Livet just nu…

Åh.

Så skönt att kasta mig in här en stund i min älskade dagbok. Skriva. Pusta. Andas.
Livet senaste dagarna?

-Mycket på alla fronter. Sådär som det blir ibland.

Majhärligt. Fundersamt. Lyckligt. Bekymrat. Flängigt. Trött. Högpreggopustigt. Liljekonvaljdoftande. Småbarnslivsröjigt..

.. allt på samma gång.

Det doftar himmel på jorden. Barnen kusinleker lyckligt. Jag är höggravid, alldeles underbart men jag känner nu också att det börjar vara en riktigt match att hänga med kidsen i deras tempo.

Sedan i måndags en väldig oro också, och undran över hur bäbisen ligger. Rätt eller fel.. ska jag föda med kejsansnitt, jag som så gärna vill föda på det sätt jag nu tycker att  jag ”kan” och känner mig trygg med? 

Jag promenerar och klappar magen. Äälskar magen men är så redo att träffa Minsting snart.

Vi har en stor, stor och väldigt älskad storfamilj kring oss. Många att älska. Och många att oroa sig för, också. Såklart man önskar att prick alla ska må bra precis hela tiden. Men så funkar inte livet. Jobbigt, men sant.

I huvudet. Många olika tankar. Hit och dit.

Jag nyper mina pyttestunder och samlar kraft.

Mitt allt får denna preggomorsa också lämna hemmet alldeles ensam (!), med mannen och barnen hemma på gården.

Storan-Lillan-tur till södra staden en drös (nervösa, som höggravid) mil från hemmet. Sitta i frissastolen och bli ompysslad och sommarfin i håret. Snabbt försöka hinna köpa en drös födelsedagspresenter till olika älskade som fyller år nu i dagarna. Direkt från stora staden susa norrut igen, ta en selfie (viktigt ju!)…

…och sedan möta darlingar för att åka på BB.

Vi satt fast i lots i en kvart på E4an…. tankarna; ”helsicke!! Det är ju inte sant. Vi kommer säkert hamna i ett lotsstopp även denna gång vi ska in på BB”. 

Träffar Barnmorskan som numera känner igen oss… både med Juniflickan och Minsting har vi ju varit på en drös ultraljud.

Hon kunde dessutom ge oss världens härligaste besked; Bäbisen ligger helt rätt. Precis som med Lillan har bebben nu fixerat sig och ligger lååångt nere (jo, jag tackar….!).

Efter det beskedet blev vi så lyckliga att det tjoades och sen gick luften ur mig totalt. Såå trött. Men… det bryr sig inte livet om.

I natt vaknade vi av att älsklingspojken var huuur varm som helst.

Baah, basiluskan härjar i kring så det var inte oväntat men ändå såå drygt.

40 grader… yrade och var skörast på jord. Älsklingen.

Jag är så himla rädd att Lillan ska bli dålig igen nu… hon är så mycket pyttigare känns det som. Ja, så idag kurerar jag småttingar. En toksnorig och en efter-febrig. Vi bygger domino..

och pärlar armband. Tar en liten tur ut. Älsklingsträdet har börjat blomma. Det doftar äppelblom.

Sänglinnen hänger på tork i vinden, tvättstugan besöks då och då. Strax ska jag göra i ordning tidig middag. Skjutsar in en grahamsugnspannkaka och värmer lite hallon från frysen. Gott så. Vispad grädde till, förstås!

..sa jag att vår diskmaskin pajjat också?..blä. just nu, är verkligen inte livets period då jag önskar handdiska hela dagarna…

Å. Puh. Nu känns det gott att ha fått pusta ut här en stund.

Jag känner livet i mig. Minst sagt. Och mitt i att det stundvis känns som om huvudet nästan brunnit upp lite dessa dagar… så är jag så himmelens tacksam. Över att få vara med om allt det här. Livet.

Vi hörs snart igen!

 

 

Lillafrun

Smultronstället i mitt hjärta!

Det var Kristihimmelsdfärdsdag. Ännu en solig dag i maj.

Barn och pinaler packades in i Rymdskeppet och preggomorsan trampade på gasen och drog iväg. Brandispappan behövde pga jour stanna hemma, men fick drömmig hemmatid som jag törs lova att någon inte mådde dåligt utav, ett endaste dugg.

Dagen för oss andra tre, spenderades ute vid havet.

Vid den där lilla stugan, ni vet. Som betyder så mycket, som har en alldeles särskilt plats i hjärtat. Som förknippas med Snickarmorfar, Målarmorfar som målat dom finaste tavlor jag vet (och också målningarna på stugan som ni ser) och Älsklingsmormor så.

Alla barndomssomrar där. Alla midsommarfiranden. Jag har fortfarande minnena… från sommarlovsmorgnarna som barn.. ljudet av morfars småsläpande fötter mot golvet, tidiga morgontimman. Ljudet av kaffepannslocket. Smärre rädslan över att kanske råka kliva i Mormors potta som stod nedanför sängen efter natten… Mormorskisset som tömdes i rabatten och var den bästa av gödning, menade hon. Så rätt.. men jag har ännu inte gått i Mormors fotspår, på det viset. Hujedamig.

Där sover man gott. Och morgnarna, när havet ligger stilla och fåglarna kvittrar högt. Är smått svårslagna.

Det var allt annat än sig likt där igår, när Morbror S tittade på oss från himlen, istället.

Men älskade lilla somriga gård. Du var ljuvlig, som vanligt.

Tystnaden. Lugnet. Havet.

Barnen fullkomligt älskar stället och rusade runt, in i lekstugan, genom lilla Trollebo (stugan min Morfar byggde för längesedan), ut igen, över kottar, gräs och häll…mumsandes på sin Mormors nybakta sockerkaka.

En släktgård jag så önskar ska finnas kvar i familjen. Länge. Och helst för alltid.

Och längs med slingriga grusvägen, den alldeles vid havet. Vandrade vi bortåt. En underbar tur, allra särskilt för blomtokige modern, till Vitsippsbacken toppade det hela.

Fågelkvitter, vitsippshav, blå himmel, sol och vågskvalpet mitt i allt.

 

Så åkte vi hemåt. Havsluftströtta. Rullade in på gården som är Vår plats på jorden.

Och i hjärtat; Mitt Smultronställe.

 

 

Lillafrun

18 check, 7 kvar…

Mamman; ”Sixten, snäälla kom ner till mamma. Du får choklad då!? (ungen älskar choklad)”

Sixten; ”vad ä det för choklad då?”

Mamman; ”vilken du vill, bara du kommer ner. Mamma kan inte andas när du är där uppe!” (än om hon vet att pappan står precis bakom)

Sixten; ”…mmnä, jag vill inte ha choklad. men taack, det var snällt att du frråga!”

Den där ungen, alltså. 

Ok.

Det går framåt här på Drömgården. Så härlig känsla! Än om vi tycker att vi har det så bra här hela tiden.. så är det så skönt att få känna att saker checkas av, såklart. Det här med att byta fönster på ett helt hus och brädfodra om är förstås ett utav dom större projekten vi har på renoverings-att-göra-listan. Det kommer kännas himmelskt när det är klart.

18 nya fönster är insatta.. 7 kvar. Entrén och dom två pardörrarna (balkong-, och altandörrarna) är inte inräknade då. Så joo, huset kommer ha fått sig en rejäl förvandling inom någon månad när vi förhoppningsvis är i mål. Svärfar är med i alla fönsterbyten och det är som ni kan ana, hur mycket värt som helst för oss. Dom är typ världens gulligaste team dom där två, Farfar och Vackerpappan. Jobbar så sammansvetsat på far-och-son-vis. <3

Ständigt med den tredje generationen Snickarman i hälarna.

Igår sågades det för tre nya fönster som ni ser. Åhå, så roligt! 

 

Nu väntar måndag. Jag ska kila ut och fortsätta med tokigheterna jag började med igår och har sån träningsvärk efter idag att det är löjligt. Ett barnmorskebesök väntar i eftermiddag också. Det ska bli så mysigt att få lyssna på lillhjärtat igen!

 

Ha en god majmåndag, alla ni!

 

 

Lillafrun

 

Tussilagolycka och annat!

Plötsligt så stod dom där som gula solar och lyste upp i diket.

Tussilagolycka!

Alltid lika förunderligt varje år, hur det så snabbt det bara töat, växer fram något så vackert. Nu och framåt är en sagolik tid.

Den där långpromenaden med mor och sovande Lillasyster i vagnen, var väldigt härlig. Tussilago, porlande vårbäck och nyvaken myrstack var några utav dom vårtecken vi njöt.

Som vanligt en så mysig och god dag hos mamma och pappa.

Idag vaknar vi till söndag här hemma på Drömgården.

Jag ska kila ut och kika på nya fönsterna. Tre (!) stycken nya hann mannen och Svärfar med. Jag är impad. Mycket. I övrigt blir det nog en ganska lugn dag, i alla fall för vissa av oss. Liten har haft febernatt och har enligt honom fått ”gammhosta”. Det var jagvetintehurlängesedan han hade feber, men jag vänjer mig ändå aldrig. Mammahjärtat gör ont så fort en småtting inte mår bra.

Unga! unga! unga! (gunga), går Juniflickan runt och papegojar. Alldeles snart är gungställningen framme helt och hållet. Vill du gunga?, undrar jag. Varpå hon formar sin lilla mun rund, lyser upp och svarar; jaah, tjeesis! (jaa, precis). 

 

Så. Det är söndag. Här ska pysslas om sjuklig Liten. Och gungas! Bland annat.

Önskar er en härlig söndag!

Lillafrun

Middagstipset och dagsrapporten!

Dags för ett favoritrecept!

I -ganska-vanlig ordning, inget prick-och-precis-recept. Gör det till ert eget, lägg till, ta bort och så vidare.

Fylld Kycklingfilé med pesto och mozzarella

  1. Skär ett snitt längsmed kycklingfiléerna, lägg i stekpanna (med smör eller olja) och bryn filéerna. Salta och peppra!
  2. När filéerna fått färg lägger du dom i en ugnsfast form och petar i skivad mozarella där du skurit snittet
  3. Rör ihop creme fraishe och pesto, salt och peppar. Mängd, efter tycke och smak. Ju mer röra, desto mer sås. Och den är good, så ta någon deciliter creme fraishe i alla fall, och några rejäla matskedar pesto.
  4. Dutta i pestoröran med mozarellan och klicka ut resten av röran runtomrking filéerna.
  5. Skjutsa sedan in i ugnen, i 200 grader. Hur lång tid beror alldeles på storleken på filéerna, så skär ett snitt eller använd termometer tills filéerna nått önskad innertemperatur. Tar vanligtvis typ 20-30 minuter i ugnen…!

Under tiden kycklingen blir klar i ugnen, är det perfekt tid att sno ihop en god couscoussallad till.

Den ni ser på bilden innehåller couscous (oväntat va..!), fetaost, gul paprika och fräst broccoli och haricoverts.

Å kära hjärtanes, det där är såå gott!

Vimmelkantig och huuungrig dag idag för detta preggo.

Jag började ju fasta igårkväll. Gjorde frukost till småttingar i morse med tandvattnet rinnandes, typ. Bryggde kaffe och värmde bröd till MammaMormor och PappaMorfar. Mina Pärondarlingar (vad vore jag utan er!!) rullade in på gården, så jag lämnade kidsen med dom och åkte iväg. Först mysigt barnmorskebesök.. lyssna på lillhjärtat är verkligen helt underbart! … sen slurpade jag i mig två deciliter sockersörja. Det var nästan omöjligt idag. Har ju gjort precis samma med både S och J… men nä, den här gången mår jag ju lättare illa.. och för många timmar mellan mat är inte kul. Sockerchock och sedan evighetsväntan i två timmar… pappsen skickade film som jag tittade om och om igen. Dom var ute på skaren och gick/åkte kälke. Som jag är tacksam över mina päron. Ja, sen fick jag efter evigheten, svaret att allt såg jättebra ut. Det var ju härligt, såklart.

När jag kom hem var jag mer som ett spöke än något annat. Sockertoppen blir ju sedan lika kraftig neråt, liksom. Trötthet deluxe. Men med massor av lunch och kaffe och raw-chokladkaka så var jag på banan. Minimannen hade ordnat sig fortsatt lyxdejtande, så han följde med till Lilla byn. Lillasyster fick sova i vagnen och mamman vila i solen en stund.. innan den ljuvligaste långpromenaden. Mer och mer barmark för varje dag nu. Himmel, vad härligt!

Hoppas ni haft en god tisdag!

Lillafrun