Sova ska också var eviga katt.

Nu lilla humla, Nu ska du sova
Alla små ungar, I sina sängar
Och deras mammor, och deras pappor
Alla ska sova, för nu är det natt
Sova ska också vareviga katt

(Georg Riedel)

Så är det kvällen och i hjärteasken ligger ännu en dag mitt i Mammalivet. Jag känner mig lite smått vimmelkantig och så trött. Lillebroren busade för häftigt med Storebroren. En olycka skedde. Droppar av blod från lilla munnen och kanske var framtänderna skadade? Jag tog småttingarna och drog till Tandis. För att dubbelkolla, allt såg helt lugnt ut. Tacksamt. Men sånt där gör mig trött. Hopphjärta-händelser.

Förutom Livets Första Tandisbesök för Bertilen, har vi fyllt dagen med en springtur. Ett drömleverans till övervåningen. Mormor på puss-och-kram-och-lek-besök. Sommarstädning i barnens rum. Pyssel vid pysselbänken när det stormade där utanför. Och sen en sån där riktigt trög långnattning, som händer ibland som för att göra mig påmind om att nattningarna för det mesta går ”som hejsan!”. Men som ikväll.. smått psykbrytsframkallande… där lilla Skrållan (som ”råkade” långsova idag..) håller låda för tre och precis iiingen i lilla Tripp Trapp Trull-skaran kan somna. Samtidigt kan jag heller inte låta bli att le, där dom busar och bubbelskrattar, lyckliga och fulla av liv.

Och till sist så, när jag läst Mamma Mu och sjungit mig hes av godnattvisor. Då. Då slog dom igen sina blå, en efter en. Och den där synen, när dom ligger tätt intill varandra, med sina rödblommiga kinder och vackra långa, (trassliga, om ni frågar Minimannen) ögonfransar. Magi.

 

Natti!

Lillafrun

 

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *