Första vardagsveckan, bästa fönsterputsreceptet och så vidare…!

En städtrasa. Minimannens första pyssel från förskolan denna höst. En älsklingsblomma. En kär kaffekopp. Och godaste chokladglassen vi fann på lill-ica (icas egna märke, trippel choklad eller vad den nu hette.. suupergod!).

En bild med lite Livet kan man säga.

aaah, Första Vardagsveckan är avklarad!

Och precis det, Livet, firade vi med god fredagmiddag. Fredagsmys till och med, ju. Rätsida på dagarna. En känsla av nu-är-det-helg. Jo men, det börjar kännas härligt nu.

Denna käftsmällsvecka, där jag var på minus på energi redan i början eftersom jag varit sjuk och så.. ja, det började si och så. Men till sist kom vi i mål och allt som allt känns det som en så fin vecka. Vi har gjort den tillsammans, liksom.

Det är bra att bli tvärslut ibland, vila och komma åter. Är det inte svårare än så är det ju ingen fara liksom. Som jag sagt tidigare; jag är en sån som går på, har mycket energi och vill massor…men ibland får jag soppatorsk. Då vet jag, att det är vila. Massor av sömn främst. Som behövs. Sen är jag som en blomma som törstat och får vatten. Det är inte farligt att göra sig tvärslut, men! .. det är superdupermegaviktigt att återhämta sig.. annars kan det bli dåligt på riktigt.

… jaha, tänker ni. ”Så putsar hon fönster och säger att hon vilar!?” 

… jaa, sån är jag. Sömn och en lista, med saker jag önskar göra. Precis vad jag pysslat med i veckan, förutom att ta hand om mina tre barn så gott jag bara kan, förstås. Jag har norpat åt mig små sovstunder när barnen sovit på dagen och sen prickat av min lista. Som att städa skafferiet, rensa ur småttingarnas garderober och putsat fönster..! Ro i själen för mig.

Att påta och boa. Byta kuddfodral, gödselvattna blommorna och alltsammans framför tvärrena vackerspröjsade fönster. Det är viktigt för mig att göra det trivsamt för oss här hemma. Inte viktigt för alla. Jag vet. Men för mig. Och oss, faktiskt.

Jag tar ett rum i taget nu. Och tänker på min Farmor varje putsdrag. Vilka samtal vi hade, hon och jag. Samtidigt som jag putsade hennes fönster och hon stod och höll i mig i kläderna, för att jag inte skulle ramla ut genom fönstret. Bästa Fönsterputsreceptet lärde Farmor mig också.

Ljummet vatten. Några droppar diskmedel. Och ett par korkar ättika. Torka blött med en riktigt bra trasa och torka tork med helst ett gammalt avrivet lakan… eller Farmors gamla, tokstora, jätteblommiga trullor..!

 

Ikväll njuter jag.

Av samlad familj. Där, hittills i alla fall (peppar peppar), alla är friska. Hoppas så att det kan få vara så.. ett par rejäla sommarsjukor på barnen och mamman var, får helst räcka.

Tidigare ikväll. Medan jag stod och balanserade i fönstret, tittade ner på luktärterna som blommor så friskt ännu, så sprang hurtiga Vackerpappan iväg med storasyskonen i räservagnen. Jag fortsatte mitt drömmiga göra att ääntligen gno bort den fula flugskiten som jag nu tröttnat på. Och allra, allra sötaste sälliset hade jag också, ju..

Älskade Minsting. Vår Bertil. Som vi är så kära i hela hopen. Han som ler bara man tittar på honom, jollrar så sött att jag får ont i kroppen och doftar så gott att jag kolavippar en smula.

Älsklingar!

En med kikare runt halsen och en med glajjorna på minst sagt halvfjärs.

Älskade barn, alltså. Den där fyraåringen som är som den största lilla filosofen. Som alltid pladdrar på, frågar och har svar på tal. Han som i sommar bestämde sig i ett knyck för att lära sig cykla och så fick det bli. Med en kikare runt halsen är man ostoppbar…! Och så lilla Skrållan bredvid. Hon som med handen i sidan, stolt och glatt säger ”Ja ä Lillan!” när hon presenterar sig. Hon som är den coolaste jag vet, älskar att gosa med mitt hår och hon som svarar ”Lillan äkla dig, mamma!” med hjärtinnerligaste rösten när man säger ”mamma älskar dig” till henne. Åh.

Totaaaalt tvärslut har jag känt mig i veckan… men, den kärlek som jag badar i varje dag, den är värd allt och lite till. Och nu har faktiskt en Vardagsvecka checkats av… första jobbveckan efter långsemester, första inskolningsveckan, första HemmaMamma-rodd med tre små… mannen och jag highfivar och flinar åt varandra. Vi klarade det!  Det är min största lycka att få dela detta småkaosiga, så himmelens älskade Småttingliv tillsammans med honom.

 

Må så gott i helgen så hörs vi snart igen!

 

Lillafrun

Från djupet av mitt hjärta.

Från djupet av mitt hjärta;

Tack.

Tack för den otroligt fina responsen på mina ord igår om vår resa till att äntligen ha vår Minsting, Sixten och Junis Lillebror, här.

Det är så himla fint. Hur det trillat ord från alla de möjliga håll. Ord med, tack, igenkänning, styrka, pepp, hopp och förtröstan.

Alltsammans bara något jag kunde önska innan jag postade inlägget…. med orden som ni nog förstår, inte var helt lätta att sammanfatta. Men jag är så glad att jag gjorde det. För min tanke var, ”kan jag bara hjälpa en endaste människa att inte känna sig ensam, att känna tröst eller.. ” ja ni förstår. Då, skulle jag känna mig nöjd. Men responsen har varit fantastisk och så mycket mer än så, och jag är så glad för det.

Idag är det på datumdagen ett år sedan och 12 augusti kommer för alltid att vara våran lilla änglabäbis födelsedag. Så är det.

Som jag njuter av nuet och ser fram emot tiden framför. Förra sommaren och hösten blev liksom tuff, både kroppsligt, känslo- och energimässigt. Nu är ju vår Lillprins här och allt är bara så fantastiskt.

Synen ovan, liksom… Lillebror och Storasyster.

Juniflickan som äter glass koncentrerat samtidigt som hon plaskar i ett vattenglas. Lillebror som tittar storögt på sin Storasyster. Och så jag där nånstans mitt i som inte kan få nog av dom. Vi hade lördag och hängde mest inne, vi tre. Myste och kurerade plötligt tvärfebrig flicka. Medan blåsten tog i allt den orkade utanför.

Storebror och pappan var ute och arbetade tillsammans med farfarn, förstår ni. Det är nämligen så att Världens Snällaste Farfar snickrat på något vansinnigt drömmigt i sommar, och som snart kommer stå på Drömgården och liksom vara hur gullig som helst.

Idag hade jag och M bett om barnvakt och har njutit såå av att få en dag där vi båda jobbar tillsammans. Hur roligt som helst. Så himmelens lite kvar nu på den där mastodontväggen. Bertil har marathonsovit nedanför byggställningen, vaknat och ätit och somnat om. Storasyskonen har myst hos Farmor och Farfar. Så tacksamma är vi allesammans.

Nu ska jag och M göra något vi aaaaaldrig gör. Alltså, vi säger att vi borde och ska. Men det blir aldrig. Men nu. -Ta tidig kväll (allt före att ljuset lämnat är tidigt!). Dunsa ner i finsoffan. Äta något gott. Och SE EN FILM. Åh. Så himla mysigt!!

Önskar er en fin kväll!
Och tack igen. För att jag har världens finaste läsare och följare. <3

 

Lillafrun

Vad som hände den här dagen, för precis ett år sedan…

Redan innan jag hunnit säga något.

Så vet han. Vad jag tänker och känner idag. För han känner mig. Och det är min stora lycka. Att ha just honom. Som min äkta hälft.

Idag kramas vi extra. Firar kärleken. Att vi har varandra. Är tacksamma över hur himla bra vi har det. Hur bra det blev allting. Pratar om vad vi har i vår hjärteask. Både lyckligt och sorgligt.

Idag har tårarna trillat utför min kind ett slag. För i mitt hjärta, älskade M´s också, finns något vi inte glömmer. Tänk att det redan gått ett år, säger vi till varandra…

Kanske orkar jag skriva orden nu. Samla dom. Och kanske hjälper det mig, och oss, för att gå vidare ännu mer. Och kanske, förhoppningsvis, hjälper det någon annan att läsa dessa ord.

Det var den här lördagen för precis ett år sedan. När det kändes som om livets mörkaste rullgardin drogs över oss. Så mycket lyckligt, med en alldeles underbar liten Miniman och Juniflicka i våra famnar, men låt mig försöka berätta…

Det var våren 2017. Morsdag. Rättare sagt. Jag vaknade med ont. Förstod precis. Vad som hände oss.

Vi hade då precis fått reda på att något växte i min mage, när det livet suddades ut. Vår tröst var då; ”vilken tur att vi bara var några få, få veckor iväg. Och nu har vi varit med om det här som man nästan får räkna med att vara med om någon gång..”. 
(Morsdag. 2017. Sorgsen, men så tacksam och lycklig. På samma gång).

Sommaren gick. Vi hade fem tillsammansveckor. Vi jobbade på på vår gård. Hade Sommarlov. Lilla Ettåringen tultade runt på gräsmattan. Treåringen drömde om att ”bli stor, så att han fick klättra läääängst upp på ställningen”. Det ville aldrig bli sommarvarmt. Jag var trött som stryk. Vi åkte till huset på Gotland. Kom hem, en augustitorsdag, med ny energi. Men det kändes i mig, något var inte bra.

Det blev fredag. Och det blev lördag. M stod högst upp på ställningen och målade sista varvet på dom gröngrå fodren. Barnen sov. När jag plötsligt kvider och skriker rakt ut; ”Martin, jag får som värkar nu!”. Vi inser vad som händer. Hade det på känn men ville inte tro det.

Jag ringer min mor. Gråter som ett barn. ”Mamma, du behöver inte bli orolig. Men kan ni komma och hjälpa oss med barnen, fort. Jag blöder. Massor. Ambulansen är på väg. Vi håller troligtvis på att få missfall”. 

Jag är så ledsen. Så ledsen. Där jag ligger och kvider. Har så fruktansvärt ont. Pendlar mellan att vara vaken och bara vilja försvinna i sömn. Ett ont jag ju känner igen. Som jag skulle älskat. Men inte vid det där tillfället. Jag brukar jobba med dessa värkar, men denna gång var det tvärtom. Allt kändes att det var så fel.

Eftersom jag tappar ovanligt mycket blod och ingen helt säkert kunde säga vad som hände, går färden mot sjukhuset fort. Väldigt fort. Med morfin i kroppen rusar adrenalinet. Och livet beskrivs och sprutar ur mig i ord, till fina sjuksköterskeflickan som sitter bredvid mig. M sitter fram med den vänaste ambulansmänniskan vi mött. Jag hör mina ord och känner i vanlig ordning stor tacksamhet… men önskar ändå så, att dagen där och då var en mardröm. Snabbt har dom 12 milen körts och vi blir snabbt mottagna. Min kropp har lugnat sig. Och det känns. Att allt är över nu. På det där sättet jag ju kände igen, men hade önskat inte behöva varit med om just då.

Den trasiga människan undersöktes. Duktiga läkaren sa orden vi inte ville höra.

-”Nej, inget liv finns kvar”.

…Och ljudet av min älskades suck då, kommer jag sent att glömma. Han, liksom jag, hade inte gett upp det lilla hopp som fanns innan dom definitiva orden var sagda.

Som ett djur letade jag efter mitt barn. Hela kroppen sa till mig att jag ju fött. För det var precis vad jag gjorde när jag där hemma på Drömgården hade det ondaste av ont ont. En miniförlossning. Med krystvärkar. Mitt på infarten, väntandes på hjälp. Våra väntansveckor hade ju börjat bli många. Vi skulle ju precis berätta för familjerna. Att vi väntade på någon. Istället blev det såhär. Igen. Med ens kändes det liksom ännu tuffare.. eftersom vi där tidigare på våren i stor förhoppning tänkt att vi ju ”gjort vårt” i den där tråkiga delen av småttingskapande.

Tårarna ville aldrig ta slut. Vi brast och var våra svagaste jag. Jag och M. Tillsammans.

Vilket ändå gjorde oss till det starka Vi, vi alltid är.

Och orden vi valde att bära med oss från den där dagen från fina Barnmorskan som tog hand om oss så väl, hjälpte oss vidare… och kanske kan dom hjälpa er som kämpar och försöker, också. Inga tröstande ord finns. Vi vet. Vi vet. Men vi försökte att söka förtröstan i, såklart våra två skatter och fantastiska stöttande familjemedlemmar, men också i orden; ”Om livets pussel inte läggs rätt, då tar kroppen hand om det”. 

Det var den här lördagen, för precis ett år sedan. En änglabäbis flög. Och gjorde himmelen så fin.

Men se, så bra allt blev till sist.

Som det tredje-gången-giltiga-försöket, välsignades vi med den vackraste lilla Lillabrodern till Sixten och Juni. Att vänta barn, med allt vad det innebär, både kroppsligt och själsligt, så har det inte varit helt lätt till där vi är idag. Väntandes. Från Våren 2017. Till Sommaren 2018. Så lång tid. Tufft både för min kropp och knopp. Tror helt klart att det var därför jag mådde så ofantligt dåligt första tiden med B.. kroppen som ju bara blivit gravid jättefort om och om igen. Med alla hormoner det innebär. Om ni bara visste lättnaden när veckorna tickade med B, och vi vågade berätta för våra älskade i kring och för hela världen. Vecka för vecka släppte oron lite, lite.. men jag ska säga er, att lättnaden sköljde över oss totalt,  först när han låg på mitt bröst. Lille B. Full av fosterfett och så nyfödd man bara kan bli.

Vår älskade Bertil.

Som du är efterlängtad. Som vi bett för att du skulle vilja stanna i mammas mage, födas och få njuta av livet. Så, som vi är lyckliga. Över att just du kom till oss.

Lyckliga, över att just du är här. Som det gosigaste, ljuvligt mjölkdoftande kärleksknyte vi älskar så att alla ord är för små.

Livet, alltså…

..ett år senare finns orden på plats.

 

Lillafrun

 

-Inte bara Mamma. Änglamamma, också. 

Jag längtar inte efter någonting…

… gosa med kattungar hos Mormoster..Plocka ärtor direkt från fält…Somna i ljumma sommarkvällen i sin mammas famn… 2-månadersälsklingen.… bygga pussel och mysa med liten Lillebror, där ute på Verandan…

….

 

Jag längtar inte efter någonting.. det är så bra som det är”, sa han, min M.

Och jag hade inte kunnat säga det bättre själv. Vi är i nuet. Tänker inte så mycket framåt, alls. Har inte så mycket koll på mer än det nödvändigaste. Gör massor av mys. Träffar älskade människor. Samlar Sommarminnen i vår gemensamma Stora-Lilla-Familjen-Hjärteask. Snart är hösten här, ännu en älskad årstid. Men tills dess, njuter vi Sommaren allt vi bara kan.

Och den här Sommaren, alltså. Har sagt det förut. Säger det igen. Ett kapitel för sig. Bertils Första Sommar. Oförglömlig. Som hittepå. Sagolik. Och så vidare.

Vi tillsammansjobbar..

Sköter om lilla gården, både ute och inne.

Leker med älskade kusiner..

… vilar oss ett slag.

Är tacksamma för alla älskade människor vi har runtomkring oss.

För mig är den här synen obetalbar. Ser ni hur en där lilla 4årige Minimannen ser upp till sin storkusin.. som där och då håller på att lära honom hur man spelar kubb.

Så dyker svalare luft och regnet upp. Vi ser på film…

… och bakar bullar.

..försvinnande goda. Såna med chokladkräm i.

Så blir det ny vecka. Stormen kom. Och vi får fortsätta sommarlovet, tillsammans.

Älskade vänner från Norr kommer på besök. Och jag blir gråtig. För att behöva säga hejdå så fort.

Så jobbar vi med huset, förstås. En dag, med världens lyxhjälp i form av både barnvakt och målningshjälp, av mina päron och syrra.

Och vänner från söder hälsar på. Så fantastiskt roligt!

Vi blir ompysslade i Lilla byn, äter Mammalagad middag och frustar svettigt ( och så makalöst njutbart) i Pappas vedeldade bastu.

Varma luften vänder åter och vi kryper ner bland renbäddade bäddar i mörk och varm sommarnatt.

Sommarlovet i mitt hjärta!

 

Hoppas, hoppas att ni också har det bra alla ni, så hörs vi snart igen… blev fasligt längesedan nu, ju!

 

Lillafrun

Ett himmelens festlig och drömmig julihelg!

Att vakna till en morgon där solen INTE gassade. Ovant. Och så skönt.

Feststämning i luften.

En räserrunda nere på byn. För bland annat inhandlande av en så vacker blomsterbukett som (som Sixten säger) duktiga Blomsterflickan bundit. Blommor. Och halstabletter. För att kanske lyckas med konststycket att inte hosta bort en hel kväll.

Mitt över dagen hade vi tillsammanstimmar här hemma. Jag och barnen försökte rädda dom där torra, torra tomatplantorna vi fick av darlingar häromdagen. Barnens solrosor blommar så sött nu.

Så blev det tid att göra oss i ordning. Vissa, dom två större småttingarna, för att traska till sin Farmor och Farfar. Och vi andra tre, för att åka på 50-årsfest. 

Och vilken fest sedan. Tillsammans med dom där två älskade pojkarna och massa andra trevliga människor. Så roligt att få vara med och fira den där Storsvåggen… som i hela mitt liv varit lika naturlig del i familjen som mina syskon. Tycker så om honom. Som en storkramade Storebror, som är så fin tillsammans med min Storan.

Sötaste danskavaljeren va, min Lillprins.

Han dansade mellan mig och mannen. Och varvade med att snusa i vagnen och mysa i mostras famnar.

Det finns många underbara stunder från gårkvällen… där när tårarna rann av skratt, eller när vi stod hela Storfamiljen och sjöng den egenskrivna texten till jubilaren, eller när musikhjärtat var så inspirerat av kvällens artist, eller synen av en lycklig man i sina bästa år. Men i kärleksminnet, har jag den där dansen.. när Bertil var i Moster Storans famn, och jag och M dansade ”precis som förr”. Jaaa, alltså.. det är ju inte hundra år sedan. Men vi snor inte runt och buggar järnet så ofta nu… så, det var så himmelens härligt. Han är min dröm nu, precis som då.

Underbart att få krypa ner bland varma småttingar som nattats av duktiga Farmor och Farfar… och på toppen av allt festligt, vakna till söndag och… R E G N!

Obeskrivligt.

 

Vi äter frukost ute i ljumma, njutbara sommarregnet. Det känns hur drömmigt som helst. Aldrig kunde vi väl tro, att lyckan skulle vara så stor. För ett sommarregn.

 

Å. Vilken himmelens festlig och drömmig julihelg! … nu ska vi fortsätta söndagen här. Må så gott, ni med!

 

 

Lillafrun