Den var bara för mycket.

För precis ett år sedan…

Då ägnade jag inte dagen åt att morgongå i snöslask. Inte heller åt att rapportskriva, korrekturläsa, sätta ihop det kompendium som det har lagts ner en massa, massa timmar på att utforma. Jag åt inte lunch på kåren tillsammans med vänner. Jag såg definitivt inte herrarnas OS-final i sprint OCH fick sammandragningar på grund av att jag spände mig så. Jag pratade inte i telefonen, en jääättelång stund, med en nära och älskad. Jag sa absolut inte att Åh, nu har bäbisen hicka igen. Och jag var inte en massa mil ifrån M. Och det var inte tisdag.

Det var måndag. Morgonen var snortidig, magen ruskigt pirrig. Vi, jag och M, mötte gänget på flygplatsen och ingen av oss visste riktigt vad i hela friden vi hade gett oss in på; åka till Afrika. Bara vi!? INGEN VUXEN!?!?! (haha, skrattar fortfarande åt dom orden…. som om inte vi var vuxna liksom. Men där och då kände jag mig liten, oh så liten.). Jag var den där lillasystern, i vanlig ordning. Den som man måste hålla koll på om hon har pass och biljett och sådär. Och det hade hon ju inte såklart. Så paniken där i Bryssel, vid mellanlandningen, den var lite småjobbig. Men vi kom med flyget och landade i det där landet långt, långt bort.

I Gambia.

I drygt tre veckor levde vi i en liten, liten by ute på landsbygden, låååångt ifrån… allt och inget. Mycket var långt bort, men mycket var nära. Kärlek, värme och lugn. Nära, nära. Jag trivdes och mådde som en prinsessa (ja, förutom några febertoppar och magaperra under några dagar), omringad av det bästa gänget.

DSCN8144

Här sov vi, jag och mannen.  
DSCN7748

Här är några utav kvinnorna som jobbade på campen som vi bodde på.

DSCN7859

Vi dansade som galningar.

DSCN7827

Vandrade på byns gator.

DSCN7880

Kramade bäbisar.

DSCN7893

..och höll om dom vackra barnen.

DSCN7906

Vi besökte skolan i byn.DSCN7930

Vi spelade en massa knasiga instrument.

DSCN8068

Sov under bar himmel, med ett fågelspel som inte går att beskriva. Och med den där böneutroparen…. som förresten inte heller går att beskriva.

DSCN8195

Jag njöt.

DSCN7987

Spatserade på savannen i 40-gradig värme.

DSCN8110

Vi förvandlades till Gambianer…

DSCN8232

….Klappade krokodiler. Och sen åkte vi hem.

Jag ger upp. Det gååår inte att beskriva denna resa för att göra den rättvisa. Den var bara för mycket. På ett fantastiskt sätt.

Livet. Rysligt häftigt. Både då. Och nu.

Kram/lillafrun

 

 

Ett år sedan. Har jag lyckats? Och ett erkännande.

En utav alla saker jag tycker om…

..med att dagboka på det här viset, det är att kunna gå tillbaka i arkivet och kika. Vad gjorde jag denna måndag för ett år sedan? Vart var jag i livet då? Jo. Jag var lycklig över att äntligen ha fått klart något som jag hade gått och hoppats på, länge, länge. Kommer du ihåg vad? Om inte, klicka här.

Något häftigt skulle hända. Och det gjorde det också. Något som formade oss till något vi inte hade varit idag, om vi inte tagit den lyxiga chansen att uppleva denna resa. Jag blir alldeles rörd, tacksam och lugn i kroppen när jag läser orden jag skrev kort därefter. (klicka här). Om jag lyckats med det jag skrev om….

DSCN7892-e1362608861163Nja. Inte fullt ut i alla fall. Jag tror i och för sig att det är svårt att göra om mig till en cool-lugn filbunke, när jag snarare är ett yrväder med vinden åt alla väderstreck, samtidigt. Men, jag har lärt mig att uppskatta livet, det stora i det lilla, ännu lite bättre. Och faktiskt, så försöker jag att inte stressa och pressa så förbaskat. Ibland tappar jag såklart fotfästet och perspektiven blir storlek tunnel. Man är ju bara människa liksom. Och Jag, är evigt tacksam över dom där tre veckorna, i den där stora världsdelen som tumlade runt på mitt inre.

Kommer du ihåg att jag var så tokig innan, och prompt skulle klappa en krokodil? Nu såhär i efterhand, kan jag berätta att det hade med Liten att göra. I Gambia säger man att om man som kvinna klappar en kroko, då blir hon gravid på stuberten.

DSCN8224

Jag behöver inte säga mer än så. 😉

Kram/Lillafrun

Efterlängtad.

Tjoflöjt!

Likt en gasell har jag snurrat runt i läggan hela kvällen och pysslat med diverse to-do’s. Nu är det nystädat och luktar gott, matlådan är kirrad, blommorna vattnade, och väskan packad. Men varför städar hon när hon ändå ska åka bort? kanske du tänker? . Jomen, jag älskar ju när det är nystädat och varför inte unna sig den känslan, dels nu, men särskilt när jag kommer hem efter helgen..? Nä, jag fann inte heller någon anledning 😉

IMG_7315

Morgondagens buss-lunch: Pastasallad med inte så mycket pasta… men med mycket fetaost, avokado, körsbärstomater, knaperstekt bacon, färsk timjan och basilika samt några drag svartpeppar på toppen. Inte illa pinkat av en trähäst- om jag får säga det själv!IMG_7316

Till salladen; kall creme fraiche- sås med chilisås och  färsk timjan.

Jag kör stenhårt på mina färska kryddor. Jag älskar att gå och plocka ifrån dom ute på balkongen. Likt en tant är det första och sista jag gör på dagarna, att bära in och ut krukorna på balkongen. Älskar´t.  IMG_7318

Längtar så tills jag på söndag får dra på mig denna söta blus (Finns i butik nu, Lindex! Skynda dig!) som bara hängt och väntat på ett nog festligt tillfälle för att bli buren. På söndag konfirmeras min ena systerdotter. Men shiiit, om lilla bäbisen J redan kommit upp i ”konfa-ålder”…. då betyder ju det att jag också.. NÄ, det var inget!

Jag ser så galet mycket fram emot denna helg. Imorn har jag enbart fiollektion på förmiddagen, sedan hoppar jag på bussen söderut. På halva vägen hoppar jag av, och pussar mannen röd om kinderna och sedan bilar vi mot vårt hemmahemma, höga kusten- vackraste stället på jorden. Alla systrar kommer hem i helgen och klanen taikons kommer att vara fulländad. Så himla nice!  Denna vår har varit speciell med Afrika och allt vad det varit…. vi har inte hunnit åka hem och hälsa på som vi brukar hinna helt enkelt. Denna helg är med andra ord efterlängtad, som bara den.

Nu ska jag borsta ett par tänder, läsa godnattsaga för mig själv och sedan hoppas jag somna bums!

GODNATT! 

KRAM/lillafrun