Orden om när Minsting kom till oss.

Vackraste sommarmånaden var precis här.

Den fjärde junidagen och känslan i preggomammakroppen förändrades. Allt var ordnat. Allt var klart. Och jag började få den där nu är jag verkligen supergravid-känslan. 

Spänningen var smått olidlig, då vi hade Juniflickans snabba, snabba till-livet-entrande i huvudena, både jag och M. Förvärkarna började visa sig med jämnare mellanrum.. precis sådär som dagarna innan med StoraLillasyster.

Det blev onsdag, Svenska flaggans dag. Otåligheten var löjlig. Jag gympade, morrade, myste med småttingar och vi firade dagen med jordgubbar till efterrätt. Jag kände mig så färdig med att vara preggo… och började få ont. Bra ont. Som jag brukar uttrycka mig, när det är något på gång. Var tredje minut. Så vi ringer BB och med vår bakgrundshistoria sa dom snabbt Men välkomna in!

Jag och M berättar för barnen att det nog är dags att åka nu, varpå dom kramas och tjoar och springer obrydda mot Bolibompafotöljen samtidigt som Storebror coolt säger; ”ropa på oss då, när ni åker till BB!”, som om det var det mest självklara på jorden. Kvista till BB och föda bäbis, liksom.

Farmorn kommer småspringandes och ungarna hämtas upp, med Storasyskonpackningen, så beredda. Men så fort vi sätter oss i bilen känner jag; nä, vi kommer få vända om. Men vi fortsätter ändå, för säkerhets skull. Landar på BB, utan någon pepp överhuvudtaget (läs: jag är typ arg som är på BB då jag känner att jag inte ska föda), men ändå men en känsla av lugn och det är ändå skönt att ta det säkra före det osäkra-känsla.

Vi kopplas upp på bebbekurva och ser att allt ser bra ut, hjärtljuden är tokhöga och det pågår kvällsgympa. Stanna kvar några timmar så ser vi om något är på gång redan nu.. säger gulliga morskorna. Men jag vill hem. Säger till M att ”jag bara känner på mig att jag inte kommer föda på natten, tidiga morgonen, den här gången”. Vi åker hem och barnen undrar varför magen är kvar och vart bäbisen är. Dom nattas i vagnen under en promenad. Jag surar över att det har lugnat sig… samtidigt som det känns som att någon verkligen vill uuuut. Smörblommor, hundkex och midsommarblommor följer oss på rundan och vi har en vacker junikväll trots morrande mor.

Under natten har jag ont. Mest molande ont. Är vaken flera gånger. Undrar om jag drömt en del, eller att jag faktiskt haft ont prick hela natten? M undrar till morgonen; ”ska jag verkligen åka på jobbet?”. Ja, det är lugnt, säger jag. ”Duktiga flickan” ni vet. 

Ganska trött och slut efter många timmar med ont, kravlar jag mig upp och ger barnen frukost. 08.25 bestämmer jag mig för att faktiskt tro på att jag börjar ha ont på riktigt… konstaterar att denna resa inte kommer starta med vattenfall denna gång, utan med värkar som när Liten kom till livet.

Jag börjar klocka själv här hemma. S var peppad på några lektimmar med småvännerna på förskolan, så M kom hem och skjutsade honom. Kl.09. Då säger jag till M att ”duu… du ska nog inte åka på jobbet igen sedan”. Ingen är snabbare än han på att nappa, han hade känt sig så malplacerad vid husritandet när han känt på sig att preggofrun nog hade något i görningen där hemma..

08.25 och framåt. Var femte minut kommer värkarna. Men det är lugnt, säger jag. Jag tänker INTE åka in än. Men vi riggar Junibarnvakt. Mormor och Morfar kommer efter en stund. Med köttbullar och Torehund, småspända (såklart) och beredda. Jag tar emot värkar sådär coolt som jag inte tror är jag:igt, men som ju faktiskt är precis jag i dessa lägen. ”Men faaar nu!”  säger mamma till mig. Männen börjar bli lite smånervösa och klockar båda två värkar med sina telefoner (haha).

Till sist säger jag; ”nä, nu drar vi Martin!” 11.25 åker vi in. Vägarbeten och sånt där härligt gör att det tar sin tid. Vi åker genom busigt sommarväder. Det stormar och regnar på tvären. 12.15 är vi på plats.

Första konstaterandet; yes, vi hann in! .

Värkarna jobbar på och det visar sig att vi är 6 av 10 centimeter på väg. Jag konstaterar lyckligt och lättat; ”jaa, det blir en lugnare förlossning den här gången!” .

Precis vad jag hade önskat. Absolut häftigt hur det kan gå så fort (och bra!) som med Juniflickan… men jag kommer såå ihåg hur vi, allra särskilt jag förstås, kände mig snuvad på konfekten, efteråt särskilt… det gick lite föör fort då.. för att huvudet efteråt skulle hänga med.

Så nu, med Minsting i magen, tar jag lyckligt emot min efterlängtade darling (lustgasen) på låg nivå. Andas, håller M i handen, möter värk efter värk samtidigt som jag emellan det onda, småberusat sjunger ääntligen ,äntligen idaag! och utbrister Jag ÄLSKAR den här förlossningen!. 

Så bestämmer vi en plan med Världens Bästa Barnmorska (Jag har bara stött på såna. Fantastiska kvinnor, vilket jobb ni gör!!!); jag kliver upp. Jazzar loss så mycket jag orkar. Möter det onda i min fokuserade värld, andas djupt och drar åt mig alla orden jag hör omkring; ”Vilken stark tjej”, säger hon till mannen. Du är duktig, säger min älskling, vars hand jag är mycket noga att hålla i.

Jag blundar, är så inne i mig själv. Dom starka hinnorna görs trasiga och vi färdas framåt centimeter för centimeter… ”nu börjar det göra ont, tänker jag”. 8 cm……”åh, hur kunde jag tänka att jag ville att det skulle ta längre tiid!!” hör jag mina tankar. ”Men BORT med dom tankarna nu, slappna av och fortsätt ta emot ontet nu, Emmeli!”, säger jag till mig själv och så fortsätter det.

Plötsligt börjar det där magiska närma sig…hela kroppen bara signalerar det. Jag väntar på dom magiska orden… och hör dom också; ”Emmeli, du får krysta nu”. 

Å kära hjärtanes, dom orden. Världens bästa och ONDASTE där och då. Jag kopplar på powerwomanstyrkan, andas och fram kommer urkraft.

Lugn lite, Emmeli! (någon, jag alltså, hade ju bett om att tygla mig för att inte paja, ni vet…)… jag lyssnade tyyp på dom orden, men morskorna säger ”nämen det här går inte stoppa” och ber mig istället ta i lite till; självklart! tänker jag och i nästa sekund utbyts den där brinnande, overkligt brännande känslan mot icke-ont, ett efterlängtat skrik och mannens ord; En liten B! 

 

Lille B skrek det efterlängtade skriket man vill höra, Morskan konstaterade att någon ”hade kunnat skjuta bäbisen in i kaklet med den kraften” (fy vilken hemsk mamma…!).. men snabbt därefter slutade Minsting att skrika. Blev blå. Och paniken utbrister.

Försvinner han ifrån oss nu!? frågar jag, nejdå, nejdå säger morskorna lugnt men ändå stressat samtidigt som dom ruskar, gnuggar hårt i ryggen, blåser och jobbar för att Minsting ska börja andas. ”Han är chockad över hur fort det gick”. Pappan!; KLIPP HÄR! säger dom och M klipper navelsträngen fort och får sedan följa med ut med Minsting, mot en mask att andas i.. jag är slut och förstår inte vad som händer nästan… min bäbis hinner bara springas ut med genom dörren, så skriker han och in kommer dom tillbaka.

Lättnaden är obeskrivlig. Jag får min bäbis till bröstet.

Han är här nu. Vår älskling. Vår Minsting. Så overkligt. Så fantastiskt.

Värkar från 08.25. Framme på BB 12.15. Fick magiska ”du får krysta”-orden 14.41. En och en halv krystvärk senare, är B här. Kl 14.42, torsdagen den 7/6, 2018. Föddes Du. Älskade Lillebror B.

Lika snabbt som sin Storasyster tog Lillebror sig ut till världen, men hade ändå lite coolare tempo innan. Det var ”skönt” tyckte mamman. Upplevelsen under J´s förlossning var ”Ren och skär Drömförlossning”, då det gick fort och jättebra, men dagarna/första tiden efteråt kommer jag ihåg hur vad-var-det-som-hände-tankarna snurrade. Det kändes ju heller ingenstans att jag fött barn… helt galet. Den här gången gick det lugnare, tog längre tid. Jag var så med på vad som hände. Så tacksamt. Och som grädden på moset, känner jag mig också sådär oförskämt härlig i kroppen. ”inte en enda kroppsdel sprack, mamma!” säger S lyckligt och syftar på att han ju nog trodde att min mage skulle spricka. Jag svarar honom lyckligt; ”nä, älskling, inte ett endaste dugg!”  och syftar i tystnad till precis hela kroppen.

Häftiga mammakropp. Vilken urkraft. Vilken ynnest att få ha gjort detta magiska igen. Bära och föda ett barn. Vårt tredje Mirakel.

Precis som med din Storasyster,  var jag och din Vackerpappa så beredda nu och har inte lyssnat på det där BF-datumet… dit är det ju några veckor, liksom. Och med dina 51 centimetrar och 3535 gram, så är du så färdig och i övrigt så fantastisk på alla sätt.

En magisk dag. Vår Minstings födelsedag. 7 junidagen 2018 <3Den mest magiska fikat som finns!

 

 Livet är magi. Och hjärtat fladdrar av kärlek. Vi är överväldigade av alla grattishälsningar som bara strösslat oss. Tack, tack, tack för prick varje en.

Vi hörs snart igen.

Allt gott till er från oss!

 

Lillafrun

Kommentar

  1. Sofia

    Fy fasen så grym du (ni) är, bra kämpat och se sen då, vackraste, underbaraste belöningen, grattis igen! ❤️

    Kramar

    Svara

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *