Att fundera över hur det egentligen började…

Livet är förunderligt, alltså.

IMG_4895

Sånt man hinner fundera lite extra på en Liten-ledig tisdag i mitten av kalla, kalla januari. Förunderligt är också hur pass okallt 20 minusgrader kan kännas, här uppe i norrnorr. Med rätt kläder och tillräckligt mycket kläder, så går det hur bra som helst att vara ute. Man kanske inte står still så värst länge, men att vandra vagnspromenad går finemang. Så det har vi gjort idag.

Angående det där på-livet-funderandet, då…

Ibland, som idag, kan jag fundera hur i hela friden det kunde bli såhär, egentligen? Så bra, liksom. Att det på något vis började när jag var tolv år och blev tok-kär. Det gick en massa år och vi var stundvis så långt ifrån varandra, han och jag. Men alltid längtade vi, efter varandra, utan att egentligen veta om det. Så när vi träffades, den där sommaren för snart sex år sedan. Då fanns det liksom ingen återvändo, inget kunde stoppa oss. Vi har suttit ihop sedan dess.

Han och jag, blev Vi.

Med ens började vi leva det vi förstod var livet och något vi på riktigt inte hade känt på innan. Att hitta en själsfrände, se honom stå mitt framför en genom alla år, till slut både fånga och bli fångad och då förstå, att han faktiskt var lika fantastisk som jag föreställt mig, fastän ännu lite bättre. Faktiskt, rent och skärt magiskt.

Så började vi äventyret. Jag ett år i huvudstaden, M i norrlandskogarna. Båda på varsin musikfolkis. Ett år av distans och tiiiiiimtal i telefonen. Jag kommer ihåg hur vi vissa nätter sov med varandra. Det vill säga; vägrade lägga på och låg med headsetet i öronen, så vi kunde höra varandras andetag.

Så blev det sommar igen. Livet lekte och på vår ettårsdag friade M och jag tjoade ett högt Ja! till honom som stod på knä, där ute på klippan, vid havet. Den sommaren jobbade vi som galningar och sprang på aktioner, loppisar, letade på gamla lon och lyckades få ihop ett gulligt lite bohag att släpa med oss upp till den lägenhet vi inte kunde ana skulle vara så mysig och gullig, uppe i norrnorr. Vi hade liksom bara haffat den, eftersom vi råkat hamna först i kön på den. Nöjda var vi, eftersom det sedan visade sig vara en toppenlya.

Så har vi levt här, i snart fem år. Studerat till exakt det vi önskar jobba med. Gift oss och haft vårt drömbröllop tillsammans med familj och vänner…IMG_4110
IMG_5364 IMG_5316IMG_5442Varit en sväng till Afrika,

VIUpplevt livet med allt vad som det hör till. Fått ynnesten att bli gravid, vara gravid (jag alltså, inte mannen)._MG_3055Bli föräldrar.

IMG_0628Och nu leva familjeliv, extra allt. Mannen företagar för fullt, jag pendlar mellan att känna mig som en student på en utbildning som är evighetslång och samtidigt känner jag mig som någon i-mina-ögon-lyxig hemmafru som är hemma med världens coolaste unge. Liten? ..lever livet och surrar om att han om några månader tänker flytta och att han tänker ta allting med sig; Håkan, morsan, pappa och alla saker.

Ja. Livet, alltså. Det är förunderligt. Spännande så det förslår. Det är så häftigt att få vara med. Och det fräsigaste av allt, är att hela mitt, det jag kallar livet, började när jag såg den där nu skäggstubbiga, finurliga och isblåögda mannen, i ögonen. Det var då det började, på riktigt.

IMG_4029

IMG_3747

Jo,jo. Jag är en funderare. Det har det aldrig rått någon tvekan om. Ibland funderar jag så mycket att jag slår knut på mig själv. Ibland är det bara väldigt mysigt, som idag.

Men…hallå där ute! Ni är så herrans många som är inne och läser här, kan ni inte berätta lite mer om er själva? Man måste absolut inte, såklart. Men det vore så roligt att veta vilka ni är, lite mer liksom. Rara verkar ni vara hela bunten, i alla fall.

Kram/lillafrun

Kommentar

  1. Hilde

    Hei! Lenge siden forrige kommentar fra meg, men siden du spør så pent så skal jeg svare 😉 26 år gammel, gift med barndomskjæresten og mamma til Vilma som er 9 uker gammel. Ferdig utdannet allmennlærer til våren. Studerer, som deg, samtidig som jeg er hjemme med min ”Liten” 🙂 Livet som mamma er herlig! Blir glad av å lese din glade, positive blogg! Du og din fine familie virker fantastisk 🙂 Klem fra Norge

    Svara
    1. Lillafrun

      Hei! 😀
      Så roligt att läsa och stort GRATTIS till lilla flickan.
      Hejja på och lycka till med allt fortsättningsvis!
      Tack för så fina ord. KRAM tillbaka!

      Svara
  2. Alex

    Åh så fint skrivet.

    För mig började livet när en rattfyllerist körde på mig och jag fick spendera 1 år på sjukhus. då bestämde jag mig för att flytta, resa, vara hemma och älska med hela hjärtat. Så det gör jag.

    Din blogg är mitt hemma. Norrland och höga kusten där jag spenderade hela mitt vuxenliv (innan jag flyttade), där jag fann mig själv, ett hem och fantastiska vänner.
    Så du stillar min hemlängtan.

    Svara
  3. Sandra

    Bor i ett litet samhälle på Upplandskusten med havet nära inpå 🙂 Född och uppvuxen här, några år i Gävle för studie och arbete och sen hamnade jag här hemma igen. Helt plötsligt var den där snygga killen singel precis som jag.. Han är nära vän till min bror och hans mamma och min mamma är nära vänner så han hade alltid funnits i mitt liv men nu började vi se varandra på ett helt nytt sätt 😉 Fem år senare har vi byggt hus och har två barn tillsammans och i augusti blir vi man och fru. Jag älskar att kika in här och få inspiration till träning, matlagning och annat mys. Tack att du delar med dig!!!

    Svara
  4. Elin

    Åh Emmeli! Så fint! Blir så glad av din saga! Det är bra härligt att leva sitt liv och ibland se tillbaka på åren som gått! 🙂 kram!

    Svara
  5. Ingrid

    Jag blir så lycklig och inspirerad av att läsa det här, så här kommer min historia!

    Mitt liv började sommaren efter jag tog studenten, för nu sex år sedan. Min kusin som hade varit utbytesstudent i USA i ett år hade en kompis därifrån på besök i den pyttelilla stad jag en gång bodde i. Jag blev helt till mig, likaså han. I totalt en vecka umgicks vi innan han var tvungen att åka hem över Atlanten igen. Men det stoppade inte oss, vi höll istället kontakten över skype. Precis som ni, somnade jag otaliga nätter med honom bredvid mig i sängen (över skype såklart). På grund av tidsskillnaden stannade jag ofta uppe långa sena nätter bara för att kunna prata i alla fall lite grann. Detta samtidigt som jag pluggade heltid på universitetet OCH jobbade 50-75% på en förskola i staden. Vissa nätter hann jag bara sova tre timmar innan det var dags att ta sig upp för dagen. Men inte brydde jag mig så värst om det, inte så länge jag fick prata med han jag älskade mest i hela världen. Ett helt år flög förbi och det blev sommar igen. Han kom återigen och hälsade på i Sverige, denna gång träffade han även min familj. Efter det följde jag med honom tillbaka till USA för att se hur han bodde och träffa hans familj. En underbar resa på alla möjliga vis. Men återigen var vi tvungna att skiljas åt. Jag hade ju min skola och jobb hemma i Sverige och han sitt jobb i USA. Ett helt år trodde jag skulle gå igen innan vi sågs, men bara sex månader senare, bara några få dagar innan julafton knackade det på dörren igen, och där stod han! Han stannade i totalt två veckor denna gång innan han var tvungen att åka hem igen. Men glad blev jag då över att jag faktiskt bara skulle behöva vänta i ytterligare sex månader till sommaren kom och jag kunde åka och hälsa på igen. Denna sommar kunde stanna i hel månad hos min man. Väl där nere kom han med den glada nyheten att han i Oktober samma år faktiskt skulle flytta till Tyskland. Det har vi hans jobb att tacka för. Mannen min flyttade till Tyskland, trots att jag fortfarande hade mitt sista år kvar i skolan började jag pendla fram och tillbaka till honom. Två veckor med honom i Tyskland, två veckor hemma, gick sedan över till tre veckor i Tyskland och en och en halv vecka hemma. Livet var underbart. Tur för mig att de två sista kurserna jag läste tillät mig att befinna mig på annan ort. Sommaren kom återigen, jag tog examen, sade upp mig från mitt jobb och tog mitt pick och pack och flyttade till Tyskland och fick jobb på en restaurang. Efter ett år i landet friade han till mig och bara tre månader senare gifte vi oss. Vi hade inte tid att planera ett stort fint bröllop, det var inte det viktiga, vi ville ju bara gifta oss NU, NU, NU!! Vi var gifta i bara fem månader när graviditetstestet visade positivt. Idag lever vi fortfarande här i samma hem i Tyskland med vår tre månader gamla son och vår lilla katt. I oktober i år igen flyttar vi. Vi vet ännu inte vart i världen vi kommer hamna (det är det läskiga men samtidigt underbara med hans jobb). Livet är underbart helt enkelt.

    Oj, förlåt att jag skrev så mycket, jag blev bara så ”wrapped up in my story”.

    Svara
    1. Lillafrun

      Wow! Det kändes som att jag var mitt inne i en romantiskt film när jag läste. Så häftigt och grattis till lilla killen!!
      Livet är spännande, som sagt.

      Inte be om ursäkt. Jag tycker bara det var roligt att läsa!

      Allt gott!!!

      Svara
  6. Nilla :)

    Underbara Emmeli, du beskriver så fint eran kärlek så jag blir tårögd.

    Vid det här laget så vet du ju ett och annat om mig men berättar lite till, hi hi. Mitt fullständiga namn är Pernilla och nilla. Är 27 år, snart 28. Jag är löjligt förtjust i personer med stora hjärtan och sprudlande personligheter.
    Känner stor tacksamhet över mina nära kära 🙂
    Jag drömmer om att träffa mannen med det stora M och få uppleva ljuvlig kärlek så som din och Martins. Ni är verkligen ett av det finste paren jag vet. Ni har så mycket ömhet och respekt i ert äktenskap. Det är så vackert att se.
    Du och lilla bloggen är som ett litet lyckopiller, du ger energin varje gång jag är inne hos dig. Fortsätt på samma vis, du är bäst <3
    KRAM

    Svara
    1. Lillafrun

      Fin-Nilla, du är för go!
      Jag älskar när det inte bara är jag som berättar, att få höra berättas ännu lite mer, tycker jag bara är jätteroligt. Du verkar vara en tjej med stort hjärta och sprudlande personlighet!! Jag är bombsäker på att du kommer träffa den där mannen, när som helst.

      Tack för dina alltid så vänliga och peppande ord!!! <3

      KRAM

      Svara
  7. Caroline - Anderssonare

    Alltså wow. Du skriver så bra! Blir alltid lika glad av att kika in här.

    Caroline heter jag och är en träningstokig, bakande musiker. Typ. Studerar en gospellinje i Glimåkra (Skåne) och fyller dagarna med musikteori och sång.

    Här inne inspireras jag till träning och bakning vilket är så roligt.

    Fortsätt som du gör! Du märker nu hur många det är som uppskattar dina små rader om dagarna. 🙂

    KRAM!

    Svara
    1. Lillafrun

      Tack vad du gör mig glad!!
      Åh, roligt att läsa!! Det låter som om du lever ett gott liv, tycker jag 😀

      Tack för peppande ord, och hejja på med alla teori! Njut av sången! 😉

      KRAM!

      Svara

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *