Att berätta om den där grejen. Att föda fram ett barn.


Det är omvälvande att föda barn. Så är det.

Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle kännas såhär mycket i hjärtat. Jag är lyckligare än någonsin, hjärtöversvämmande kär i Liten (ibland rinner det över och jag bara storgråter), så tacksam – över allt- och jag som nästan trodde att kärleken till min man inte kunde bli starkare än vad den var, visade sig ha fel. Jag bubblar. Känslorna är utanpå, på något vis. Dom är för stora, för mycket, för fantastiska, för bångstyriga… för att stängas inne. 

Att föda fram ett barn.

Det är det mest fantastiska jag någonsin gjort. Det finns ingenting jag är så stolt över här i livet, som över att jag- lilla jag- klarade det där marathonloppet. Helt makalöst bra dessutom. Ja, jante kommer inte i närheten av det här. Jag äär så stolt över mig själv. Och tacksam.

Hela graviditeten har varit heelt fantastisk. En morgon sa jag till M; Jomen, nu, nu börjar jag känna mig gravid. Samma dag var jag ändå ute och gick, städade lyan och tränade. Så, så farligt var det ändå inte. Såhär i efterhand kan man skratta åt min kommentar, då det visade sig vara dagen innan vi åkte in till BB….

Min älskade morska här i lillastaden sa att ”den perfekta barnmorskan som ska förlösa dig, hon heter B och henne skulle du verkligen gilla”. Vem tror ni möter oss när vi på fredagkvällen (7mars) traskar in på förlossningen? …B, såklart.

Hon var makalöst bra, tog hand om oss på bästa vis. Rakt fram, inga pjåskerier och fantastiskt kärleksfull. Precis som jag vill ha det.

Vi blev inlagda på en sal. Där låg vi i några timmar; snuttade lustgas (heaven!!) och tog värkar. Mannen har skrivit upp några citat ifrån mig.

  1. Jag älskar att föda barn
  2. Jag älskar lustgas
  3. Jag har aldrig mått såhär bra
  4. Jag längtar till nästa värk

…och på frågan går det bra? – svarade jag allltid: JA! Tillät mig liksom inte ens tänka att det här gör ont… för ondare skulle det ju göra, det förstod jag. Centimeter, för centimeter, ondare och ondare. Men vi kom närmare och närmare vår prins. För varje värk tänkte jag ett steg närmare, snart är han här. 03.30 var värkarna kraftiga. Och en narkosläkare var på avdelningen för att sätta epidural på en annan tjej. B var en morska som var för smärtlindning och tyckte att jag skulle ta den. Men jag vägrade. Jag hatar sprutor och tänkte att; Det gör ju bara ont, värkarna alltså. Det går över. Med epiduralen har jag inte samma chans till kroppskontroll och jag riskerar att få en vidrig huvudvärk efteråt. NEJ, nej, nej. Jag vill inte!. Det var helt klart det jobbigaste skedet under hela förlossningen… att säga nej och att helt gå efter min egen magkänsla, under en helt ny upplevelse. Skulle jag klara mig? Jag bestämde mig för att- JA, jag klarar det! 

Med hjälp utav andning (gjorde precis som när jag tränar), lustgas (paaaaartylarty! tjoho!) ,visualisering mot det bästa målet (bäbis, där- högst uppe av den grisigaste intervallbacken. Japp, varje värk var en grisanbacke. Funkade galet bra som tankesätt!) och den där älskade mannen (Kom igen älskling, Du är grym. Lite till. Snart uppe, kom igen. Lite till. Nuuu, klingar den av.) Vi var teamet vi alltid är.

Det var så magiskt häftigt att känna vilken kroppskontroll jag hade. Allt tack vare träningen, och viljan. Jag kunde andas luuugnt, spänna dom muskler jag visste gjorde nytta, inte dom som gjorde att det kunde säga sprick-sprack. B vägledde mig, sa följ kroppen- och jag tog hennes komandom. (Jag var ju livrädd innan, för ”Ystad-Haparanda-grejen”…. så, i mitt förlossningsbrev stod det bland annat: gör aaallt ni kan för att jag ska vara hel efteråt. Jag tar smärtan! Så det gjorde hon.

Titta på henne, sa hon. Titta på henne, vad fokuserad hon är. Hon är som gjord för det här. Hon vill det här. ( Dom orden ifrån B gjorde mig så boostad, jag kände mig som världens powerwoman!)

Klockan 06.00 fick jag äntligen börja krysta. B vägledde: Lite till, lite till älskling, liite till. Stopp! … och där och då,att i krystvärken inte ”få” pressa på mer fastän kroppen ville… det var…… ja, vad ska jag säga? Häftigt? Ja, häftigt! Allt var häftigt!

Till slut kunde hjärnan inte registrera smärtan och jag befann mig i något oförklarbart. Det var så nära. Jag klappade bäbisens huvud, längtade efter att livet skulle komma ut, och när jag var på väg att börja fundera över hur många grisanbackar jag hade kvar egentligen… då säger B:

I nästa värk kommer bäbisen. Ta ett andetag i lustgasmasken, släpp den sedan, krysta och ta emot ditt barn. 

Jag gjorde som hon sa. Och ja, Jag fick ta upp Liten med mina egna händer. Om det var magiskt? Om man kan undra varför solen började skina just när Liten kom ut?

Ja.

06.36 låg han på mitt bröst. Så vacker att klockorna stannade.

IMG_0882 Jag klarade det!!! utbrast jag.

06.36, 8 mars 2014. Den dagen då mitt och mannens liv tog en svängning vi aldrig kunnat ana skulle vara såhär fantastisk. Liten, du ääär vårt allt.

 

Kommentar

  1. Vioelin

    Rörd är bara förnamnet. Hittar inga fler ord så fint och fantastiskt Emmeli! Du är powerwoman och jag är så glad för er <3

    Svara
  2. Sanne

    Gud så härligt att läsa ditt inlägg, så fint skrivet! Visst är det en fantastisk upplevelse att föda barn, kroppen är magisk. Bra jobbat!! Med all rätt ska du vara stolt.

    Svara
  3. Sandra

    Att föda barn är verkligen en ofattbar upplevelse. Vilken fantastiskt kropp vi kvinnor har och hur man på något underligt sätt kan stå ut med sådan smärta är helt otroligt. Inom några veckor ska jag föda mitt andra barn och det är med viss skräckblandad förtjusning måste jag erkänna. Det är det mest fantastiska jag gjort och min första födsel påminner väldigt mycket om dig och jag håller mina tummar att allt får gå bra även denna gång.

    Som vanligt så skriver du fantastiskt bra och man blir rörd av det du delar med dig!

    Massor av kramar till dig

    Svara
    1. Lillafrun

      Ja… det är så man inte förstår det. Åh, så spännande. Jag önskar dig stort lycka till och tror att du kommer klara det lika bra denna gång!!

      TACK så mycket, jag blir så glad.

      KRAM! <3

      Svara

Lämna gärna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *