Drömgårdslördag!

Det är lördag här på Drömgården.

Snön faller, solen smyger bakom molnen med ett så vackert sken. Vi äter tillsammansfrukost och sen är arbetslördagen med ens igång. SnickarFarfar kommer och det är sån lyx att det inte är klokt. Storebror är med och jobbar med två utav männen i hans liv. Juni och jag roar oss med att åka räserkälke efter vår lillväg.

Barnen är med i det som går i arbeteb. Som att åka lite fyrhjuling och hjälpa till att lasta regelvirke från lagårn. Vilket gäng! Mitt alldeles egna. <3

När det sedan blir ickebarnvänligt, som vid takregling, försöker jag vara lite här och där, rolig mamma och kärleksfull fru. Donar och grejar i köket tillsammans med barnen och susar fram med dammsugaren och försöker fånga spån och damm som pyser ner från övervåningen.Och på köksbordet ligger ett konstverk. Alldeles nya Farmorstickade strumpor till Lillan. Såå vackra.

I bakgrunden ligger bulldegen och jäser. Och plötsligt är Lördagslunchen klar och vi samlas allihopa för lunch. 
Juniflickan snusar i vagnen. Jag och S har Mamma-Liten-tid. Rullar semmelbullar och Lägger 70-bitarspussel. Det doftar gott. Och äntligen kan det bli semmelfika här hemma när vi vill. 
Till eftermiddagen får jag plötsligt en Emmeli-timme och vet knappt vart jag ska ta vägen. Inget barn att pyssla om(!). Omöjligt att bara sätta mig ner och göra ingenting då. Jag är liksom (typ) aldrig ifrån barnen. Om det inte är väldigt uppstyrt, att vi ska någonstans, typ på ultraljud (hah). Eller att jag tar den där promenaden mitt i evigheten alldeles själv. Eller att jag och M ska ha en arbetsdag där båda har sysslor att göra, då känns det liksom ändå bra i magen och hjärtat.

Men som idag, när barnen inte ens är med pappan utan lämnar gården till och med och jag inte alls hade något uttänkt att göra som barnen inte hade kunnat vara med på. Ja, då får jag nästan ont i magen. Inte bara nästan heller. Jag är hopplös.

Men långpromenaden var härlig och barnen hade såklart haft det supermysigt med deras Farmor som dom ju knappt träffat senaste månaderna och ingen hade saknat mamman det minsta. Jag mötte en farbror under rundan, som jag ofta möter när jag är ute på våra barnvagnspromenader. ”MEN! är du SJÄLV!?” ,sa han… och menade att det ju kunde vara skönt en gång men höll med mig om att det nästan såg ut som om jag glömt någonting.

Mammahjärtat alltså. 

Ok. Bara M kommer ner från övervåningen så kan det bli lördagkväll här. Mysigt!

Hoppas att ni har en härlig helg!

 

Lillafrun

Kommentar

  1. Jeane

    Alltid vackra bilder och sockorna…hittar inte ord men oj, oj,oj så fina! <3 Nytt projekt för mig igen. Så inspirerad! 🙂

    Svara

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *