Som den bästa medicinen.

IMG_1953-redVinden susar i öronen, solen värmer ansiktet och benen bär mig framåt. Det doftar tidig-vår, ni vet. Lera, jord och framtinat hundbajs. Jag har hög musik i öronen men jag hör mina snabba och ansträngda andetag i alla fall. Jag springer och springer. Jag springer uppför, känner pulsen och hur den stiger. Jag tar mig upp på toppen. Tjoar för mig själv. I samma veva som backen börjar peka neråt, sjunker pulsen och jag kan pusta ut ett slag. Jag tar igen mig i utförsbacken och låter benen bara springa, som av sig självt.

Jag njuter av känslan.

Jag känner mig fri.

Och orädd.

Lycklig.

Och tacksam.

IMG_1950-red

IMG_1948-red

Så kommer jag hem och kastar mig på altandäcket i solen. IMG_1955-red Det är egentligen inte sådär varmt, men jag är kokhet och det känns som en sommardag, där jag ligger i både sol och lä. Där pustar jag ut. Boostad med massa ny energi och med tankarna sorterade.

Att springa.

-Som den bästa medicinen.

Lillafrun

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *