Saffranssnittar!

Vårt ypperligt svala uteskafferi fylls på, burk för burk.

Den här vackra gamla burken med vallmo på, loppade jag på älsklingsön (Gotland) förra sommaren. Tänkte då att jag skulle skulle fylla den med något gott med smak av guldigt gult. Ön, med denna krydda som festligheternas stämpel till ära, liksom

Det fick bli;

Julias Saffranssnittar

..Å, du milde. Så goda. Med hackad mandel och råsocker på toppen. En utsökt liten kaka! Receptet hittar ni HÄR.

Himla mysigt recept, enkelt och bara precis hur gott som helst, liksom.

Åh. Torsdagkväll. Vi har fyllt dagen med lek och solig promenad. Pannkaksmiddag och skjutsande till sötaste dansaktiviteten för Storebror. Julkalendertittande i finsoffan med hela familjen samlad. Och nystädatkänsla också, älsk på den! Nu sover alla tre barnen. Jag och deras pappa njuter kvällslugnet och ingen av oss tvekar på att vi somnar gott ikväll. Vi spånar på helgplaner och konstaterar att vi längtar…

Är ni peppade på helg? Har ni några mysiga planer? Kanske baka saffranssnittar och fika med någon hjärtenära? Berätta gärna! <3

Lillafrun

Decembervardag!

Veckan är så stillsam och lugn här hemma på gården.

Så gott, så gott.

Hyacinterna slår ut, otaligt många ljus brinner varje dag. Vi varvar Astrid-Lindgren-bitar med julemusik. Ena dagen vandrar vi pissregnig, gråmulen promenad. Nästa, kutar mamman pulsen av sig, bland några flingor nyfallen snö, ömsom ishalka, ömsom snöknarr…framförallt, i ljuvligt solljus! Och med sovande småsyskon i vagnen. Storebror svischar iväg till Förskolan och har det gott några timmar över dagen, med kompislek och julpyssel. Så ses vi till eftermiddagen, med lyckoiver över att se varandra, ungefär som om vi varit ifrån ett par dagar eller så fastän det i själva verket handlar om max fem timmar. Pricken över lyckoivern, blir förstås när även pappan kommer hem och familjen är samlad. 

I natt hade vi en pojke som plötsligt var vaken mellan midnatt och 02.

S hade somnat extratidigt, så ingen nöd på sömnen totalt, då vi alla (förutom stackars kliva-upp-05-pappan) tog sovmorgon i morse. Vi tog lugn morgon.. jag kokade varm choklad och bredde tunnbrödmackor till barnen och själv försökte jag gnugga gruset ur ögonen och kamma till håret efter en lite, lite stökig natt.

Nä, jag klagar inte. Inte ett endaste dugg. Jag tror aldrig jag varit vaken dom där timmarna, någonsin, som mamma. Det är nästan oförskämt, jag vet. Men är det något dom är stjärnor på, barnen, så är det att sova. Och det är hur lyckligt som helst.

Just nu är fyraåringen i en mycket funderande period i livet.. i natt avhandlade vi massor, han och jag. Ni vet frågor som ”mamma…? lever själen i himlen?”…varvat med frågor om födelsedagskalas, om vilka stjärnbilder som syntes på himlen och så vidare.

Min tanke blev ”vi tar hemma-tillsammans-hela-dagen-dag imorn”… men se, Minimannen är så himmelens förtjust i sin Förskola nu att en kompromiss var vad jag lyckades med…S som till bara i våras hängde hemma lika gärna, är så förtjust i sin egna lektid… glad att jag varit/är HemmaMamma och så lätt har kunnat låta livet styra huruvida han velat susa iväg eller ej. Min Liten, som blivit liten storpojke. Vi fick till en bra kompromiss idag, med extra långsam morgon innan vi drog iväg hela gänget och vinkade Storebror hejdå.  

Nu har vi varit ute på gården en sväng, jag och min Juniflicka.

…matat fåglarna, andats god luft och nu pågår mysigaste torsdagshänget här inne i värmen. Lillan lommar mellan Lekrummet, Pippi-långstrump-filmen, och apelsinklyftorna. Ser så skönt ut alltsammans, och jag tänker än en gång att jag är som glad som får hänga här hemma med henne, samtliga är så nöjda över det.

Lillebroren sover ute i friskluften, katten sörplar fil i brist på kattmat som tog slut till morgonen. Och jag, sörplar kaffe, smygkikar på julklappar över nätet och styr en torsdagsstädning lite halvt om halvt med halva mig. Njuter så.

 

Och önskar er alla en god torsdag!

 

Lillafrun

Fönsterbyte- och Brädfodringsresan, Del 2! År 2017/2018. (Före- och Efterbilder).

Med stor passion och kärlek, en jädra massa vilja och tjurighet. Alltid Tillsammans. Som det dreamteam vi är. Faktiskt. Så, bygger vi vårt bo tillsammans.

Bilden ovan, är från (när vi hyrde-) julen 2014.. som det såg ut alltså, när vi sedan köpte gården fram på försommaren 2015.

Hösten 2016 kom det där drömlasset med nya fönster, ni vet..

Hösten 2017 såg ”plötsligt” huset ut sådär.

Hösten 2017 stannade vi såhär.

Två sidor av fyra var gjorda. Den allra fulaste sidan, gaveln ni ser, skulle bli tjusig härnäst..men först en massa fönstermålning igen, under hösten och vintern. Våren 2018..

.. skulle resten av fönsterna bytas.

Familjeföretaget!

..Mannen och Minimannen på ställningen, minstingarna sovandes i vagnen och så jag någonstans där i mitt, med försöket att göra så gott jag kunde med det jag kunde.

Några likt guld värda tillfällen var Svärfar här och hjälpte till när han hade möjligheten.

M gjorde flera fönsterbyten själv och spikade tusentals med spik, men som det gick som hejsan när ännu ett par starka armar och snickarhänder i form av svärfars, var på plats. Svärmor pysslade också om småttingar såna där guldtillfällen. Så himla, himla tacksamt.…så att även mamman kunde vara med i husjobbet… mellan amningarna.

M tillverkade likt förra sommaren, ännu ett gäng med olika snickerier.

Krön och foder till fönster och dörrar. Midja. Offerbrädor (brädan som sitter aaallra längst ner på huset, den ljus grå ser ni?). Knutbrädor. Så vackert alltsammans.

Så imponerad av honom.

Vackraste Snickarpappan.

Min älskade pappa grundmålade alla brädfodring åt oss i år..

..det som han och jag delade på förra året men som jag, som gravid med Bertil, inte fick göra. Förstår ni, vilken lycka för oss med den hjälpen! Och sen, mitt i sommaren, kom pappa och mamma till gården när det blev slutmålningsdags..och hjälpte oss på olika vis. Så tacksamt.

Och när första, största väggen var gjord.. var M som ostoppbar. Han ville bli klar. Med hela alltet, vilket var vårt drömmål….

-Jag kände likadant, men var också lite, lite brädfodringsfransig i mina kanter…trött…less… mycket att balansera med det nya livet; trebarnslivet. Men det gick ju bra..

Så vi sa; ”äh, vi kör!”.

Vägg tre av fyra klar!

Huset är nästan tio meter högt..Vägg fyra på väg mot förvandling…

Vi byggnadsvårdar allt vi förmår. Linoljefärgen doftar gott..

Alltsammans, gick så himla bra.. hela sommaren. Men det blev slitigt i slutet av sommaren, början av hösten och allra sista bitarna, har känts som sirap…Men alltså;

 VI ÄR KLAAARA! Tjohoo!

-Vilken pärs, haha! Så himla världslig grej. Att byta fönster och brädfodra om ett hus. Men alltså.

…Bara att såga fram alla ny(gamla) hål för fönsterinsättningarna. Sätta in varje fönster. Dra ut varendaste liten gammal spik från väggen. Riva bort all gammal brädfodring. Sätta ny isolering där det behövdes. Sätta ny vindduk och luft(spik)läkt att kunna spika fast den nya brädfodringen i. Spika, spika, spika alla underbrädor. Tillverka alla nya snickerier. Bara grejen att göra ett snyggt halvrunt foder.. ej någon självklarhet. Tvätta taksprång. Tillverka ”ångestbräda” som jag säger. Den där som är allra högst upp ser ni.. den vi valt att måla ljust grå? Uuuh, det är så högt dit upp att jag ja, får ångest- är så rädd om min klättrande filbunke till make. Tänk jobbet med varendaste mätning, vinkelkapning av varje underbräda och varje ribb. Alla upp- och nerklättringar för ställningen. Allt tålamod. Alla foder och krön ska på plats. Midjan likaså. Plåtar. För att till sist spika fast dom smala, ribben, lockläkten, på toppen av allt. Följt av alla penseldrag. För att till sist, bli klara… 

Före.

Efter.

Den här tiden i livet kommer vi för alltid att minnas. Det är en dröm att kunna förvandla gamla gården till hur den förtjänar att ståta och glänsa. Han, jag och våra tre småsnickare.

Tänker därmed ej låtsas som om det inte stundvis är skitjobbigt. Alltså, hur världsligt som helst att bygga och renovera, men ohlala, man kan bli trött och slut för det. Det kan i alla fall jag räcka upp handen på…. som ju inte spikat en endaste spik. Ok, bara för kul skull spikade jag någon spik i sommar. Men annars, är ju jag bara en Snickarfru… som ”BARA” sköter markservicen. Hahah… det är semester att spika, många gånger, sådetså!

Vi har fått guldtillfällen av hjälp på olika vis från älskad familj. Och det har varit så tacksamt att det är obeskrivligt. Men jag tänker inte ta ifrån oss. Särskilt M. Vad han gjort. Helt själv. Timme ut och timme in. En skäggig, älskad man. Som är så cool och trygg och bara kan saker. Ett teamwork utan dess like, oss emellan.

Sommaren var fantastisk. Vi levde livet, badade, njöt av havet och framförallt familjelivet med ännu en ny liten medlem. Och varvade det med jobb med huset. Det gick. Vi visste inte om det skulle göra det. Men det gjorde det. Puh. Så skönt! Huset är tätt och mår gott nu med sina nya kläder och vackerfönster.

Och tänk till våren…. när INTE ställningen ska upp igen…. milda makter. Så skönt.

Och hörreni! Tack för all eran pepp. Den är ju ovärderlig!

Lillafrun