Om att älska hela mig själv, även skoskavet i själen!

Fransig i kanten. Oglansig och alldeles matt. Inifrån och ut. Starkskör, – minus stark- och enbart alldeles skör, ända in i själen.

Livet, det med. Ju. Det är ju inte svart eller vitt heller, livet. Det vet vi ju. En dag kan innehålla både glädje- och sorgeämnen. Hand i hand. Men man kan vara i mer och mindre balans, som människa, liksom. Hänger ni med?

Nu viskade livet om att det var tid för lite skoskav i själen för mig, som en av er beskrev det så poetiskt.

För varje år blir jag klokare och klokare. Jag har lärt mig hur jag fungerar. Älskar och accepterar, alltsammans. Tur också att visheten kommer med tiden… För livet är ju också väldigt mycket mer, åt alla håll nu, än för bara fem år sedan.

Jag vet, att jag är en människa bubblandes av känslor och energi. Högt och lågt. Att vara mycket stark gör mig till sist för ett slag, skör. Och att tvinga sig själv att bromsa, låta mig vara skör, gör mig sedan ännu starkare.

Omringad av ljuvliga människor, som gör även den sköraste dagen till något särskilt fint, har jag tagit en dag i taget senaste månaden..

 

När ljuset började återvända orkade jag nästan inte med det.

I februari när solen började skina in genom dom tjusiga fönstren blev det bara för mycket. Att vara ute går alltid bra, oavsett. Med inomhus blev det föör övermäktigt vackert och hjärtat krampade av vemod snarare än något annat, härligt.

Nej, jag känner inte att jag behöver redovisa för er på något sätt, men som alltid så vill jag att ni ska veta om, båda världarna. Dessutom är det gott för mig att skriva.

-Livets toppar och dalar. Som självfallet finns även för mig.

Jag är en över-livet-tacksam-person, som med förhållningssättet ”att se det stora i det lilla”, dag för dag, gör mig till en lycklig E med Sinnesro. Kära nån, vad mycket härligt det finns att glädjas över.

Att få vakna bredvid småttingar, ha en ny dag tillsammans, känna vardagssnabba kyssen från min man, strösslas av friskluft, naturens vackra och motion på älskade rundor. Jag behöver inget mer. För att känna mig som den mest livet-bortskämda.

Men, även för mig, finns motiga tider.

Det känns viktigt att berätta det. Den här omgången av rubbad sinnesro har varit min värsta.. och senast för någon vecka sedan, när jag precis nattat alla barnen efter en dag med absolut många guldstunder men en skavig känsla inombords, så bara bröt jag ihop. Totalt. Grät som ett barn. Kände mig skörast på jorden och sa till M att jag känner mig så himla, himla ledsen. när ska jag bli sådär vanligt-jag-glad igen? 

Jag hade då dittills varit cool i den vemodiga känslan som dykt upp många gånger senaste veckorna, tänkt att ”det här är livet, också. allt hör till. det blir snart bättre”…. men fick då, plötsligt, nästan andnöd.

Det visade sig vara min botten. Att gråta är förlösande. Att acceptera, hur saker ligger till, är också en god sak att göra för att kunna ta sig mot sitt mål.

Morgonen efter vaknade jag, med mig själv åter vid rodret. Inte med den vanliga energin jag är van att vakna med, men med känslan att vara på väg tillbaka dit.

Nu är nu och den här bilden tog M på mig häromdagen.

Jag ser, och känner förstås, att jag är åter. Med en känsla av att vara nyrenoverad, som en vän beskrev det där som händer efter att ha dragit i sin egen handbroms för ett slag.

Jag har norpat (läs: M har smått tvingat mig till att tänka lite på mig själv i främre led än plats 780 i kön, typ) åt mig småstunder att ta hand om mig själv lite mer än vanligt.

Så läskigt att känna sig skör men ändå så nyttigt och fint. Och bra. Jag har ”omfamnat skiten”, helhjärtat. För även denna del, tillhör ju mig.

Nu är årets tredje månad här. Älskade mars. Jag är, likt en alldeles nyligt brusten knopp, så redo för ljuset och solvärmen. Det vackra känns inte övermäktigt, bara härligt. Jag ser fram emot samlandet av vårtecken tillsammans med älsklingar. Och framförallt, livets dagliga utmaningar. Som Trebarnsmor. Bästa jag vet!

Självklart är jag sömnig exakt varje kväll, förstås. Men evigt tacksam över att återigen vara i min energi och känna att (i alla fall de flesta) dagarna (livet är inte svart eller vitt, som sagt) startar med en morgonkänsla som känns god och glad och dagens livet-innehåll möts med en själagod känsla.

 

Nu, – Äntligen!

-Sinnesron, åter. Och jag känner mig stark igen.

Som alltid, Starkskör. Stark OCH skör, på samma gång. Sån är jag!

 

Ta hand om er. Ni med. Okej? Jag tror verkligen på att älska precis hela sig själv. Lära sig hur vi fungerar. Inte jobba emot, utan omfamna allt det härliga och även ”skiten som skaver”. Klura ut hur vi kan vara den bästa versionen av oss själva. Jag tror att det kan frambringa lycka…. vad tror ni? <3

 

Lillafrun

Kommentar

  1. Sara A

    Så fint, både text och bild! Så himla sant ❤️ Alla har vi något – här hälsar astma på lite då och då som Harry Potters dementorer, suger ut all energi och tvingar en kämpa för livsglädjen. Tidigare var det något jag hade svårt att acceptera, nu är det också en del av mig. Bloggen var i början mitt sätt att få ur mig frustrationen, skriva av mig, vända och vrida. Nu är bloggen bara en dagbok om allt dagarna innehåller. Livets skiftningar, gör det på något sätt ännu vackrare. Fint att du vill och kan skriva om allt!

    Svara
  2. Linda

    Jag är precis likadan. Går i 110 % eller 0. Och nu, när våren och solen kommer, blir jag också så himla trött och likgiltig typ. Jag orkar inte med att (som du säger) allt är så vackert och all sol! När alla andra blir pigga av våren blir jag så himla trött på livet. Men efter flera år med sjukskrivningar och depression på våren har jag lärt mig det nu. Och det bästa av allt – jag har accepterat att det är så! Det blir så mycket lättare då!

    Svara
  3. Lotta

    Det e väl så livet ska va, upp å ner. Man måste va ledsen för att kunna känna glädje osv. Tror många har den känslan å hanterar d på sitt eget vis, kan återhämta sig, låta själen komma ikapp. I mitt fall, promenad i skogen med hundarna, en kaffe på verandan, behöver inte va mer än så. 😉 Sån e jag å det e ok. 😁
    Ta hand om dig. ❤

    Svara
    1. Lillafrun

      Ja, precis så. jag är också snabbtankad, för det mesta.. men ibland behövs mer broms. Så själagott när man lyssnar på kroppen då. Tack, detsamma till dig❣️

      Svara
  4. Ann-Christin

    Oj så många som känner igen sig i det du upplevt och skriver om.Så tacksam att du som sprudlar av liv och klokskap vill och kan dela detta med oss.Stora styrkekramar till dig.Fortsätt att hålla DinKurs i livet❤️😘

    Svara
    1. Lillafrun

      Jag hoppas på precis det; att människor med samma härliga tillgång till sina känslor (på myycket gott, och ibland ont) ska känna att ”det är luugnt.. det här tillhör också!”.
      TACK för din hälsning! KRAM tillbaka!

      Svara
  5. Lisa Karlsson

    Kram till dig. Du är inte ensam, alla de där känslorna finns i min kropp med. Livet bjuder på en uppsjö underbara saker men ibland kan kroppen helt enkelt inte vara mottaglig för dem fullt ut, hur gärna man än vill och försöker. Men någon gång vänder det. Som alltid. Och då blir man, precis som du nämner, starkare än innan.
    Kram!

    Svara
  6. Kattis

    Här är en till sån där stark-svag/ stor-liten mamma 💕 man håller ihop och gör allt man kan för att alla ska må bra, vara glada och lyckliga. Och ibland så glömmer man liksom bort, mitt i allt det vardagliga, att stanna upp och andas. Koppla bort. Ta en dusch utan barn som hänger på dörrhandtaget och ropar MAMMA!! mam tappar bort sig själv emellanåt och det är så otroligt jobbigt varje gång när man kommer på sig själv och inser att man har en jobbig väg tillbaka till balansen igen. Men väl där, så glömmer man liksom bort det igen…. Till nästa gång, haha.. Balansen… Kanske hittar man den någon gång?☺ tack för art du är du och sprider glädje 🌻

    Svara
    1. Lillafrun

      Igenkänning till stor del! Och ja, det är jobbigt, när skörheten skriker i en.. men jag tänker också att det hjälper att tänka att ”det är BRA”. Det är bra att låta sig känna sig skör, visa sig skör, för en själv och gänget i kring. Stanna upp, lyssna inåt.. det bliir bättre. Och ur skavet kommer något härligt. Jag tänker att det inte är farligt att vara oglansig för ett slag, det farliga är om bromsen inte tas till utan all ska pressas på som om allt är ”som vanligt!”. KRAM till dig!

      Svara
      1. Katarina

        Så sant 💕 det gäller bara att man ska komma ihåg det, när mörkret kommer över, att det är kroppens sätt att dra i bromsen. Att det är bra, och att man kommer ur det lite starkare än man gick in i det ☺ men man lär så länge man lever.. Ibland känns det som att livet pågår runtomkring en och själv sitter man i en glasburk med locket så hårt åtskruvat av stress, måsten, borden, jobb och slit, att man inte kommer ut och kan leva, utan bara ser på medan dagarna passerar och när man väl kommer ut så inser man att livet inte har väntat. Livet var då. Nu. Det gäller liksom att hoppa in i det, obarmhärtigt, annars blir man utanför.. När jag ser min dotter som ska fylla 11, så undrar jag hur vi kunde hamna här? Hon var nyss liten och lärde sig säga R.. Nyss var det overall och stövlar – nu är det snygga sneakers och tuff jacka.. Livet är nu 💕 med sonen försöker jag tänka på det och att njuta av alla dagar vi får möta tillsammans.. Kanske har man lärt sig något ändå☺ kram till dig

        Svara
        1. Lillafrun

          Djup och känslosam hälsning. Tack för att du delar med dig! Och precis så.. säger det så ofta; ”dagarna som går, det är livet”. Vi vill inte fylla livet med dagar… vi vill fylla dagarna med liv ❤️ Trivs så bra i hur vi lever, men tänker att det ändå är helt ok att bara bli tvärslut ibland.

          KRAM till dig❣️

          Svara
          1. Kattis

            Ja det är nog som du säger – viktigt att bli slut ibland. För annars skulle man kanske aldrig stanna upp och tvinga sig själv att bromsa ivern ❤ jag blir själaglad av dina inlägg och jag drömmer om en ro i kroppen likt den du arbetat fram 💕 tack för att du delar med dig av toppar och dalar och allt däremellan.. Du gör många väldogt glada ☺ KRAM till dig!!

          2. Lillafrun

            Vi får hålla varandra om ryggen och peppa varandra! Här inne hos mig ryms allt, mellan topp och dal. MASSA kramar tillbaka❣️

  7. Alexandra

    Du skriver på ett sätt som talar till mitt hjärta, det var därför jag fortsatte läsa här inne hos dig när jag hittade din blogg för många är sedan. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Skönt att höra att energi och glädje tagit större plats i livet igen❤️

    Svara
  8. Carro

    världsbästa DU! Jag känner verkligen igen mig i det du skriver då jag den senaste tiden känt mig som ett högt torn gjort av klossar som totalt rasat och ligger utspritt runt om i i huller och buller. Långsamt börjar vi om igen och snart är vi på toppen av livets berg- och dalbana igen❤️

    Svara
  9. Lovisa

    Åh, så starkt skrivet. Känner igen så mycket i det du skriver. Är också i en tung period just nu. Usch. Vänder det snart? 💙

    Svara

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *