Att ha slirat på sniskan hela dagen.

Håhåjaja… den här dagen har liksom slirat på sniskan precis hela dagen.

Dagboken skötte sig själv i morse, någon hade varit ambitiös och förberett redan igår. Vad som hände här bakom kulisserna var något helt annat än lugnt berättande ord om gårdagen.

Vi försov oss. Om man börjar där, då är det ju alltid halvkul, alltså. Vi virrade runt här som tokar, hann med det allra nödvändigaste och landade på bvc i rättan tid. Jag älskar att gå dit! Dels får jag alltid en kram av min gamla barnmorska, eftersom bvc ligger bara bredvid henne. Och så är det så makalöst härligt att få höra att Liten växer som han ska, ser ut att må så bra och verkar vara en riktigt gladskit. Allt det där, är sannerligen ingenting att ta för givet. Jag och M är så himla tacksamma.

Sen slirades det vidare till nästa anhalt, och nästa anhalt och sen var vi hemma igen. Men fram till att klockan var en bra bit in på eftermiddagen, så hade jag liksom bara jobbat på med andan i halsen och känslan att inte hinna. Jag är rätt bra på det där, jobba på i tempo, alltså. Men har jag försovit mig, då går jag med upp-och-ner-känsla och den där stressen som sätter sig så att andningen bara sker snabbast möjligast, hela dagen. Det spelar liksom ingen roll att allt ändå funkat, att man hunnit dit man ska och så vidare. Stresskänslan är där ändå.

Dessutom fortsatte jag skynda mig, helt i onödan visade det sig sedan. Det jag då skyndade mig för, att hinna posta ett paket, sket sig. Men löste sig ändå. Paketet som jag vandrat långt för, med barnvagn och bäbis i sällskap, för att lägga på lådan. Inte bäbisen alltså. Paketet. Det, visade sig inte kunna postas där… men tack vare hjärtevänner är det nu ändå på väg. Hurra! Det tenderar ju alltid att klatras lite extra såna här dagar också.

Och som grädde på moset, har jag i eftermiddag, med upp-och-ner-huvud, varit tvungen att ta drygt beslut. Men nu är det gjort och jag hoppas jag gjort rätt. Långkallsongkvinnan tänkte, efter tidig korv- och mackaronmiddag, kasta in handduken för dagen och bara vänta på en ny dag. Men det där vet vi ju, jag och jag alltså, att jag inte skulle må bäst utav.

19012015-IMG_5825_wm

Så jag tog och skrev ihop ett tabatapass med massa hopp och axelpressar och armhävningar och massa jobbigt. Liten bangade pappans lek i köket och ville hellre vara med morsan. Så till en början hade jag en liten extravikt i mina knäböjshopp. Närmare bestämt en 76,5 centimeter lång pojke, på drygt 11 kilogram. Jo, jo!
19012015-IMG_5831_wm Svettiga blev ”vi” och törstiga efteråt. Och morsan nådde skyhög puls och blev äntligen kvitt den där stresskänslan. Håhå, så skönt.

Men vissa dagar är ju bara såhär. Upp och ner, liksom. Men, det hade ju kunnat vara så mycket värre. Sannerligen.

Hoppas du haft en mindre slirig måndag!

Kram/lillafrun

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *