Det är Midsommar. Och minnena lever kvar.  

För 9 år sedan.

La jag 7 blommor under kudden.

Och drömde om Honom.

Som en saga blev han min. Och jag hans.

Vi sa Ja till livet med varandra. Redan från första början. Allt har alltid varit, och är, så självklart med honom. Det finns aldrig några tvek. Aldrig några tvivel. Han är den bästa människan jag vet.

En drös år, med blickarna på varandra. Följt av 9 år. Med händerna flätade i varandras.

Vi har många minnen i vår gemensamma hjärteask. Idag firar vi den 10e midsommaren tillsammans. Ofta undrar jag vad livet vore utan honom…men klarar inte ens av att tänka tanken klart. Han är min klippa, den som gör mig lycklig, den jag lutar mig mot när vinden viner i livet, den som tvärkysser mig i förbifarten och den som (hur stökig jag än ser ut) säger vad fin du är, så ärligt och menande. Han älskar mig. Och vi delar livet med varandra. Varje dag.

Idag tröstar han mig när jag är fylld av vad som nu bara är minnen… vi kikar tillbaka lite tycker. Och minns..

Några midsomrar bara han och jag. För att plötsligt..

… få äran att kalla sig både Fru och Mor.

Att summera en Midsommarhelg, från förr. Jag har 27 dagboksinlägg i hjärtat som förmodligen ser typ likadana ut. HÄR läste jag precis orden då Liten var 1 år och vi var precis nyinflyttade på vår Drömgård…

Juniflickans första midsommar… och midsommarstången lika stilig som alltid.

Och så förra året. När det var ännu en Midsommar så fin, men det i hjärtat kändes att allt höll på att lida mot sitt slut. Någon lämnade, precis som anat för ett år sedan, jordelivet och inget blev sig likt.

Det är nu åter Årets Ljusaste Natt.

Juniflickans 2årsdag. Vi firar dagen lång och natten som följer är sådär drömsk. Så ljust, trillande fågelkvitter och med skirt, skirt regn som äntligen faller. När barnen somnat förvandlas hemmet från kalasigt, till att också viska lite midsommar.

Midsommaren är här.

Och det är bara minnena kvar, från förr.

Alla livets midsommarfiranden suddas ut. Inget kommer någonsin att bli sig likt igen. Livet. Högt och lågt. Lätt och svårt. Glädje och sorg. Allting ryms, ni vet.

Vi vaknar här hemma på Drömgården. Med alldeles ljuvlig tvåårsdag och storfamiljenfödelsedagskalas i hjärteasken. Lovar att berätta mer om den dagen en annan dag. Nu är det midsommardagar. Med människorna jag älskar mest på jord, i kring.

I år, så långt ifrån Sommarstugan, Mormors gamla potta, vandringen till midsommarängen, springturen längs slingriga grusvägen, midsommarstången, havets brus eller smultronen på strå som jag plockat vid Mitt Smultronställe. Det gör ont, så ont.

Idag öser regnet ner. Det är tårar från himlen. Det är jag alldeles säker på.

Jag håller min Lillprins i handen. Känner mig så tacksam för mitt liv tillsammans med den där mannen, min M. Och våra tre små, obeskrivligt stora, Mirakel. Jag känner mig idag så lycklig, stark och också så skör, tung i hjärtat och ledsen. Allt på samma gång.

Det är Midsommar. Och minnena lever kvar.

Ni, mina fantastiskt hjärtegoda läsare och följare, önskar jag en fin Midsommar… kram från mig!

 

 

Lillafrun

Kommentar

  1. www.hannaw.se

    Stor kram till dig! Vet hur det känns när en älskad lämnar jordelivet för ett nytt liv men inte här hos mig. Livet är glädje och sorg. Livet är nu. Sorg gör så ont. Samtidigt finns allt det vackra i livet samtidigt. Parallellt. Kanske är det för att hjälpa oss. Ta hand om dig och dina små mirakel.

    Kramar/ Hanna W

    Svara

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *