I all enkelhet.

27042015-IMG_3104-2

Åh,

Det har varit en så himla fin fredag. Nej, nej. Inga stordåd, inget särskilt fancypancy. Bara en fredag med en sån där genomgod känsla, från att vi slog upp ögonen i morse. Vi har gått vår tommelmorunda, Torehunden, Liten och jag. Jag styrketränade under tiden Liten sov ute i friska luften. Det har blåsts såpbubblor upp i stora himlen. Och så har vi varit och vårplanterat vid älskade farmor och farfars vilorum. Det känns så fint att ha med sig S dit. Som för att jag vill att dom ska få träffa honom, igen och igen. Farmor skulle ha kolavippat-älskat Liten. Det vet jag.

Fredag.

Med den där, ni vet;

tacksamhet. 

Egentligen så enkel att känna, men också lika lätt att glömma bort. Tacksamheten över det stora i det lilla. Det behöver inte hända något, man behöver inte få något, köpa något, vinna något. Livet i sig är en vinst. Varje dag är en gåva. Det är så.

Att känna sig tillfreds, och genomtacksam över livet. Det underlättar och är en så skön känsla. Jag jobbar verkligen med det, försöker att alltid se vad jag har och lägger ytterst lite krut på att se vad andra har, som jag inte har eller vad jag INTE har, överhuvudtaget. Det är lite utav mitt glad-i-livet-knep. Oftast lyckas jag, men inte alltid. Kära nån, jag är bara människa jag med!

Men idag, har det varit en glad-i-livet-dag.

Fett. Nice. 

04052015-IMG_3657

Dagarna med min lilla Miniman, är det finaste som finns. Han lär sig något nytt varje dag och det är en ynnest att få vara hans mamma, och gå där bredvid honom. Vi filmar och skickar till pappan, varje dag. Han är med han också. Just nu, lite långt bort. Men snart, hemma igen.

Tänk att min bäbis, som nu är en liten pojke, har fingervantar på sig och knatar på med sina ben, som om han inte gjort annat. Tar sin av-morfar-fådda, blåa spade och gräver i gruset. Säger tittah dää!, härmar hästen och kattens läte. Sätter händerna för ansiktet likt en dramadrottning, när något är skunk, i hans ögon. Och drar han åt sig en pappersbit, försöker han torka sig om munnen… det är lika bra, annars gör ändå morsan det, tänker han.

Han är den busigaste Minimänniska jag känner. Jag brukar likna honom vid en apunge, särskilt när han står där högst uppe på pallen han precis klättrat upp på, eller där i sänghavet, hållandes någon nyligt snodd sak han egentligen inte får ha… vilket han är mycket medveten om.

Slås musik på, börjar han klappa händerna och dansa. Sjunger vi hans små sånger, gör han rörelser till, utan att jag behöver visa honom. Tar jag fram hans skor och ställer mig vid honom, håller han i mig och lyfter på en fot i taget. Väntar i små sekunder, på att få gå ut till det där världsstora rummet han bara älskar. Han håller min hand där vi går. Men släpper den också, minst lika ofta. Tar sin egen väg och går. Orädd och precis dit han vill.

Livet alltså.

28042015-IMG_3205-2

I all enkelhet. Är det inte då det är som finast, säg?

Trevlig helg, och allt gott till Er!

 

Lillafrun

Kommentar

  1. Helena

    Vilket tänkvärt inlägg!! Tusen tack fick mig att verkligen tänka till om att jag måste ta tillvara på det lilla!
    Tack och ha en fin helg du också!

    Svara

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *