Något jag gärna sliter hårt för.

Efter veckans lugna Hemma-måndag-början, så visste både jag och mannen att nu blir det mastodontiga dagar. Ibland är det så. Som när vi kämpar på både jag och M. Husjobb, tv-uppdragande och Brandisjourande. Allt på samma gång. Och så jag, och Lilla Järngänget här hemma, från morgon till kväll.

Det är januaridagar och midvinterkölden är här, kring den norrländska gamla gården. Träden är frostklädda och solstrålarna magiskt vackra. Här inne bygger vi pärlplattor och spelar sällskapsspel. Klär oss varmt och går ut på gården. Åker spark och leker i snön. Vid middagslagningen har jag minst två hjälpredor. Det är gott att mötas, ”hela familjefemman”, som Minimannen säger. Och plötsligt är det kväll och ett ögonblick senare, ny dag. Storasyskonen springer runt, runt genom huset fulla av energi .Mamman gnuggar gruset ur ögonen. Och lilla bäbisen tittar storögdt på, alltsammans. Samtidigt som han på något outgrundligt vis rör sig runt över köksgolvet.

Kallgraderna är många. Men en liten utflykt får det bli. Barn kläs lager på lager på lager. Ull. Farmorstickat. Och täckkläder. Väl inpackade med minst tusen pinaler. Och en barnvagn som måstat plockats ner i molekyler för att rymmas i den lilla skruttbilens bagage. Då startar inte åbäket. Bilar som inte startar. Det är inte min grej. Men det är gott att veta, att barnen inte fryser, tack vare alla kläder.

Dålig på att be om hjälp är jag också. Men bättre ska jag bli, det har jag ju lovat mig själv. 2019 är året jag ber om hjälp och fortsätter tänket att vara snäll mot sig själv. ”Kom igen nu, Emmeli, kämpa!”. Gamla hjulspår, så hemtama. Men, så ringer den smått frustrerade mamman sin man. Smått skogstokig, faktiskt. Nä, just det. Han var inte värd något morrande. Så hon säger förlåt.

Till Mannen. Som precis skulle ta sin första lunchtugga, för att sedan åka direkt från Arbete till Uppdrag. Men ni vet, han är snällast på jorden. Kommer så fort han kan. I ett knyck har vi ström och kan susa iväg.

I bilen tänker jag. På ditt och datt.

”Tänk att äta lunch med båda händerna”, tänker jag och småfnyser av skratt för mig själv. Medan jag tänker på hur mina HemmaMammaluncher ser ut. Jag älskar dom, över allt annat.. men inte är dom lugna inte! Två som serveras, ofta en som ammas just då, någon som hunnit äta upp och ber om mer i samma sekund som jag precis ska sätta mig för att ta min första tugga av maten som börjat bli kall. Men nej. Jag vill inte byta det mot något. Jag skiter i om maten är pissljummen. Jag är där. Hos dom. Dom där tre människorna jag älskar till månen och tillbaka. Jag svarar på varje tilltal. Lyssnar. Och vi löser stordåd tillsammans. ”Tänk så bra vi har det”, säger jag. Som får sitta där och äta oss mätta, i varma hemmet. Det är ingen självklarhet, minsann. Barnen håller med. ”Skål livet, mamma!”, utbrister tvååringen. Och vi skålar tillsammans. I småskvimpande mjölkglas. Över livet. Livet.

Plötsligt är vi framme vid vårt utflyktsmål. Hos dom där människorna som gör mig så hjärtevarm, gång på gång. Är så tacksam över att ha dom i våra liv. Någon har varit iväg och handlat nya pussel till barnen. En annan har nybakt limpa att bjuda på. Värmen osar. Medan småttingar njuter, tar jag mig turen längs mycket, mycket välbekant väg. Hamnar på loppis, med rödblommig bäbis i sällskap. När jag går där bland gamla pinalerna med historia var och en.. tänker jag ”pyttsan heller!”, när jag tänker på den tjusiga Stockholmsmässan som pågår precis just denna vecka. Flärdfullt, förstås. Men den där loppisturen, med lillprins i sällskap, en guldig stor, urtjusig ram till familjefotot fyndad. En liten lampa likaså. Ja, då är jag mer än nöjd.

När vi ska återvända mot drömgården från mina föräldrar. Är vägen hem lång, så lång. Bäbisen är inte hungrig. Har inte ont. Blöjan är bytt. Men han gallskriker. Som han aldrig gör. Jag konstaterar, att lillprinsen nog inte tycker om att åka bil när mörkret fallit. Mamman svettas där framme vid ratten.  Det är mörkt och jag måste, måste koncentrera mig på stora vägen. Men det är ren tortyr att köra bil med gallskrikande bäbis. Om det så bara är fem minuter. Vi får stanna tre gånger på den vanligtvis tjugo minuter långa resan. Så fort vi är framme, är allt frid och fröjd. Jag är helt slut. Men resten av gänget nöjda. Det är huvudsaken.

Som en fallskärm från ovan, bjuder Svärmor in till ”Gräsänklingsmiddag”. Inget kunde passa bättre. Så tacksamt. Till sist dimper vi innanför dörren här hemma. Kvällsfika serveras, leksakerna som inte lekts med på hela dagen är så intressesanta. Småtänder borstas. Blöjhinken stinker. Barnaskratten och kvällsbusen avlöser varandra. Sagan läses. En småväsande godnatt-vise-medley nynnas. Tripp. Trapp. Trull. Så sover dom.

Det är midvinterkalla januaridagar på gamla gården i norr. Stundvis sliter mamman sitt hår. Men i nästa sekund tjuter ungar av skratt och mamman är lyckligt pussmonster i släptåg. Jag ger mitt allt. Jag är lycklig varje dag. Jag säger INTE att det är lätt, alltid. Är oftast, precis helt slut när jag lägger mig om kvällen. Men det här är vårt sätt att leva Vårt Drömliv. Och det är jag så beredd att slita för. För att jag älskar det.

Godnatt från en trött trebarnsmor!

Lillafrun

Kommentar

  1. Lisa

    Åh, fiinaste inlägget på länge! Så så SÅ igenkänning fastän jag bara har en småtting som inte ens är året än. Men man kämpar alltid, slår knut på sig själv, vill mer, och så ska en vara så jäkla stolt. Och ha svårt för att be om hjälp. Sällan vara nöjd med sig själv, men man är alltid nöjd med alla andra och livet i stort. Det är man såå tacksam över. Varför kan man inte bara vara nöjd med sig själv? Som du skrev någon gång i höstas har jag för mig ”det får gå om brödet inte alltid är hembakat”. För så är det. Livet är bra fint trots att man har grus i ögat och brist på energi. Kram!

    Svara
  2. S

    Vi har också mörkrädda barn så vi har satt upp en liten ljusslinga som går på batteri i bilen där barnen sitter och nu är det frid och fröjd! Tack för finaste bloggen!

    Svara

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *