Det där med Vinterdvala, Bekvämlighetszoner, Kärlek och sånt.

Å.

Det här med vår i luften. Det gör liksom någonting med mig. Som att både kropp och knopp varit i nån slags vinterdvala och inte förrän nu, när ljuset återvänder, solen lyser högre och fåglarna börjar kvittra igen, så förstår jag att jag varit där. I Vinterdvalan. Det bara känns nu, som att jag nästan snart börjar bubbla lite inombords. Bubblet som varit lite sovande senaste tiden. Ni vet nog precis vad jag pratar om. Jag anar att jag inte är ensam, mao. 15022017-IMG_4639

Och vet ni!

Jag är så himla glad att jag gick emot mig själv och istället helt brydde mig i vad min lilla dotter tyckte, om den där första Babyträffen vi hade för ett par veckor sedan. Jag kände mig allt annat än bekväm, ska ni veta. Men hon älskade det ju. Så det var självklart att vi skulle fortsätta. Idag? Ja, då älskade jag det också! Jag är en Hemmagris och Ensamvarg, till stor del. Tycker om att träffa familj och vänner. Ja, det älskar jag ju, som ni vet. Men det där med att befinna sig i nya grupper, inte riktigt känna någon. Ja, det kan jag tycka är obekvämt. Men när vi bodde i Norrnorr hade jag ju faktiskt alla vännerna runt mig/oss, och vi hängde massor. Och nä, dom flesta av dom darlingarna kände vi ju inte sedan innan. Så nånstans måste man ju börja. När vi sedan flyttade hit, hem igen, har jag inte orkat söka upp några nya vänner. Inte haft behovet. Och, det har bara inte blivit. Men nu känner jag mig redo och det här känns som ett ypperligt tillfälle och jag är så glad i goa mammorna jag träffat. Heja, heja att kliva ur sin bekvämlighetzon ibland!15022017-IMG_4622

Och ser ni där!

Alla Hjärtans-blommorna jag fick av mannen igår. Han är för rar, alltså. Rosenbukett med videkissar. I vasen med finaste bokstaven på. Choklad och present, fick jag också. Bortskämd så det förslår. Och tänk, vad vi fyllt vårt sju-och-ett-halvt-åriga-Tillsammans-liv med mycket kärlek. Norrnorr-liv som precis-nyförlovade. Tillsammans-kämpan med varsin högskoleutbildning, där vi samtidigt träffade massa älskade vänner-för-livet-vänner. Gifte oss gjorde vi också under denna tid och den dagen är som en Saga att ha sparad i hjärtat. En sann sådan. Så var vi till Gambia då också, bodde i hydda i tre veckor, och fick än större perspektiv på, och tacksamhet för, livet. Och det häftigaste och underbaraste med den där tiden, var att vi blev Päron till en Liten. Och med varsin examen hamnade vi sedan här. På Drömgården. Som 24-åringar blev vi plötsligt, efter hårt slit, gårdsägare. Tillsammans med en ettårig Miniman. Han som nu är Storebror till gulligaste Lillasyster J. Time flies. Och jag bara hoppas på minst typ 100 år till av Jordeliv tillsammans med min M och våra kids. Det är det bästa jag vet, liksom. 15022017-IMG_4636

Kära, kära härtanes vilket spretigt inlägg. Jag har ett brödrecept förberett här också, men det känns som ”att blanda ihop ärter och fårskinn”, som mamma skulle ha sagt. SÅ. Jag skiter i det där receptet. För nu.

Det har alltså varit en himla fin onsdag. Efter Bebbeträffen gick jag hem med en trött liten bäbisflicka. Hade låst ut mig, men blev räddad i vanlig ordning av min Räddare i Nöden (Svärfar). Mötte sedan upp Storan för Onsdagsgympa. Med skakig kropp njöts det hemmatimmar i solbadande kök, bland bäbis och kärleksblommor. Liksom ännu, ännu härligare att vara hemma när man varit iväg på vift sådär. I eftermiddag har vi varit ute, barnen och jag. Friskluftat oss och vandrat runt huset (Bland det bästa som finns ju! Bara fantisera och fundera). Till kvällen har här lagats middag tillsammans med snart-treåring och ritat med densamme. Att måla av sin egen hand är grejen nu och jag vet inte huuur många små Minimannenhänder jag målat av senaste timmarna.

Sådärja. Ett spretigt inlägg var det här. Om det där med Vinterdvala, Bekvämlighetszoner, Kärlek och sånt.

Lillafrun

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *