Minstingpreggoteten och preggomagejämförande!

Som önskat, och roligt för mig själv också förstås, tänkte jag sammanfatta denna preggotet lite, svara på sånt ni undrat och visa bebbemagarna bredvid varandra..

 

Det är en ynnest. Att få vara med om det här ännu en gång. Ingen självklarhet alls. Bara en så stor ynnest.

Minsting i magen.

Det var en mycket, mycket kämpig höstperiod. Med den gravaste tröttheten, en feberkänsla som kom och gick och det galnaste illamåendet jag mött, i princip dygnet runt. Kämpiga, kämpiga veckor. Kravlade mig upp om morgnarna, kväljdes när jag serverade barnen mat, hade noll energi (i alla fall mycket, mycket mindre än undertecknad är van vid) och behövde till och med kliva upp och äta om nätterna för att genomlida illamåendet.

Så blev det juletid och allt började lätta… dessa första perioder har varit trött (med S) eller småillamående (med J), men denna gång var det mycket av allt. Så himmelens tacksamt när känslan började bli en annan…
Träningspassen skrämde illamåendet för en stund, där på hösten. Gudomligt. Och energi gavs. Ännu bättre blev det förstås sedan, när preggodimman lättat. Jag kutade i vanlig ordning sista löpturen i mitten av preggoresan. Allt för att hålla mig borta från foglossning så gott jag kunde. Och det gick ju bra faktiskt, så länge det inte skottades snö för mycket, sndebelastades allt för mycket och så vidare. Som med storasyskonen har det varit någon ond period som sedan tvärförsvunnit. Jag är evigt tacksam som ännu en gång fått må (förutom första tiden då) sådär himla bra. Det gör det så mycket lättare att kunna njuta av denna resa, kan jag tro.

Jag älskar att vara gravid. Känner mig så fin. Och fullkomligt älskar tanken på att bära ett liv. Känna buffarna, lilla hickan och veta att det växer ett hjärta i mig.Storebror har varit helt gudomligt fin med bebben. Så rädd om magen. Klappat. Kramat. Pratat. Och pussat. Cykelsvett och oändligt med gympapass. Nu på slutet väldigt lugna sådana, men jag mår så bra av att hålla igång. Promenader i massor också, förstås. Jag tror på att stärka preggokroppen, göra utifrån sin nivå.. att slippa ont, känna att man orkar bära, kånka, få härlig energi och så vidare, det tror jag garanterat att min träning gett mig.

… det har varit fantastiskt att dela denna resa med små syskonen. Vi är ett tight team här på hemmaplan.

Men det är sannerligen inte att jämföra när jag var preggo med Liten till exempel… och kunde vila så fort andan och preggotröttheten föll på (typ… jag pluggade ju 200 % för att kunna vara ledig men slippa studieuppehåll, ni kanske minns..?). Och med Pyret i magen var det hälften så många barn att ta hand om.. men ändå, helt magiskt att vänta denna lilla trean tillsammans med världens finaste M och småttingarna. Och så himmelens lyx att få vara HemmaMamma under tiden. Hjärta M. Han gör allt för sin fru och sina små. Vi är ett starkt team, han och jag. Värdesätter varandra, hur vi är och vad vi gör, lika högt. Jag tycker att han är fantastisk. Och han behandlar mig som en prinsessa, sju dagar i veckan.

Lillan har mest haft magen som kudde och hänger rätt bra där ovanför när hon bärs i min famn. Det är ju himla klurigt att förstå, faktiskt… särskilt när man bara är ett år. Fast snart, snart faktiskt två (!).

… den här bilden är från ikväll när kvällssolen sken in i hallen och vi precis var på väg ut på en minipreggonad. Blåsig och svinkall sådan.

 

Efter önskemål har jag sökt upp bilder på preggolyorna såhär i slutet, från ganska så samma dagar.

Bild 1. Liten i magen. Bild 2. Pyret i magen. Bild 3. Minsting i magen…

Bilderna är tagna på olika avstånd, men ändå…Tre ganska så olika bebbemagar ju. Åh. Älskade bebbemagar med så älskat liv där i.

.. och på frågan hur jag känner inför förlossningen. Om den skrämmer mig… så svarar jag;

Jag är superpepp. Alltså verkligen. Jag längtar. Det gör ont. Inget snack, liksom. Men jag har två så positiva förlossningar i min hjärteask, att det är på dom jag fokuserar på i tanken, något annat känns bara osmart. Positiva, peppiga tankar. Och massssor av längt efter bäbis. <3 (HÄR kan du läsa om när S föddes. och HÄR, om när Juniflickan föddes).

<3

 

I detta nu är jag på-riktigt-gravid och försöker njuta allt jag kan av denna sista väntanstid. Vi gör det tillsammans. Men mest längtar vi efter att få träffa det lilla livet. Jag mår fortfarande väldigt bra… magen är ju (typ) nere i backen snart, så att andas går lättare nu än för några veckor sedan… men visst, jag får smärre panik om jag råkar hamna på rygg i sängen, har rätt mycket halsbränna, inte mycket matlust och mår gott (helst en stund varje dag) av en liten vila… idag har jag haft en riktig högpreggodag. Mysigt! Känner mig också superskör, lite småettrig och känslosam. Allt på samma gång. Känner mig sådär gråtig och så himla rädd om mina älskade. Allra mest så himla, himla lycklig och tacksam över dom där tre som virvlar runt mig, strösslar pussar och gör att kärleken nästan svämmar över…

 

Minstingpreggoteten och preggomagejämförande. Precis så.

 

 

Lillafrun

Kommentar

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *