En alldeles vanlig dag.

På vägen forsar liten bäck.

Någon sover fortfarande gott, efter timmar skönt nerbäddad i vagnen.

Jag hör ljudet av snöknarr under fötterna, varvat med spikar mot asfalt. Det sistnämnda gör mig lite pirrig. Och mer än så. Jo, den är på väg nu. Våren.

Vi går till Blomsteraffären. Han undrar vad den där rosa blomman heter. Bellis, säger jag.

Så går vi vidare. Bestämmer att jordgubbar får det bli. Och en sån där pyttepåsklilja. Vi tjoar tillsammans över asfaltfläckar. Trasiga sådana. ”Å nej, en spricka! Den kommer dela vår värld mitt i tu”, utrbrister han.

Hon, är nyvaken, och alldeles fasligt nöjd över att få pinna på och gå för egen motor, genom vattenpölar och sockrig snö.

Dagen fortsätter. Innan rödblommiga, efter-ute-lek-med-pappan-varma ungar. Skrikiga ungar. Trötta ungar. Älskade ungar. Bäddas ner. I alldeles nybäddad säng, med vädrade täcken och rena lakan.

Dom somnar gott. På en grisblink.

Det är bara Han och jag vakna. Nästan ovanligt att ha honom hemma en kväll igen. Men väldigt uppskattat.

Jag tänker; Vilken gåva det är. Med en alldeles vanlig dag. 

Och tänka sig. Nu har solen stigit igen, det är torsdag… och framför oss, ännu en ny dag…

 

-Hoppas din blir fin.

 

Lillafrun

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *