Balsam för själen och Självförtroendedipp!

Det vankades bara-mamman-och-barnen-äventyr.

Jag packade för oss alla fyra och så pussade vi pappan hejdå. Han undrade hur han skulle kunna somna utan oss till kvällen, men såg för övrigt väldigt lycklig ut över att ha en hel drös med ostörda renoveringstimmar framför sig.

Vi hamnade i barndomens lilla by och där fullkomligt osade pannkaksdoft redan när vi rullade in på villavägen. MammaMormor och PappaMorfar tog emot oss med kramar och önskelunch.

Så lektes det kurragömma och plockades hallon med PappaMorfar. Jag kände mig gråtlycklig förstås. Det är så förbenat fint att få dela livet med alla dessa människor. Oknusslig kärlek från början till slut. Jag hade tränat ett gympapass innan vi åkte hemifrån och kände hur jag började stelna till. En kvällspromenad för nattning av Lillebror blev alldeles ypperligt.

Och så berättade jag för er då, med hälsning inne på instagram stories, att jag kände den första riktiga självförtroendedippen i denna blogg- och instagramvärld. Nämen inte kan väl lilla jag-känsla.

Lite bakvänt ändå, för ni är fler än någonsin som läser och följer och jag fullkomligt strösslas med vänliga ord varje varje dag. Jag vill så iinnerligt tacka er för alltsammans!

Så, vad tydligt det är. Hjärnspöken. Är ju just, spöken…som inte finns. Mitt i allt detta så är era varma ord så än mer betydelsefulla.

Denna dipp handlar nog mest om instagram och inte min egna lilla bubbla här inne. Bloggen är mitt lilla fjärde skötebarn och här är mitt lilla krypin liksom. Så tryggt och härligt. Så glad för att ni fortsätter följa och verkar ha en aldrig sinande hop av hjärtevarma ord.

Ok. Var var vi?

När jag kom hem från långpromenaden sov Lillebror och precis som när jag var liten och sommarkvällen tog vid, stod mor vid spisen och kokade varm choklad.

Jag och barnen doppade ostmackor i den rykande varma chokladen och som vi njöt, hela hopen.

Hopp i pyjamas och tandborstning där näst. För sen förstår ni, åkte vi inte hemåt i vanlig ordning. Utan kröp ner härs och tvärs. Lillan ville förstås sova i Mormor och Morfars säng och Storebror och Lillebror kröp ner med mig i stora bäddsoffan, där uppe på övervåningen där jag hade mitt flickrum. Och så somnade vi allesammans.

Gudomligt mysigt att få komma hemhem.

Det blev morgon efter en god natts sömn och MammaMormor-frukost dukades fram, ni vet en sån där variant som får hotellfrukostar att blekna. Alltsammans med värmen från elden i vackra kaminen som PappaMorfar ordnat.

Sen väntade trädgårdstur, menade Bertilen.

Magnifik trädgård alltså.

Så prunkande och vackert. Och jag ser perenner här och där som jag i tystnad tänkte ”å, den där kanske man kan dela liiite, lite på till nästa år”..

Spatserade runt med kaffekoppen i handen och tittade på blommorna. Konstaterade för mig själv att det var ett riktigt Balsam för själen-dygn som pågick.

Ännu bättre kunde det ju knappt bli, fast en stund i hallonsnår dignande av stora, stora hallon. Bara jag och gullpappa. Det, var kvalitetstid att stoppa i hjärteasken och gjorde pricken över i:et. Drygt två liter på en timme. Det är tusan snabbt när det gäller skogshallon. Så då förstår ni att det var ett guldställe. Och ni kan också ana lyckan hos den bärplockartokige (undertecknad).

Så vinkade vi älskade människorna hejdå och tackade för ett helt otroligt mysigt dygn. Ett Sommarlovsminne!

 

Nu har vi hunnit vara hemma några timmar här på Drömgården. Det blir en lugn innekväll medan regnet fullkomligt vräker ner. Innepåtande passar fint. Jag är supernyfiken att gå upp och titta närmre på vad M hunnit med medan vi varit iväg också. Ni kan kika in på hans instagram för att se (@housebym). Och så får det bli nattande av småttingar direkt i Storsängen.. det känns nu himla nymodigt och mysigt efter sommarens många, många sommarnattningar ute på långprommisar… något jag minsann inte tänker är slut ännu men som får pausas ikväll då klass-ett-varning på regnet verkar vara befogat…!

 

Balsam för själen och Självförtroendedipp, ja. Jo, jo. Jag är uppöver öronen tacksam över hela alltet. Livet innehåller liksom toppar och dalar och nu är det liksom inte en så djup dal mer än att det förstås är lite drygt att känna sig lite svajjig.. men samtidigt vet jag att det är ur såna svackor som fräsiga saker kan ske..

 

 

Vi hörs snart igen!

Lillafrun

Kommentar

  1. Ann-Christin

    Underbart säger jag,med kvickaste medarbetaren på VC snäll och villig att alltid hjälpa till.. Ni har det bäst.🤗❤️

    Svara

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *