Att vara flyförbannad på sig själv.

IMG_4839Ser du isen?

Jo, jo. Dagens promenad blev allt annat än bara lite stormig och småhalkig.

Jag, mitt jädra nöt, skulle promt gå tommelmon. Jag lydde i alla fall pappa så långt att jag skulle gå den bakvägen. Han sa dock att jag skulle vända innan backen och gå hem igen, för uppe på tommelmon är det glashalt och absolut inte gångvänligt!

Ibland är jag tjurigare än vad som är nyttigt. Det hade kunnat gå så himla illa idag.

Det var bara jag och Liten. Jag hade inte ens broddar på mig… ja, det är fritt fram. Säg att jag är dum i huvudet.

 Jomen, det ska nog gå! tänkte jag, trots att jag mötte en man som sa att det var livsfarligt halt.

På platten gick det ju hyffsat. Och jag och Liten tog oss uppför backen. Men när vi är där uppe, mitt på och ska ta oss utför. Så inser jag, det här går inte. Vi bara glider. Jag glider. Liten i vagnen glider. Ingen kontroll. Ren och skär panik. 

Får nästan svindelkänsla. Men jag vet att jag måste ta mig utför, på något sätt. Det är liksom vägen hem, vilken väg jag än tar, så måste jag ta mig utför. Och utför, är så himla mycket värre än uppför. Det var ju därför jag fortsatt att gå uppför utan att tänka så mycket längre. Tyckt att det ju gick som hejsan! . Uppför.

Så började vi i alla fall vår vandring utför- jag i diket och med barnvagnen på vägen, med händerna kramandes och krampandes om den. Ett par gånger var jag tvungen att styra oss rätt ner i djupsnön i diket. För säkerhetsskull. Prånglade oss upp igen, jag helt skakis. Gick steg för steg. Så inser jag att jag bara har den allra, allra brantaste knixen kvar tills vi är nere. Min lilla dikeskant försvinner och jag ser att det på andra sidan vägen är så mycket bättre. Jag kommer på idén att ta mig på andra sidan. Men den grejen, att ta oss över, styra vagnen där det var som allra halast och där jag inte fick det minsta grepp, det hade kunnat sluta illa. Det var så jädra nära att jag skulle tappa balansen. Vill inte ens tänka på vad som hade kunnat ända då.

Jag var så himla rädd och helt vansinnig på mig själv. Idioti.

Mamma ringde efter mig när jag varit ute sådär länge att dom börjat undra här hemma. Stormpinad och med brännande tårar kom vi hem. Älskade bäbisen och jag. Minimannen sovandes och helt ovetandes om vilket sjuhelsickes äventyr han och morsan varit på.

IMG_4838

Att vara flyförbannad på sig själv.

Blä.

Kram/lillafrun

Kommentar

  1. Therese

    Oj det lät som en riktig hal och farlig promenad. Tur det gick bra. Är det dags för en frågestund snart? 🙂

    Svara
  2. Eleonor Henrikson

    Vet precis hur det känns. Det är verkligen annorlunda nu när de små guldklimparna finns i våra liv. Det enda jag tänkte på när jag höll på att krocka var Mini-Henrikson!

    Ta hand om dig fina du<3

    Svara
    1. Lillafrun

      ja det var verkligen helt ofattbart otäckt. När jag liksom väl börjat ta mig neråt, så fanns det ju inte en chans att jag skulle kunna ta mig uppåt..

      Svara

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *