Måndagshälsningen! (och ett litet bekymmer..)

God måndag vänner! 

 

Visst ser han väl ut att trivas ganska så bra här hemma på gården, lilla pyttekatten Frans Frasse Fransson?
Ni kan ana hur gulligt det är när barnen ropar på honom. Minimannen är noga. Heeela namnet ska med. Varje gång. En riktig tungvrickarövning. Lillan nöjer sig med ”Fjaaaaanssooon!”. 

Det är för oss helt underbart med en katt som vi dessutom vågar gosa med. För nej.. det är inte vad vi är vana vid precis.

Vi tar det från början. Vår storkatt Salle… som föddes två dagar senare än sitt syskon och som egentligen inte skulle ha klarat sig. Han är lite skör från start, så att säga. Jag känner för honom som jag kände för bråkiga hästen i stallet.. den där tjuriga som man bara ville lära sig förstå och ge chans på chans. Så är det med Sallekatten också. Han är på ett sätt så fin, så tjusig, så hundliknande trevlig. För att på en sekund förvandlas och faktiskt bli prick hur otrevlig som helst. Inte alls någon passande barnfamiljskatt, egentligen. Men jag gråter av bara tanken på att göra som rådet varit så många gånger. Ni kan räkna ut vad. Men nä. Vi ger honom, chans efter chans. Men det går ej att låta barnen klappa honom ens en gång utan att vi päron är med och vakar. Ganska så krångligt egentligen. Men alla är vana. Alla har lärt sig hur Sallekatten vill ha det. Att han är helt urbota knasig (läs; halvmonster) under vinterhalvåret vet vi också. Däremot tyckte jag och M inte att det började kännas så bra när våra barn börjar bli rädda, för alla katter. Så… lillkatten Frans… känns pressen…

So far, so good.

Salle har nu slutat jaga oss här hemma, toppen.. dock, gett sig på lillkatten istället. I vanlig ordning vill storkatten nog främst leka och få ur sig sin jaktkänsla… men allt går liksom alltid överstyr. Inte sådär katt-vanligt busig eller klösig.. nej, här snackar vi läskiga hugg.

Uuäh. Inget trevligt beteende… den sidan. Och det blir inte bättre med tiden… Men så tittar han på mig, med sina småläskiga, ändå ibland snälla ögon, och jag blir blöt som en fläck. Min första egna katt, liksom. Hoppas att kattpojkarna ska växa samman och kunna busa på lagom nivå snart. Just nu pendlar det mellan att dom gosar, är hur gulliga som helst med varandra, busar lagom och att Sallekatten förvandlas till Monsterkatten och hela familjen ryter i för att rädda Frans… åhå..

Ok. Måndag alltså!
Kattpojkarna är skilda åt där hemma och vi, hela gänget, susar iväg norrut för en sväng till stan. Det är månader sedan sist. En drös ärenden ska göras och storasyskonen är lovade att gå till lek-haket med deras mor medan Vackerpappan ska till frissan. Några ruschiga timmar, för att vi sedan ska åka hemåt och fortsätta denna magiskt vackra solstrålande måndag, hemma. Den här veckan är spännande. Till helgen ska allt förarbete vara klart på övervåningen, för att vi på lördag ska kunna göra det där smått osannolika; Isolera våning två! .. förstår ni, så fräsigt? Jag tänkte bland annat bjussa på ett övervåningsinlägg denna vecka, förklara lite mer och visa er efterfrågade planlösningen.

Främst hoppas jag på att det här ska få bli en barnafrisk vecka med massor av småttingmys! … lite solvärme mot kind, vore en lyx också.

Just, ja! Ikväll, 23.59, avslutas tävlingen om det drömmiga presentkortet från Impecta Fröhandel. Vill du vara med och tävla men inte hunnit än? – klicka HÄR för att komma direkt till tävlingen!

 

Önskar er en god veckostart!

Lillafrun

 

Kommentar

  1. Jessika

    Åh alltså lille F×3. Så ljuvlig! 😍 det kan ta tid att para ihop katter. Men vi fick i onsdags säga adjö till vår älskade D som i tid och otid attackerade våra andra katter. Vi har en gammelkatt som vi hade före Herr D flyttade in. Hon struntade helt i honom men efter 4 veckor fick hon nog av att han fräste och efter det vände han. Jakt i tid och otid. Grannkatten Helge gick hur bra som helst. De blev goda vänner och tillslut flyttade Helge in. Helge blev hela familjens allt och när vi förälskade oss i Helge var han gammal. Förra hösten (17) skaffade vi katt nummer 4 då vi viste att Helge hade en begränsad tid kvar. Då bytte Herr D hatobjekt och vår Saga gick plötsligt bra men inte Sigrid. Sent i höstas fick vi ta ett sista farväl av vår Helge och både vi och Herr D sörjde. Om än tillsammans. Dock blev stackars Sigrid attackerad allt oftare. Han var så uträknad. Alla såg när det skulle ske men vi var alltid på efterkälken. Förra veckan fick vi ta det vidrigaste beslutet någonsin och säga adjö. Det var så hjärtskärande och vi kommer aldrig bli kompis med tanken att vi var tvungna att göra det men vi blev oroliga för att vi skulle behöva få de snälla katterna skadade för livet. Tomheten är alldeles vidrig. Han var så fin och go men helt plötsligt vände det. Usch. Skräckhistoria. Men om det är någon tröst fann jag tröst i att vi inte var ensamma om att ha haft en sådan katt. Nu vilar våra fina kattgossar tillsammans, vännerna, duon. Huset ekar så tomt men jag är så innerligt tacksam för att vi fick ta del av dem och deras vänskap. Att Herr D fick ha en karta och kompass i sin Helge. Kattdrama från en annan familj. Många kramar från Jessika. Och lycka till. 🐾🐾

    Svara

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *