Att vara på banan igen.

14032015-IMG_0134-2

Senaste tiden, typ senaste tre veckorna, har jag stundvis varit så himla sentimental och funderande och det har då bara bubblat över och bara varit jobbigt. Jag har både lyssnat på mig själv men också försökt att ”inte ta mig själv på så stort allvar”. Och det har funkat. Men, jag har längtat till att det lilla moln av småjobbiga hjärteöversvämmande känslor ska lugna ner sig lite.

Dagarna innan och runtomkring att Liten fyllde ett år, visste jag knappt vart jag skulle ta vägen. Jag var på ett sätt så ‘tänk, för er år sedan den här tiden’-tänkande. Ville vara i hur det kändes då, för precis ett år sedan. Det häftiga var att allt som skedde för ett år sedan, spelades som upp igen i form av minnen och känslor. Det var ju helt magiskt med en färskisbebbe som doftade fostervatten och som klunkade mammamat och sov och sov och sov och bara vara så vacker. På ett annat sätt höll jag på att gå sönder av hur stor kärleken vuxit sig för min Miniman, hur vansinnigt stort jag tycker det är att han är här hos oss, fyller ett år och bara skiner i kapp med solen. Växer så det knakar, lär sig nya saker stup i kvarten och förgyller mitt och mannens liv till det bästa. Jag tänkte på hur förbenat rädd jag är om honom och hans liv. Hur tacksam jag är över att just jag fått äran att bli mamma till denna unge. Hur skört livet är, hur jag ska kunna skydda honom från allt ont på denna jord?

Ja, du förstår.

Jag har haft en svämma-över-period.

Mer än vanligt, liksom. För svallande känslor, det finns det ju alltid hos mig. Och mammahjärtat, det slår för min älskade son, dag ut och dag in. Det är så stort att vara mamma.

 Men nu, senaste dagarna, ja helt enkelt efter Litens födelsedag, så känner jag igen mig själv igen. Är bara ”normalkänslostormande” och bara så himla glad över att vi fick en så makalöst fin ettårsdag och att vi nu kliver in i ett nytt år tillsammans. Lämnar ett år, som varit helt och hållet magiskt, bakom oss och välkomnar ett nytt.

Och så den här våren (vårvintern) på det, med en snö som bara smälter så fort att man nästan kan se det med blotta ögat. Våren med sitt ljus, varmare grader, bara vägar. Det är som att det som varit sovande i kropp och knopp under mörka vintern, nu har vaknat till liv. Jag vill dansa när jag ser mig omkring. Det spritter i kroppen och jag är så oerhört tacksam.

13032015-IMG_0083

I morse när jag var ute och sprang, kände jag äntligen!

 Hela jag bara lyste och jag måste sett ut som en galning. Sprang som en travhäst, med tofsen viftandes på huvudet, log så mycket jag bara orkade innan svetten började tränga fram, benen syra och den där järnsmaken krypa fram. För varje fräsig refräng som satte igång i öronen så var jag liksom tvungen att göra ett litet avstamp och öka tempot ännu lite till. Jag kände mig så stark och så lycklig.

Jag kunde inte sätta fingret på vad det var, exakt. Att jag visste att jag där hemma har en man och Miniman som väntar på mig. Att solen sken, jag sprang i mina vanliga snabbskor, att kroppen kändes stark och lätt. Allt och inget, i en salig blandning. Lycka. Det finns ju knappast någon bättre känsla.

14032015-IMG_0097-2

Det ser ut som att jag ska släppa värsta lyckofisen… 

Jag är på banan igen. Äntligen. 

Idag har dagen bjudit på solig löptur, för både mig och mannen innan han drog iväg på uppdrag. Jag och Liten har hängt tillsammans och varit på världsmysigt äventyr. Nu sover Liten eftermiddagslur och jag ska börja med middagen så den är färdig till jag väcker det lilla livet igen. Ikväll ska vi ha soft kväll, M sänder tidigare än vanligt idag så han kommer hem inte allt för sent. Härligt!

Hoppas ni haft en fin lördag, ni med!

Lillafrun.

Kommentar

  1. Nilla :)

    Livet alltså. Det går upp det går ner, ibland förstår man, ibland inte. Skönt att du känner dig på banan igen <3. KRAM

    Svara
    1. Lillafrun

      Ja, precis. Och inte för att det varit så mycket ner eller så… det har bara varit så himla mycket känslor helt enkelt. Det är det ju alltid i den här kroppen, så blir det lite ”värre” kan det bli jobbigt 😉
      Tack snälla. KRAM till dig! <3

      Svara

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *