Några glimtar från när det var somrigt kalas för den skäggige!

Det var den tredje julidagen och min älskade fyllde år.

Vi klädde oss kalasfina, snoffsade till hemmet med färska blommor och dukade för ännu ett sommarkalas. Gården fylldes av älskade människor från Storfamiljen. Födelsedagstårtor och bubblor i glasen. Ungar som lekte ute på gården till småfötterna var isande kalla. Lillprinsen nattasuddade och hade lillskjortan full av chokladiga fläckar efter att ha fått tag på vad som nog var det godaste han smakat. Chokladboll, förstås.

 

Några glimtar från när det var somrigt kalas för den skäggige. Tänk att han är min. Bara min.

Lillafrun

Min trädgård.

Jag strosar runt på gården.

Har precis sovit ner lillprinsen i vagnen och går ner mot lagårn för att dra fram vattenslangen. Katten Fransson följer med förstås och jag kan inte låta bli att fantisera om grejen att öppna lagårdsdörren, inte bara för att hämta någon pryl eller så, utan faktiskt för att säga hej till darlingar. Älskade djur, som skulle förgylla livet än mer, menar jag. Var sak har sin tid. Men både jag och M är peppade på att våga utveckla livet här på gården.

Så går jag runt till blomsterna. Vattnar och knipsar gamla blommor. Pysslar om. Doftar. Andas djupt. Känner blomsterlycka och inre frid.

Till sist går jag mot Gårdshuset. Schersminen, som vi grävde ner förra året. Blommar allt den orkar i år. Så liten men ändå så stark. Och den doftar himmel på jorden.

Smultronschersmin. Kan inte låta bli att fantisera om att den ska växa sig större och större för var år här.

Första luktärterna har börjat blomma. Jag nämns nu till en början bara ta in några stycken att sätta i vas på handfatet. Trots att luktärter ju bara blommar än mer, ju mer man plockar.

Men jag tänker; först njuta synen av dom där ute, sen plocka in.

 

Trots stöd så dignar det av pioner. Och jag har min Mormor i tankarna. Hon är rosa pion för mig. Jag knipsar av en, går in i hemmet och sätter i vas. Trädgårdsrundan i hjärtat.

Min trädgård, liksom.

Okej, min fyrklöver till darlingar rår också om den. Men mest. Min trädgård. Omåttligt lycklig över den som ni märker.

Hoppas att ni har goda julidagar!

Jag är flitig att bjuda på från-nuet-färska glimtar i foto och film, på instagram stories, så häng på där med vetja! (@lillafrunsdagbok)

Nu ska jag strax ta lilla barnaskaran och åka till sjön för att bada. Vi möter upp Storan och gänget där. M är hemma och gör ett ryck på övervåningen, plats behöver göras för dagens leverans av gips- och osbskivor förstår ni. Jamen alltså, förstår ni!? Det gör inte jag. Gips och sånt, liksom. Det betyder ju att väggar… och tapeter (!!!)… inte är så långt borta. Vi varvar husjobb, lugnt hemma-häng med att hitta på sommarlovsäventyr tillsammans. Bara vi, och tillsammans med Storfamiljen som är så till, näästan, max samlad här i norr just nu. Det är fantastiskt skönt att senaste två somrarnas brädfodringsarbete är gjort, det är inte samma ”måste-jobb”.. vi behöver inte tänka på väder osv. Så vi unnar oss väldigt lugnt renoveringstempo vissa dagar och det är så jädrans härligt!

 

Lillafrun

Att bestiga Skuleberget tillsammans med stora och små!

Det var ypperligt utflyktsväder och vi satt där vid köksbordet och peppade, med kokta ägg som femåringen menade var ”peerfekt för bergsbestigare!”. Så rätt.

Nu får ni hänga med på Sommarlovsäventyret (denna önskning från undertecknad och den skäggige) ”Att bestiga skuleberget tillsammans med stora och små!”.

Vi mötte upp Storfamiljen vid Naturum, i Docksta.

Enkel packning, med ryggsäck fylld av lite under-vägen-förtäring. Som små prinskorvar, festis, vattenflaskor och frukt.

Med en liten chansning valde vi att gå Grottleden upp..

16 stycken och lilla Flisan-hunden. Med minsta barnen i åldrarna 1 år, 3 år, 5 år, två 10-åringar..

Vi gick, vi flåsade, vi tog stora steg, små steg, parerade, klättrade lite..

Utsikten blev mer och mer magi där vi tog oss steg för steg mot Skulebergets topp. Fast först, så vek vi av till höger och utmanade oss att ta oss till grottan.

Det var trappsteg likt den ovan. Och rejält branta stegar. Min höjdrädsla var som bortblåst. Fråga mig inte hur. Jag tror helt sonika att jag hade så fullt upp att veta var alla små var och se till så att deras upplevelse bara var härlig.

Framme, vid första målet! Grottan. Som också kallas Rövargrottan och Kungsgrottan. Enligt uppgift var den bebodd av plundrande rövare vilka kom hit under 1600-talet. Rövarna plundrade de närliggande byarna och handelsresande i området.

Otroligt vackert där uppe!

Och i bild. Två nöjda päron. Någon med lagom adrenalinpåslag, någon med väldigt sådant. Men det är en kick att ge sig på saker man tror sig inte våga eller klara, visst?

Väl uppe i grottan, njöt av utsikt och hade dryckespaus. Sen den lilla, lilla detaljen att vi skulle utför, samma väldigt branta väg..

Men lugnt och sansat. Steg för steg. Tog vi oss utför. Och hamnade åter vid korsningen att gå mot grottan (till höger) eller ta till vänster och fortsätta upp mot självaste Skulebergstoppen!

På´s igen! Mot toppen!

.. efter ungefär en timmes vandrande, mötte vi detta..

.. så svårt att få med i en bild. Hur sagolikt vackert där är.

Jag filmade. Så kikar ni in på min instagram, under höjdpunken ”Höga kusten!”, så ser ni filmer från vår vandring!

Uppe på toppen finns Toppstugan. Där man kan njuta av massa olika gott. Vi åt varmrökt lax och våfflor och gudvetallt, huller om buller. Alla njöt. Småungarna klagade inte en gång under äventyret, bara uppe på toppen när maten inväntades. Helt ok, liksom. Jag tror en vanlig promenad till småfots, skulle låta mer gnissel. Det här var så roligt, för alla!Lillebroren med sin Morbror C.

Gullisarna på Sommarlovsäventyr!

Vägen ner, valde vi alla den Östra Bergstigen, som är betydligt längre än den brantare grottleden uppför. Men, väldigt härligt att gå en lite mindre fräsig (läs; brant) väg nedför..

Nöjdheten, luuugnet, hos denna mor…

Vi följde blå prickar. Så spännande för barnen att leta sig framåt. Nöjd man och plutt i bild.

Där lillprins slumrade och snarkade sista biten..

Nere igen, med en bergsbestigning i våra hjärtan! … Bertilen sov och sov.

 

 

Ett sånt himla häftigt äventyr! Jag och mannen har kutat uppför skulebacken flera gånger, alltså slalombacken och upp till toppen. Mjölksyra deluxe, javisst. Men den här häftiga upplevelsen som vi fick genom att ta en annan väg, med lite klättring och helt galen utsikt på vägen upp, det var verkligen något helt nytt. Så fräsigt att vi kunde göra denna tur tillsammans!

En väldig lyx att ha storfamiljen med, där storkusiner tog hand om femåringen som var framme i ett huj vid grottan med sina starka, pigga små ben. Coolingen Juni varvade egen gång och klättring med att bäras av både Gudmor och pappan och mamman.. väl framme vid toppen utbrast hon flåsande; ”Det hääj gick ju som hejsan, mamma!”. Utför åkte hon på sin starka Gudmors axlar mest hela vägen. Ni anar lyxen. Att ha många trygga famnar i kring.

Bertilen satt så tryggt på starka ryggar i bärryggsäck. Sin pappas och sin morbrors rygg om vartannat.

Det gick finfint att göra något dylikt med tre småttingar, ett stort äventyr!

En tur vi varmt, varmt rekommenderar er som är sugna på ett äventyr som är lagomlångt för småttingar att gå, med lite hjälp nu och då. Jag som vanligtvis är ohyggligt höjdrädd, glömde helt bort det. Det var liksom ingen mening… att klättra utför stegar tycker jag är värre än uppför. Men utför hade jag fullt sjå att ta hand om min Miniman så att han kom ner tryggt och med lugn i lillmagen. Jag är säker på att både han och jag växte under gårdagen. Bra grej! Men visst, hade jag och M inte vetat att Storebroren och Juniflickan är pigga i benen och dessutom grymma på att klättra, så skulle vi inte tagit Grottstigen uppför, utan antingen södra eller östra Bergsstigen även uppför.

Men alltså. Bestig Skuleberget, ni med!

 

Och ja. Jag är enormt stolt att bo här, i vårt älskade Höga Kusten, med äventyr direkt utanför knuten.

 

Lillafrun