barnen hade det tryggt och gott. Snabbt var M på plats hos mig (han måste också ha kört som en galning.. usch, får sån magknip av tanken). Min älskade trygghet.

Ja.. så svischades det runt mig och det hela ”slutade” med att jag blev inskriven på Strokeavdelningen.. och har det senaste dygnet agerat nåldyna och fått göra en herrans massa undersökningar, röntgen av hjärnan, ultraljud på hjärtat och så vidare.. allt för att utesluta eventuell propp eller blödning i hjärnan och allt vad det kunde tänkas vara.. trots att man ändå trodde att det troligast  ”bara” var ett väldigt, väldigt kraftigt migränanfall med känselbortfall. Men inga risker skulle tas, och det lät ju bra tyckte vi… om än jag bara ville hem till barnen igårkväll och inte kunde tro att vi skulle klara oss ifrån varandra en hel natt. Men det gick såklart hur fint som helst. Bättre för barnen än för mamman.

Livet bjuder på nya erfarenheter. Hela tiden. Denna gång väldigt ocharmiga sådana… men det bästa är att Minsting i magen mår bra, att min hjärna är frisk och ja, hela jag.. men nu har jag fastställd migrändiagnos..som beror på den hormonobalans som kroppen utsätts för som gravid. Jag har aldrig haft migrän utan att vara gravid.. så den slutsatsen har dragits. Dock har det aldrig varit så förfärligt som igår.

Gissa om jag plötsligt längtar efter att veckorna ska ticka lite småsnabbt och vi snart får träffa Minsting i magen här utanför.. för helst hoppar jag gärna över fler anfall av gårdagens typ. Fast jag vill inte längta efter att tiden ska gå fortare än den redan gör..jag vill njuta sista preggotiden också.. men tänker bara försöka göra vad jag kan; vara supernoga med att äta, dricka, ta den där nedrans alvedonen så fort jag känner något och så vidare.

I eftermiddag kom familjen och hämtade mig och lyckan var total. Vårvärme, sol och en mycket piggare mamma. Minimannen pussade mitt ansikte alldeles blött. Juni var lite avvaktande.. tyckte att mamman var på fasligt konstigt ställe, men snabbt var hon i mammas famn. Blöjbyte och nattning ikväll har varit himmelskt. Och hennes små händer som alltid pillar med mitt hår när hon ska sova. Åh. Så glad över att vara hemma igen. Som jag kommer sova gott i natt, bredvid mina tre .. <3

Så tacksam.

… och några oväntade, ocharmiga och nya livserfarenheter rikare.

 

Lillafrun

Ett kärt vårtecken!

Snusande småttingar i världens bästa vagn.

Får så många frågor om den. Det är en Thule Chariot Sport 2, med löphjul till som gör den där vagnen himmelsk att både gå och springa med. På grusvägar… med massor av snö på, eller utan. I skogen. Eller ute på åkermarken här hemma på vår gård. Och så vidare. Att barnen älskar den gör förstås saken allra bäst. Minimannen som precis fyllt fyra år, har nog inga planer alls på att sluta åka vagn. Något som denna Känslomorsa kan tycka gör ont i hjärtat av tanken… hur ska jag få med mig hela lilla gänget sedan, liksom? Men äsch. Det är en lycklig baggis att ordna, Vackerpappan får såklart följa med då. Som ni hör. Vagnen. Ett köp vi aldrig ångrat, bara prisat och prisar!

Å.

Bilden är från ikväll. Vårens alls första vi-går-långpromenad-och-nattar-barnen-samtidigt-runda med hela Storlilla Familjen. Det är så ljust nu, att man inte famlar i mörkret kring nattningstid. Så fantastiskt. Uppskattat. Och ett så kärt vårtecken!

Alldeles förfärligt trött är jag i alla fall och riktigt längtar att krypa ner i den där renbäddade Storsängen i det vädrade sovrummet. Är det vårtrötthet? eller kanske känner jag av nån allergi? säger jag undrande till mannen. Småttinglivet kan ju också ta ut sin rätt, kanske..

Så svarar han på sitt vis, sådär lugnt, kärleksfullt och lite smått dumförklarande… ”jaa, sen är du ju gravid också, älskling…. ”

Ja just det, säger jag. Och känner mig rikast på jorden.

 

Lillafrun