HemmaMammalivets Septemberdagar!

Det är septemberdagar. Och vi fyller dom med liv. Från morgon. Till kväll. Och det finns precis inget annat jag vill göra just nu i livet, än det jag just gör. Jag är absolut helt tom på energi när jag lägger mig på kudden, men var morgon har jag ny kraft. För mina tre, som jag älskar så det nästan är larvigt.

Måndagarna är som ni vet, lyx. Alla hemma. I måndags var det som gammalt tillbaka; Hela familjen hjälptes åt att jobba på gården, husmor lagar mat och dukar fram fika, ammar bäbis och syter småttingar. Mormor och Morfar är på gården och hjälper till där det behövs. Bland små, eller uppe på ställningen med ”Husbonden”. Det där var en dag jag tänker minnas. Så fin. Till kvällen råkade jag gå ut på en för sen kvällspromenad med Bertil, M kutade med dom andra två stjärnorna. Det hann bli alldeles för mörkt och jag var så slut när jag kom hem, så jag stupade i säng och trots att M försökt väcka mig, en sisådär fyra-fem gånger, vaknade jag ändå inte..

…förrän klockan 8.12, tisdagmorgon. Med barnen som ropade morsan i örat och tyckte att grötkokningen minsann skulle sätta igång. Jo, jo.. det behövdes, och 9.00 skulle det ju varas på Förskolan ju. Vi har hunnit bli ett riktigt Dreamteam nu här hemma, Tripp Trapp Trull. Och så jag någonstans mest överallt. Så vi hann. Men ni vet hur det är, när man försovit sig blir dagen lite upp och ner. Så var tisdagen. Ändå huuur lyxigt som helst att ”försova” sig fastän det liksom inget gör. Vi hade mysdag. När Storebror kom hem igen, önskades plättar och äppelmos till mellis. Hur gott? 

Fullt ös! Drömmigt. Alla är nöjda. Alla är sams. Alla har det bra. Guuudomligt!

 Idag vaknade vi till onsdag. Morgondimman är så vacker!

Ledigt från Förskolan då det var Stängningsdag. Så efter frukost packade jag gott mellis (bland annat kalla plättar sedan igår, om möjligt typ ännu godare än varma!), och så knatade vi ner på byn. Mötte upp darlingarna vi bestämt lekdate med och hade så härlig förmiddag. Lekte, plockade löv och smaskade plättar. I sommarvärme! Trötta knatade vi hemåt sedan. Världens Bästa Vagn visade vad den går för och gjorde mig lycklig ännu en gång. ”Ha! Det finns VISST en vagn där man kan dra tre!”, tänkte jag för mig själv, till mig själv.

Vi har njutit totalt av denna ljuvligt vackra septemberdag. Medan småsyskonen sov, påtade jag och min Miniman i trädgården.

Sen har här pysslats lövtavlor..

 

..åh, kolla Junis första, liksom. Jag kolavippar. Resten fick fyra, fem ögon och såg lite småläskiga men härliga ut! Fyraåringen satt med sitt makalösa pysseltålamod och gjorde så söta skapelser

.. till middag åt vi halloumiburgare med den där så goda picklade rödlöken jag (toksnabbt) gjorde i morse.. så enkelt!!

Till 2 rödlökar; 1 dl 12 % ättika, 2 dl socker, 3 dl vatten. Som rörts tills en slät lösning. Lägg i lökringarna i lagen och låt stå minst en timme innan du äter. Himmelens gott!

….

Nu är det kväll. Jag och M möttes för en stund sedan som två ugglor efter varsin lång dag. Han med jobb följt av idoga snickeritimmar. Jag; Mamma-mamma-mamma! Vi drog av ett supersnabbt träningspass och nu dunsar vi ner i finsoffan och vilar innan natten. Jag fnissar lite för mig själv när jag tänker på och berättar om dagen för M. Barnen säger ju så mycket roligt. Minimannen berättar om saker som att ”när man använder något igen, som redan är använt,så kallas det för att återanvända!”, medan Lillan säger saker som ”Åå, mamma!! Lillan är så jädd kattgälle!”. …. Lillan är så rädd för kattskrälle.. (kaan vara så att jag kallade Sallekatten för kattskrälle i morse, när han ätit frukost och sedan ”lämnade tillbaka” den igen, på köksgolvet.. bläää..

..hoppas, hoppas, hoppas att ni har goda septemberdagar! .. och TACK så himla mycket för alla fina ord om Bertils Dopdag, hans Dopfilm, lilla Mamma-Pappa-bandet och så vidare. Ni är ju bara för fina!

Ok. Nattiii! 

Lillafrun

Bertils Dop (i film, ord och bilder)!

Så blev det äntligen den där lördagen precis i mitten av vackra månaden september!

Bertils Dopdag!

… en liten dopfilm har gjorts (tack vare älskade systrar och Storsvågge som filmade hela dopet<3). Så himla mysigt minne. Kyrkan fylld av älskade. En liten bäbis så nöjd i sin dopklänning där Farmorn broderat ännu ett namn i kusinskaran. Musik av ”Mama and Papa Band”… två hjärtefladdriga päron som sjöng och spelade från djupet av våra hjärtan. Bertil var då i sin Gudmors famn, bredvid trygga Gudfar. Så fantastisk känsla att få döpa detta lilla barn, som vi liksom längtat och väntat sådär alldeles särskilt på.

Håll tillgodo, vettja!

 

Några stilla bilder..

 

Å…så fin stund.

En hjärtestund.

Storan var vår kantor för dagen, spelade så vackert när vi alla sjöng psalmerna 248 (Tryggare kan ingen vara..”) och 606 (”det gungar så fint..”). Storasyskonen och kusin E som hällde upp dopvattnet.Lilla hjärtat. Döps av fina Prällen!
Skrattar så åt denna bild.

#sjåigt ..för att ta det på norrländska. mycket att stå i, mao..

.. vara trebarnspäron, dopföräldrarna, kalasfixarna, mamma-pappa-bandet.. men rooligt och en ynnest, alltsammans!!

Där i bild. Lilla Skrållan som hade hittat ett par mycket tjusiga glajjor som hon absoluuut skulle ha på sig. Upp och ner förstås. Som alltid. I mammas famn, med mammahåret tvinnat runt ena handens småfingrar. Där, sjöng vi ”Nu har det landat en ängel”, tillsammans. ”Man ska ha känsla för feeling!” som pappsen säger.. så bra ord, tycker jag.

Efter dopet knatade vi över till Dopkalaset! 

Så glad för alla som kom. Moster M från Stora Hufvudstaden, NorgeMorfar och hans, och lika mycket min; Norge-Astrid från Norge. Barnens mor- och farföräldrar. En världsrar farbror. Kusiner. Både till småttingar och mannen. Min mammas systrar, mina mostrar. Mina Gudföräldrar. Bästis. Mäjadalendarlingar. Mina och M´s syskon. Oldefar x 2 , som Norge-A säger.. så tacksamma är vi, för precis alla. <3

Noaks ark på servetterna, ballonger i taket och mängder av trädgårdsblommor strösslat här och där!Presentbordet fylldes snabbt. Där ovan hängde foton från Bertils allra första månad i livet. Och ser ni den inramade målningen? Från Storebror till Lillebror.

Under veckan har det påtats här hemma, och under fredagen, hade vi haft dopkalasverkstad där i församlingshemmet. Det var jag, mannen, Bertil och min syrra (medan ”storbarnen” vad hos Mormor och Morfar och hade det mysigt!) som lagade och grejade där i församlingshemmet så det stod härliga till (och svetten lackade lite)!

Men under lördagen hade vi precis huur många armar och behjälpliga händer som helst..Världens Bästa Svärmor bland många darlingar. <3

Först åt vi lite matigt. Ni vet; pajer och sallad och det där tunnbrödet vi alltid köper av ”Tunnbrödgubben” och som är så himmelens gott. Därefter; Älskade MammaMormors goda kakor och så Drömgoda tårtor med blå marsipan…Äääntligen fick man hugga in på dom…! Fina Storebror bredvid en liten storliten kusin. Bertil Nils Johan.

Tre älskade familje- och släktnamn. Och där; min Idandarling. Som fotade massor av fina bilder och som var sådär som hon alltid är; min Bästa Idan, i ur och skur. <3 

Till sist öppnades det (läs, SLETS! .. jag hade två mycket, mycket ivriga hjälpredor..) paket. Och kära hjärtanes så mycket fins lille B fick.

Så hjärtinnerligt tacksamma. För precis alla vi har runtomkring oss. Precis alla kunde inte närvara, men var ändå med på håll.

Det är livets ynnest att födas in i ett kärleksnät fyllt av människor som bara finns där. Alltid och när som helst.

ÄlsklingsBertil och Vackerpappan. Störst och minst i familjen. Lika ljuvliga båda två.

 

Och så var han döpt, vår lille Minsting.

Dagen ligger som mjuk bomull i min mage. Hjärtat bara fladdrar när jag tänker på dagen. Underbar från början till slut.

 

Lillafrun

Några kära helgglimtar och mina senaste loppispärlor!

 

Mina två hjälp(stjälp)redor, i ur och skur!

Vi skulle baka paj. Matpaj. När bottnar var gjorda tog vi oss paus. Vissa knatade rundan. Och vissa hjälpte sin pappa att göra vad pappan mest gör;

Snickrar. Så idog och duktig. Här ovan ser ni när husets midja precis blev hel, runt om. Så fräsig känsla att det passade in så bra… det är liksom absolut INTE alltid så rakt på/i ett så gammalt hus.

Sen, förstår ni. Tog jag min loppispeppade Miniman med mig på en loppistur, bara han och jag. Mysigt! Vi ville hitta något fint till en älskad. Först hamnade vi på vår kära ”Hemmaloppis”, som är öppen för det mesta och som är våran favorit.. men den ska flytta till bättre lokal och det handlade då om att gräva i kartonger med nerpackade ting för att eventuellt hitta något…. Vi drog vidare. Stängt. Och Stängt. Möttes vi av på dom två kommande ställena. Till sist drog vi en längre bit bort.. chansade på att jag inte sett i syne utan verkligen sett en loppisskylt där jag trodde…

… och mycket riktigt! i ett litet blåsigt partytält fanns det några få, få saker. Men det var väldigt fina sådana. Se bara!

Luktärterna kommer förstås från vår trädgård. Men i övrigt; en kanna det stod Emmeli på. En skål perfekt att ha ugnsrostade rotsakerna i till middagen, Gefle porslin. En blåvit tratt från kockum, som jag tänkte den där älskade kunde få hänga där vi hennes stiliga kökshylla. Mäkta nöjda var vi, jag och Minimannen.

Så band vi en gå-bort-bukett från trädgården, innan pajlagandet fortsatte.

Vårt bästa pajrecept har ni HÄR. 

 

Ja. Sen gjorde vi oss finklädda, tog pajen, blåvita tratten och lilla blombuketten och drog till Mäjadalen för att träffa älskade, sörpla kräftor och ha det gott en lördagkväll tillsammans när sommaren fortfarande känns i kanterna men hösten är smått på väg till oss.

Och tänka sig. Idag är det lill-lördag och snart lördag, igen!

Jag har nyss försökt öva lite. I vanlig ordning kommer jag och M att sjunga för älskade lilla vännen som ska döpas, och det är liksom inte pirret i magen som är det värsta.. det är lilla oron över om man ska hålla ihop och inte börja av-kärlek-storgråta. Nåja. Det blir som det blir. Bra oavsett. M är cool i vanlig ordning, förstås.. det är mer undertecknad som har känslorna utanpå. Men kärlek kan faktiskt göra så ont att man vill gråta, för att man (jag i detta fall) är så himla rädd om mina älskade. Det bästa jag har, ju. Synen av plutt i dopklänning, så oskyldig, så ny i livet, så oförstörd, så alldeles ljuvlig.. åh…!

Loppispärlor. Lördagsglimtar. Och lite Mammahjärtatankar. Ditt och datt. Livet..!

 

Ta hand om er allihopa!

Lillafrun

Det kan aldrig bli fel!

 

En söndagsutflykt tillsammans med småttingarna och mina två älskade stamceller. En somrig septemberdag. När solen sken och luften var varm. Det, kan liksom aldrig bli fel.

Jag har haft en så mysig helg med barnen. Vi har hittat på små äventyr som blir sådär stora, för dom. Och för mig. Deras lycka är det bästa jag vet.

På kuppen har den där brandisjourande (som alltså inte kunnat lämna byn) hunnit mycket här hemma på gården. Win-win, alltihop! Vi firade med lite finare söndagmiddag när vi möttes efter utflykten idag. Så vacker dag från början till slut.

 

Nu tar vi ”tidig” kväll. Möts i finsoffan och myser med Minsting.

 

Hoppas er helg varit fin. <3

Lillafrun

En smått historisk första septemberdag!

Och så var det september.

 

En så himla älskvärd månad. Särskilt efter denna sommar, när vi verkligen haft Drömsommar och vissa stunder till och med lääängtat efter lite hög och sval luft men valt att njuta där och då, för att man ju veet att det där svala kommer så småningom. Och nu är den här… den höga, klara luften. Som är så fantastiskt god att andas.

 

Septemberlördag, då.

 

Tillsammansfrukost, pusselbyggande och kaffesörplande. Sen tog jag mina tre darlingar, vinkade Snickarpappan hejdå, och så drog vi ner ”och gjorde byn”. Jojo. Så fräsigt så. Mötte upp barnens Faster, Farbror och gullekusinerna. Hade lekparkshäng, knatade iväg och köpte med oss lunch för att återvända till lekparken igen… susade iväg för glassköp.. för att återvända till lekparken igen. Kusinkärlek så fin!

Det var myycket nöjda barn jag kom hem med till Drömgården efter x antal timmar på vift.

Då kom Mormor och Morfar och hälsade på och vi slog oss ner ute på verandan för ett slag i det ljuvliga vädret. Mysig stund!

Juni, som dukat upp ”mat” utanför sitt Lilla Vackerhemma. Dåndimpengulligt alltsammans!

 

Lergrytan stod i ugnen och jobbade på med vår middag, fylld av hel kyckling, potatis, kolrot och lök. Då dök en kär, kär vän till Sixten upp och hans rara familj. Massa surr mellan alla päron medan barnen virvlade runt en stund på gården som små tokar. Så lyckliga!

Och titta där; dom allra, allra sista fönstren på väg på plats.

En smått historisk dag. Jag vill nästan gråta. Mannen håller sig till det där lite mer coola. Men båda, är vi väldigt stolta, nöjda och tycker alltsammans blir så vackert. Till sist, är vi kräkless på fönsterbyten och brädfodring. Och längtar som tokar efter att få börja inomhus. ”Så nära som det är nu, så nära har det aldrig varit!”… ord vi sagt några gånger senaste tiden.

Efter den där så himla goda middagen (älskar såsen som man gör av skyn i lergrytan!!) susade jag iväg med tre trötta barn.. ut på kvällstur med Rymdskeppet, och duktiga, idoga pappan fortsatte. Barnen somnade på en grisblink och jag njöt av vårt vackra höga kusten, en så magiskt vacker kväll.

 

Det känns fint att ha september här.

 

Lillafrun