Det viktigaste för mig!

Vi gjorde torsdag av den här dagen. Och jag delade den med de där tre små människorna. Det viktigaste för mig.

Extratidig morgon. Gäspar, kaffesörplande. Bråttom, precis ingenstans. Vi bygger legotorn. Det rasar. En gång. Tornet byggs upp igen. Det är starkare denna gång… Minstingen klappar händerna av förtjusning.

Fram med såpan och in med friskluft genom sovrumsdörren.

Vid lunchen är det ett helt litet gäng av ungar i sällskap. Med mätta magar tar vi oss ut. Jag ammar ute på bron, för att kunna snegla på storasyskonen samtidigt.

Så sover småsyskonen. Medan jag och min förstfödde åker stjärtlapp och jag blir påhejjad av min son att ”du måste vååga, för att veta, mamma!”. Varpå jag kastar mig utför den där höga snöhögen, precis som femåringen.. landar på svanskotan, oj och aj. Men det var det värt. För jag vågade. Och den känslan slår mycket.

Så sitter vi i finsoffan. Tar igen oss. Stryker på kattungen. Som kurrar. Som en traktor. 

Till kvällen kommer pappan hem. Barnen kärleksanfaller honom i vanlig ordning och medan pappa-buset pågår, passar jag på att skura golven färdigt och snabbt ordna en ugnspannkaka till middag. Äppelmos, och vispad grädde till förstås. Likaså morotsstavar, små falukorvbitar, surdegsknäcke och iskall mjölk. Alla mm-ar.

Så blir det kväll. Hemmet är redo för helg. Vi kramas och gäspar. Jag njuter, av tvååringens små armar runt min hals. Med efterföljande orden” Mamma, jag älskar dej!”. Snart väntar John Blund.

Vi gjorde torsdag av den här dagen. Och jag delade den med dom. Det viktigaste för mig.

Ps. Jag är helt överväldigad av hur ni mött mig i orden om att vara både en stark och skör människa. KRAM till er.  Och tack, igen och igen och igen! Ds. 

 

Lillafrun

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *