Glimtar från kärleksfladdriga Bäbisbubblan.

 

Några ord och glimtar från livets 6 senaste dagar. Åh. 6 dagar. Så liten. Och så självklar här hos oss.

Jag älskade honom från första stund, men för varje dag som går, blir hjärtat bara större och större.

Det är så mäktigt. Att få vara med om det här.

 

Vad som händer här i Bäbisbubblaland?

Den där stormiga, regniga sommardagen när Minsting kom till oss. Då försökte vi smälta vad vi just varit med om och hade såna där lugna, magiska BB-timmar. Bara jag, lille B och hans pappa.


Så blev det ny dag och någon hade varit hos oss i ett helt dygn. Tänk liksom, att man kan vara en dag gammal.

Och då skedde det där ni ser ovan; Första syskonmötet… alltså åh. Så fantastiskt.

Storebror visste inte till sig hur han tillräckligt skulle beskriva hur söt B var. ”jaag kan knappt troo, hur söt han är! jag äälskar Bertil! …ska vi ta hem han!?”. Så himla, himla lycklig Storebror.

Lillskrållan hängde på, men var inte alls lika begeistrad som sin Storebror… liiite mer avvaktande, kan man säga..

Till kvällen blev det hemfärd, med en dryga 24 timmar gammal Lillprins. Så pirrigt. Morsan firade sig själv med en stor mjukglass. Jo, jo.

… och när jag klev in i vårt hem, stod där en så himla vacker rosenbukett. Med fem rosa rosor. En för varje familjemedlem. Från nivetvem. Den bästa på jord.

… och sen fullkomligt dök vi in i den där magiska Bäbisbubblan här hemma på gården.

Flytta docka! sa Lillan… som hon då, absolut mest bara tyckte var i vägen. Dock fasligt glad i att mamman (och mammans långa hår, som är Lillans snutte, typ) var hemma igen.

Storebror kläckte ord jag kärleksdog en smula utav;

Mamma, varje gång jag tittar på Bertil så blir jag så förskräckligt lycklig”.

(ni mår tro dom orden finns sparade i både Storebrors och Lillebrors skrivböcker från deras mor).

Den Första Natten Hemma sedan, som gick strålande… men mycket riktigt, i alla fall i slutet av natten, inkluderade precis alllllla fem familjemedlemmar i Storsängen. Det gick förvånansvärt bra ändå. S och J låg som sillar (innan mamman hade klivit upp alltså), som dom ju gärna gör… så hade vi andra tre gott om plats.

Min stora kärlek. Och hans och min älskade Minsting.

Två dagar gammal stundade Storfamiljens välkomstkalas för Lillebror. Där Mormoster Storan ordnat så fint att jag bara vill kärleksgråta av tanken; Jordgubbstårta med flaggor för varje barn, presenter, liljekonvalj och blå akleja-bukett och  på toppen den där drömmiga vaggan med sötaste bäddningen i.

Minstings Mormor och Morfar och Farmor och Farfar. Mannens två farbröder och ena kusin. Hela Mäjadalensfamiljen… många var vi. Sån rikedom. Skålade i bubblor för familjens nykomling. Mamman fick massor av vackra blommor och alla våra barn blev uppvaktade med Storebror- StoraLillasysters- och Lillebrorspresenter.

Och sen har dagarna varit en härlig kärleksdimma….

Som tredagarsfirande, premiärade B i vagnen. En hel kånkarong vagnar, fyllda med småttingar och två stolta föräldrar bakom. En mer än en härlig promenad. Att plocka sista liljekonvaljbuketten, och kunna vika sig dubbel sådär lätt.. och samtidigt titta på alla tre barnen där i vagnarna. Wow. Det var skönt där i vagnen, tyckte B. 

Sommardagar. Tillsammanstid. Dom där dagarna när fantastiska modersmjölken kommer och känslan hos mig både är skörast på jorden men ändå så stark. Att försöka förstå att vi är FEM i familjen nu! , som S lyckligt säger. Vi är lyckliga, trötta, oändligt tacksamma,  fladderhjärtiga…

Lillprinsen våran. Tänk att du är här nu. 

… och dom där två darlingarna. Buse ett och två. Radarparet. Dom har på några dagar blivit världsvana storasyskon. S är så kär, så kär i sin Lillebror. J’s kärlek till Lillebror växer också för var dag. Och jag är så himla glad över Lillan, hon är inte suris på mamman ett endaste dugg. Ammar jag, tar hon den plats som finns över att gosa med mamman på.. och när jag väl har famnen tom, så är hon bara så lycklig och njuter av att ha hela mamma för sig själv. Storasyster har nu gett sin Lillebror livets första puss från henne. Ett ögonblick som var ljuvligt att se. 

Fina barnen.

Somriga stunder under äppelträdet, tillsammans med Vackerpappan, han som vi alla njuter så utav att ha här hemma…

Ja. Lite så har vi det här i Bäbisbubblan. Himmelriket på jorden.  

 

Jag är lyckligaste trebarnmamman på jorden. Precis så, känner jag mig.

 

Må så gott alla ni, så hörs vi snart igen!

 

 

Lillafrun

Drömgårdens alldeles egna Lillprins B…

Hej från Bäbisbubblan.

Det är magiskt här.

Dagarna är så alldeles särskilt vackra just nu… juniljuset, varma vinden som susar i träden… och snart slår min favoritpion ut. Men det allra, allra bästa. Tillsammanstiden vi har nu. Hela familjen. Jag njuter. Av dom där tre barnen, i samma syn. Det är smått overkligt. Våra tre barn. Mina och mannens små, så oändligt stora tillsammansmirakel.

Hjärtat fladdarar. Känslorna svävar. Kärleken exploderar.

 

Idag har familjens Lillebror namnsdag, dessutom. Där i Mormosterbäddade vaggan. Vaggan som min Morfar en gång snickrade… bland sängkläder som min Farmor broderat för längesedan. Där ligger han precis nu och mår som den Lillprins han är.

Drömgårdens och vår alldeles egna Lillprins B. Lillprins Bertil. Såklart.

Jag kikar snart in igen. Med fler ord. Fler bilder. Men just precis nu vill jag bara vara här. Bland dom där fyra (!) människorna jag älskar så hjärtat värker.

 

Lillafrun

Orden om när Minsting kom till oss.

Vackraste sommarmånaden var precis här.

Den fjärde junidagen och känslan i preggomammakroppen förändrades. Allt var ordnat. Allt var klart. Och jag började få den där nu är jag verkligen supergravid-känslan. 

Spänningen var smått olidlig, då vi hade Juniflickans snabba, snabba till-livet-entrande i huvudena, både jag och M. Förvärkarna började visa sig med jämnare mellanrum.. precis sådär som dagarna innan med StoraLillasyster.

Det blev onsdag, Svenska flaggans dag. Otåligheten var löjlig. Jag gympade, morrade, myste med småttingar och vi firade dagen med jordgubbar till efterrätt. Jag kände mig så färdig med att vara preggo… och började få ont. Bra ont. Som jag brukar uttrycka mig, när det är något på gång. Var tredje minut. Så vi ringer BB och med vår bakgrundshistoria sa dom snabbt Men välkomna in!

Jag och M berättar för barnen att det nog är dags att åka nu, varpå dom kramas och tjoar och springer obrydda mot Bolibompafotöljen samtidigt som Storebror coolt säger; ”ropa på oss då, när ni åker till BB!”, som om det var det mest självklara på jorden. Kvista till BB och föda bäbis, liksom.

Farmorn kommer småspringandes och ungarna hämtas upp, med Storasyskonpackningen, så beredda. Men så fort vi sätter oss i bilen känner jag; nä, vi kommer få vända om. Men vi fortsätter ändå, för säkerhets skull. Landar på BB, utan någon pepp överhuvudtaget (läs: jag är typ arg som är på BB då jag känner att jag inte ska föda), men ändå men en känsla av lugn och det är ändå skönt att ta det säkra före det osäkra-känsla.

Vi kopplas upp på bebbekurva och ser att allt ser bra ut, hjärtljuden är tokhöga och det pågår kvällsgympa. Stanna kvar några timmar så ser vi om något är på gång redan nu.. säger gulliga morskorna. Men jag vill hem. Säger till M att ”jag bara känner på mig att jag inte kommer föda på natten, tidiga morgonen, den här gången”. Vi åker hem och barnen undrar varför magen är kvar och vart bäbisen är. Dom nattas i vagnen under en promenad. Jag surar över att det har lugnat sig… samtidigt som det känns som att någon verkligen vill uuuut. Smörblommor, hundkex och midsommarblommor följer oss på rundan och vi har en vacker junikväll trots morrande mor.

Under natten har jag ont. Mest molande ont. Är vaken flera gånger. Undrar om jag drömt en del, eller att jag faktiskt haft ont prick hela natten? M undrar till morgonen; ”ska jag verkligen åka på jobbet?”. Ja, det är lugnt, säger jag. ”Duktiga flickan” ni vet. 

Ganska trött och slut efter många timmar med ont, kravlar jag mig upp och ger barnen frukost. 08.25 bestämmer jag mig för att faktiskt tro på att jag börjar ha ont på riktigt… konstaterar att denna resa inte kommer starta med vattenfall denna gång, utan med värkar som när Liten kom till livet.

Jag börjar klocka själv här hemma. S var peppad på några lektimmar med småvännerna på förskolan, så M kom hem och skjutsade honom. Kl.09. Då säger jag till M att ”duu… du ska nog inte åka på jobbet igen sedan”. Ingen är snabbare än han på att nappa, han hade känt sig så malplacerad vid husritandet när han känt på sig att preggofrun nog hade något i görningen där hemma..

08.25 och framåt. Var femte minut kommer värkarna. Men det är lugnt, säger jag. Jag tänker INTE åka in än. Men vi riggar Junibarnvakt. Mormor och Morfar kommer efter en stund. Med köttbullar och Torehund, småspända (såklart) och beredda. Jag tar emot värkar sådär coolt som jag inte tror är jag:igt, men som ju faktiskt är precis jag i dessa lägen. ”Men faaar nu!”  säger mamma till mig. Männen börjar bli lite smånervösa och klockar båda två värkar med sina telefoner (haha).

Till sist säger jag; ”nä, nu drar vi Martin!” 11.25 åker vi in. Vägarbeten och sånt där härligt gör att det tar sin tid. Vi åker genom busigt sommarväder. Det stormar och regnar på tvären. 12.15 är vi på plats.

Första konstaterandet; yes, vi hann in! .

Värkarna jobbar på och det visar sig att vi är 6 av 10 centimeter på väg. Jag konstaterar lyckligt och lättat; ”jaa, det blir en lugnare förlossning den här gången!” .

Precis vad jag hade önskat. Absolut häftigt hur det kan gå så fort (och bra!) som med Juniflickan… men jag kommer såå ihåg hur vi, allra särskilt jag förstås, kände mig snuvad på konfekten, efteråt särskilt… det gick lite föör fort då.. för att huvudet efteråt skulle hänga med.

Så nu, med Minsting i magen, tar jag lyckligt emot min efterlängtade darling (lustgasen) på låg nivå. Andas, håller M i handen, möter värk efter värk samtidigt som jag emellan det onda, småberusat sjunger ääntligen ,äntligen idaag! och utbrister Jag ÄLSKAR den här förlossningen!. 

Så bestämmer vi en plan med Världens Bästa Barnmorska (Jag har bara stött på såna. Fantastiska kvinnor, vilket jobb ni gör!!!); jag kliver upp. Jazzar loss så mycket jag orkar. Möter det onda i min fokuserade värld, andas djupt och drar åt mig alla orden jag hör omkring; ”Vilken stark tjej”, säger hon till mannen. Du är duktig, säger min älskling, vars hand jag är mycket noga att hålla i.

Jag blundar, är så inne i mig själv. Dom starka hinnorna görs trasiga och vi färdas framåt centimeter för centimeter… ”nu börjar det göra ont, tänker jag”. 8 cm……”åh, hur kunde jag tänka att jag ville att det skulle ta längre tiid!!” hör jag mina tankar. ”Men BORT med dom tankarna nu, slappna av och fortsätt ta emot ontet nu, Emmeli!”, säger jag till mig själv och så fortsätter det.

Plötsligt börjar det där magiska närma sig…hela kroppen bara signalerar det. Jag väntar på dom magiska orden… och hör dom också; ”Emmeli, du får krysta nu”. 

Å kära hjärtanes, dom orden. Världens bästa och ONDASTE där och då. Jag kopplar på powerwomanstyrkan, andas och fram kommer urkraft.

Lugn lite, Emmeli! (någon, jag alltså, hade ju bett om att tygla mig för att inte paja, ni vet…)… jag lyssnade tyyp på dom orden, men morskorna säger ”nämen det här går inte stoppa” och ber mig istället ta i lite till; självklart! tänker jag och i nästa sekund utbyts den där brinnande, overkligt brännande känslan mot icke-ont, ett efterlängtat skrik och mannens ord; En liten B! 

 

Lille B skrek det efterlängtade skriket man vill höra, Morskan konstaterade att någon ”hade kunnat skjuta bäbisen in i kaklet med den kraften” (fy vilken hemsk mamma…!).. men snabbt därefter slutade Minsting att skrika. Blev blå. Och paniken utbrister.

Försvinner han ifrån oss nu!? frågar jag, nejdå, nejdå säger morskorna lugnt men ändå stressat samtidigt som dom ruskar, gnuggar hårt i ryggen, blåser och jobbar för att Minsting ska börja andas. ”Han är chockad över hur fort det gick”. Pappan!; KLIPP HÄR! säger dom och M klipper navelsträngen fort och får sedan följa med ut med Minsting, mot en mask att andas i.. jag är slut och förstår inte vad som händer nästan… min bäbis hinner bara springas ut med genom dörren, så skriker han och in kommer dom tillbaka.

Lättnaden är obeskrivlig. Jag får min bäbis till bröstet.

Han är här nu. Vår älskling. Vår Minsting. Så overkligt. Så fantastiskt.

Värkar från 08.25. Framme på BB 12.15. Fick magiska ”du får krysta”-orden 14.41. En och en halv krystvärk senare, är B här. Kl 14.42, torsdagen den 7/6, 2018. Föddes Du. Älskade Lillebror B.

Lika snabbt som sin Storasyster tog Lillebror sig ut till världen, men hade ändå lite coolare tempo innan. Det var ”skönt” tyckte mamman. Upplevelsen under J´s förlossning var ”Ren och skär Drömförlossning”, då det gick fort och jättebra, men dagarna/första tiden efteråt kommer jag ihåg hur vad-var-det-som-hände-tankarna snurrade. Det kändes ju heller ingenstans att jag fött barn… helt galet. Den här gången gick det lugnare, tog längre tid. Jag var så med på vad som hände. Så tacksamt. Och som grädden på moset, känner jag mig också sådär oförskämt härlig i kroppen. ”inte en enda kroppsdel sprack, mamma!” säger S lyckligt och syftar på att han ju nog trodde att min mage skulle spricka. Jag svarar honom lyckligt; ”nä, älskling, inte ett endaste dugg!”  och syftar i tystnad till precis hela kroppen.

Häftiga mammakropp. Vilken urkraft. Vilken ynnest att få ha gjort detta magiska igen. Bära och föda ett barn. Vårt tredje Mirakel.

Precis som med din Storasyster,  var jag och din Vackerpappa så beredda nu och har inte lyssnat på det där BF-datumet… dit är det ju några veckor, liksom. Och med dina 51 centimetrar och 3535 gram, så är du så färdig och i övrigt så fantastisk på alla sätt.

En magisk dag. Vår Minstings födelsedag. 7 junidagen 2018 <3Den mest magiska fikat som finns!

 

 Livet är magi. Och hjärtat fladdrar av kärlek. Vi är överväldigade av alla grattishälsningar som bara strösslat oss. Tack, tack, tack för prick varje en.

Vi hörs snart igen.

Allt gott till er från oss!

 

Lillafrun

Minsting är här nu.

Du, vår älskade Minsting.

Vårt tredje mirakel.

Tänk att du är här nu.

Vi älskar dig redan, till månen och tillbaka.

Och om du bara visste, det glädjetjutet din mor fick höra i telefonen, när hon ringde och berättade för Storebror. Att han äntligen, äntligen. Fått sin Lillebror. Det var två storasyskon som lyckotjöt tillsammans.

Älskade Lillebror B.

Välkommen till livet.

Välkommen till oss.

Den 7/6-2018. När sommarvädret busade och stormade och regnet föll på tvären. Då, kom du till oss. Klockan var 14.42. Du är 51 centimeter lång. Väger 3535 gram. Och är alldeles perfekt.

Nu återvänder vi till himmelska bäbisbubblan här, så hörs vi mer en annan dag!

 

/ Lillafrun

Just nu.

Samlar energi. Vilar bredvid Lilla. Gympar bort otålighet. Och undrar samma sak som Sixten när han öppnar mammans täcke om morgnarna och tittar om bäbismagen fortfarande är lika stor; ”när kommer du bäbis?”. Det har blåst storm i ett par dagar men nu är vinden lugnare. Vi har Nationaldag tillsammans. Pojkarna roar sig en stund på byn, bland disco, sockervadd och småvänner. Här hemma vattnas sommarträdgården, plockas blågula, världens sötaste blommor, förgätmigej. Pustas. Läses favoritbok.

Och alldeles snart, ska vi äta svenska, gudomligt goda (vi kan ha provsmakat en drös redan) jordgubbar. Gräddmjölk till, förstås!

Vårt Just nu.

Inget är som väntans tider…

 

Hoppas att ni har det gott alla ni. Och Grattis Sverige!

 

 

Lillafrun