Några mammatankar…

IMG_0370-red-3

Min lilla polare. Nu är det bara ett par gummistövlar som fattas ditt leka-ute-i-vårig-geggamojja-kit. 

Så fin dag idag, alltså!

Inte den soligaste, men fin på andra sätt. Som att mannen och Minimannen dök upp på morgonens föreställning. Jag blev så glad och alldeles varm i hjärtat när jag stod där på scenen och spelade och såg mina två pojkar där i publiken. Sen hann jag med en rejäl springtur precis innan M åkte iväg på uppdrag.  Jag sprang till Lalehs En stund på jorden. Alltså, världens bästa springlåt!! Idag var jag beredd på en tungrunda, kände mig trött innan. Men det slår tusiken aldrig fel; dom gånger man tror det ska gå dåligt, när man släpper alla förväntningar, då går det som bäst. Jag tänkte knappt på att jag sprang idag, det gick så lätt. Det är en sån häftig känsla! Som inte dyker upp så ofta som man kanske önskar. Det är därför sagolikt när tillfället är där.

IMG_0369-2-red

Men det bästa med dagen är alla timmar av Litenledighetslunk här hemma.

I eftermiddags klädde vi på oss och gick ut.Det är blött och lerigt och snöigt och isigt om vartannat. Plaska i vattenpölarna och åla i gegga är favoriterna! Går väl bra, liksom. Så länge den där geggan inte är nån gammal framtinad bajskorv från en vov-vov…. Bläähää… Det gäller att hålla koll. Om jag säger så.

IMG_0376-red

Alla bebbetider har verkligen sin charm.

 Och nu är vi inne i ännu en ny tid. Än om pyttebäbistiden är fantastiskt mysig, så känner jag hur jag bara älskar det här med minimänniska. När vi går ute tillsammans och han håller mig i handen och knatar på med sina småben i en väldig fart. Plaskar i vattenpöl, säger titta dääh! och rätt som det är blir han tvärkramsugen på sin mamma. Att kunna gå hand i hand, en minipromenad på ett par hundra meter, tillsammans. Det är han som bestämmer väg och fart, det är vi båda väldigt medvetna om. Vi går där och filosoferar och pratar med varandra, på vårt vis. Och där och då, njuter jag så mycket att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.

Han är så mycket människa nu. Min pojke. Min fina, fina stora, lilla pojke.

IMG_0371-red

Så slår det mig…

Vad lugn och tillfreds jag känner mig. En härlig sak med att bli mamma, är det där fokuset som flyttas från en själv till sitt barn. Han är viktigast, liksom. Mår han bra, mår jag bra. Det är så skönt tycker jag. Och tack vare min Miniman, så har jag blivit så hakuna-matata-tänkande. Allting löser sig…

Hade jag inte haft Liten nu, hade jag garanterat varit sketanervös för vad som väntar här framför oss. Men jag har en bra känsla i kroppen, så jag fäster mig vid den. Allt löser sig.  Nu blev jag helt nervös bara därför… äh…hakuna-matata-hakuna-matata-hakuna…. ja, så! 

IMG_0375-red-3

Ännu en sak jag älskar med att vara mamma, är den där småberusade känslan, över livet. Hjärteöversvämningen. Värmen inombords. Kärleken. Man behöver liksom inte hitta på en massa stordåd eller så. Ett par hundra meter, hand i hand med sin Miniman. Eller att på morgonen få mötas av ett leende där bakom spälorna. Det, är så lyckorusigt att det räcker och blir över.

Uppskattningen av Det stora i det lilla, är liksom ännu mera nu…

Visst, det är intensivt, det är fartigt. Ibland är jag så trött att ögonen går i kors, trots att vi får sova om nätterna och S sover mycket på dagen och är en sån nöjd unge. Ibland kanske jag ändå inte alllltid har den där ängelns tålamod utan suckar när han till exempel sitter och vevar mat hejvilt åt alla håll och kanter, när han prompt ska äta själv. Eller vad det nu kan vara. Jag är ju fortfarande bara människa, liksom. Men det där är bara en pluttdel som inte tar någon plats i det stora hela.

Jag älskar att vara mamma åt min Liten. Det är det bästa jag vet. Och tacksamheten är så stor, så stor.

Lillafrun.

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *