Trädgårdsdrömmarna!

(inlägget innehåller en reklamlänk)

Vi drömmer förstås om mer trädgård.

Så småningom. Just nu är det så alldeles ypperligt som det är. Men när fönsterbyte- och brädfodringsprojektet (mastodont ju!) är avcheckat, då kan kommande vårar och somrar få fyllas på med mer trädgårdsfix. Det längtar både jag och M efter!

Tidigare i somras unnade vi oss en heel dag, där dom där timmarna som annars brukar fyllas med fasadjobb, byttes ut mot just vad lusten sa; Trädgårdsdrömmarna!

Bestämt är att det längsmed södergaveln ska vara en mormorsrabatt. Där har varit fullt, fullt av syrénskott… som vi helt sonika grävde upp och tog reda på så många vi bara orkade.. resten hivades. Det var omöjligt att ta reda på alla, vi funderade på syrénhandel där ett slag.

Barnen var förstås med på sina vis.

Storasyskonen grejade i kring. nu jobbar vi allihopa på gården! , sa Minimannen lyckligt! .. medan Lillebror låg i vagnen och var världsgullig.

Så himmelens mycket lättare att ha barnen med på trädgårdsarbete än brädfodringsarbete, märkte vi. Så då blev vi ännu mer pepp, jag och M. Och titta där, lille Prinskorven.. det är ju bara några veckor sedan.. men som han växer alltså! 

Så. Putsveck med massa syrénskott, för att sedan börja förebereda den där rabatten, som vi kanske får till nästa år. Vi visualiserade var rabatten kommer hamna och grävde ner rosen som M fått i födelsedagspresent av Mäjadalenborna, där den ska få bo i den blivande rabatten.

Rosen heter Katharina Zeimet och doftar himmelskt!

Vi drömmer om en gärdesgård som ramar in vår gamla bondgård.. rosor i massor, mormorsdrömmiga perennrabatter, fler syrénsbuskar och så vidare.

Vi öppnade förstås vår ”byggnadsvårdsbibel” och läste in oss lite och fick inspiration.

Boken finns bland annat HÄR om du blir nyfiken på den!

En drös syrénskott grävde vi ner på andra sidan tomten.. jag och M avslutade allt mitt i natten. Det var prick hur mysigt som helst! En sån där dag jag kommer minnas när sommaren är förbi och jag ska plocka fram små minnen som värmer hjärtat lite extra.

Nu är det augusti och ser ut sådär; lite hejvilt men härligt, ju…  jag ser röda lappar när man kör förbi blomsterhak och blir sååå sugen på att inhandla några perenner och fortsätta. Fast förresten tänker jag inte köpa en massa dyra perenner, en del kanske. Men annars är vi lovade att gå i både Storans och mors fantastiska trädgårdar och gräva. Lyxigt!

Tills dess får stora zinkbyttan med härliga luktärter stå och dofta och se vackra ut, bredvid den där rosen som doftar så gott ..

…och ser ni, reeedan en massa nya syrénskott!

Åhå, trädgårdsfix. Jag kan bli nipprig för mindre känner jag!

 

Lillafrun

 

Från djupet av mitt hjärta.

Från djupet av mitt hjärta;

Tack.

Tack för den otroligt fina responsen på mina ord igår om vår resa till att äntligen ha vår Minsting, Sixten och Junis Lillebror, här.

Det är så himla fint. Hur det trillat ord från alla de möjliga håll. Ord med, tack, igenkänning, styrka, pepp, hopp och förtröstan.

Alltsammans bara något jag kunde önska innan jag postade inlägget…. med orden som ni nog förstår, inte var helt lätta att sammanfatta. Men jag är så glad att jag gjorde det. För min tanke var, ”kan jag bara hjälpa en endaste människa att inte känna sig ensam, att känna tröst eller.. ” ja ni förstår. Då, skulle jag känna mig nöjd. Men responsen har varit fantastisk och så mycket mer än så, och jag är så glad för det.

Idag är det på datumdagen ett år sedan och 12 augusti kommer för alltid att vara våran lilla änglabäbis födelsedag. Så är det.

Som jag njuter av nuet och ser fram emot tiden framför. Förra sommaren och hösten blev liksom tuff, både kroppsligt, känslo- och energimässigt. Nu är ju vår Lillprins här och allt är bara så fantastiskt.

Synen ovan, liksom… Lillebror och Storasyster.

Juniflickan som äter glass koncentrerat samtidigt som hon plaskar i ett vattenglas. Lillebror som tittar storögt på sin Storasyster. Och så jag där nånstans mitt i som inte kan få nog av dom. Vi hade lördag och hängde mest inne, vi tre. Myste och kurerade plötligt tvärfebrig flicka. Medan blåsten tog i allt den orkade utanför.

Storebror och pappan var ute och arbetade tillsammans med farfarn, förstår ni. Det är nämligen så att Världens Snällaste Farfar snickrat på något vansinnigt drömmigt i sommar, och som snart kommer stå på Drömgården och liksom vara hur gullig som helst.

Idag hade jag och M bett om barnvakt och har njutit såå av att få en dag där vi båda jobbar tillsammans. Hur roligt som helst. Så himmelens lite kvar nu på den där mastodontväggen. Bertil har marathonsovit nedanför byggställningen, vaknat och ätit och somnat om. Storasyskonen har myst hos Farmor och Farfar. Så tacksamma är vi allesammans.

Nu ska jag och M göra något vi aaaaaldrig gör. Alltså, vi säger att vi borde och ska. Men det blir aldrig. Men nu. -Ta tidig kväll (allt före att ljuset lämnat är tidigt!). Dunsa ner i finsoffan. Äta något gott. Och SE EN FILM. Åh. Så himla mysigt!!

Önskar er en fin kväll!
Och tack igen. För att jag har världens finaste läsare och följare. <3

 

Lillafrun

Vad som hände den här dagen, för precis ett år sedan…

Redan innan jag hunnit säga något.

Så vet han. Vad jag tänker och känner idag. För han känner mig. Och det är min stora lycka. Att ha just honom. Som min äkta hälft.

Idag kramas vi extra. Firar kärleken. Att vi har varandra. Är tacksamma över hur himla bra vi har det. Hur bra det blev allting. Pratar om vad vi har i vår hjärteask. Både lyckligt och sorgligt.

Idag har tårarna trillat utför min kind ett slag. För i mitt hjärta, älskade M´s också, finns något vi inte glömmer. Tänk att det redan gått ett år, säger vi till varandra…

Kanske orkar jag skriva orden nu. Samla dom. Och kanske hjälper det mig, och oss, för att gå vidare ännu mer. Och kanske, förhoppningsvis, hjälper det någon annan att läsa dessa ord.

Det var den här lördagen för precis ett år sedan. När det kändes som om livets mörkaste rullgardin drogs över oss. Så mycket lyckligt, med en alldeles underbar liten Miniman och Juniflicka i våra famnar, men låt mig försöka berätta…

Det var våren 2017. Morsdag. Rättare sagt. Jag vaknade med ont. Förstod precis. Vad som hände oss.

Vi hade då precis fått reda på att något växte i min mage, när det livet suddades ut. Vår tröst var då; ”vilken tur att vi bara var några få, få veckor iväg. Och nu har vi varit med om det här som man nästan får räkna med att vara med om någon gång..”. 
(Morsdag. 2017. Sorgsen, men så tacksam och lycklig. På samma gång).

Sommaren gick. Vi hade fem tillsammansveckor. Vi jobbade på på vår gård. Hade Sommarlov. Lilla Ettåringen tultade runt på gräsmattan. Treåringen drömde om att ”bli stor, så att han fick klättra läääängst upp på ställningen”. Det ville aldrig bli sommarvarmt. Jag var trött som stryk. Vi åkte till huset på Gotland. Kom hem, en augustitorsdag, med ny energi. Men det kändes i mig, något var inte bra.

Det blev fredag. Och det blev lördag. M stod högst upp på ställningen och målade sista varvet på dom gröngrå fodren. Barnen sov. När jag plötsligt kvider och skriker rakt ut; ”Martin, jag får som värkar nu!”. Vi inser vad som händer. Hade det på känn men ville inte tro det.

Jag ringer min mor. Gråter som ett barn. ”Mamma, du behöver inte bli orolig. Men kan ni komma och hjälpa oss med barnen, fort. Jag blöder. Massor. Ambulansen är på väg. Vi håller troligtvis på att få missfall”. 

Jag är så ledsen. Så ledsen. Där jag ligger och kvider. Har så fruktansvärt ont. Pendlar mellan att vara vaken och bara vilja försvinna i sömn. Ett ont jag ju känner igen. Som jag skulle älskat. Men inte vid det där tillfället. Jag brukar jobba med dessa värkar, men denna gång var det tvärtom. Allt kändes att det var så fel.

Eftersom jag tappar ovanligt mycket blod och ingen helt säkert kunde säga vad som hände, går färden mot sjukhuset fort. Väldigt fort. Med morfin i kroppen rusar adrenalinet. Och livet beskrivs och sprutar ur mig i ord, till fina sjuksköterskeflickan som sitter bredvid mig. M sitter fram med den vänaste ambulansmänniskan vi mött. Jag hör mina ord och känner i vanlig ordning stor tacksamhet… men önskar ändå så, att dagen där och då var en mardröm. Snabbt har dom 12 milen körts och vi blir snabbt mottagna. Min kropp har lugnat sig. Och det känns. Att allt är över nu. På det där sättet jag ju kände igen, men hade önskat inte behöva varit med om just då.

Den trasiga människan undersöktes. Duktiga läkaren sa orden vi inte ville höra.

-”Nej, inget liv finns kvar”.

…Och ljudet av min älskades suck då, kommer jag sent att glömma. Han, liksom jag, hade inte gett upp det lilla hopp som fanns innan dom definitiva orden var sagda.

Som ett djur letade jag efter mitt barn. Hela kroppen sa till mig att jag ju fött. För det var precis vad jag gjorde när jag där hemma på Drömgården hade det ondaste av ont ont. En miniförlossning. Med krystvärkar. Mitt på infarten, väntandes på hjälp. Våra väntansveckor hade ju börjat bli många. Vi skulle ju precis berätta för familjerna. Att vi väntade på någon. Istället blev det såhär. Igen. Med ens kändes det liksom ännu tuffare.. eftersom vi där tidigare på våren i stor förhoppning tänkt att vi ju ”gjort vårt” i den där tråkiga delen av småttingskapande.

Tårarna ville aldrig ta slut. Vi brast och var våra svagaste jag. Jag och M. Tillsammans.

Vilket ändå gjorde oss till det starka Vi, vi alltid är.

Och orden vi valde att bära med oss från den där dagen från fina Barnmorskan som tog hand om oss så väl, hjälpte oss vidare… och kanske kan dom hjälpa er som kämpar och försöker, också. Inga tröstande ord finns. Vi vet. Vi vet. Men vi försökte att söka förtröstan i, såklart våra två skatter och fantastiska stöttande familjemedlemmar, men också i orden; ”Om livets pussel inte läggs rätt, då tar kroppen hand om det”. 

Det var den här lördagen, för precis ett år sedan. En änglabäbis flög. Och gjorde himmelen så fin.

Men se, så bra allt blev till sist.

Som det tredje-gången-giltiga-försöket, välsignades vi med den vackraste lilla Lillabrodern till Sixten och Juni. Att vänta barn, med allt vad det innebär, både kroppsligt och själsligt, så har det inte varit helt lätt till där vi är idag. Väntandes. Från Våren 2017. Till Sommaren 2018. Så lång tid. Tufft både för min kropp och knopp. Tror helt klart att det var därför jag mådde så ofantligt dåligt första tiden med B.. kroppen som ju bara blivit gravid jättefort om och om igen. Med alla hormoner det innebär. Om ni bara visste lättnaden när veckorna tickade med B, och vi vågade berätta för våra älskade i kring och för hela världen. Vecka för vecka släppte oron lite, lite.. men jag ska säga er, att lättnaden sköljde över oss totalt,  först när han låg på mitt bröst. Lille B. Full av fosterfett och så nyfödd man bara kan bli.

Vår älskade Bertil.

Som du är efterlängtad. Som vi bett för att du skulle vilja stanna i mammas mage, födas och få njuta av livet. Så, som vi är lyckliga. Över att just du kom till oss.

Lyckliga, över att just du är här. Som det gosigaste, ljuvligt mjölkdoftande kärleksknyte vi älskar så att alla ord är för små.

Livet, alltså…

..ett år senare finns orden på plats.

 

Lillafrun

 

-Inte bara Mamma. Änglamamma, också. 

Jag längtar inte efter någonting…

… gosa med kattungar hos Mormoster..Plocka ärtor direkt från fält…Somna i ljumma sommarkvällen i sin mammas famn… 2-månadersälsklingen.… bygga pussel och mysa med liten Lillebror, där ute på Verandan…

….

 

Jag längtar inte efter någonting.. det är så bra som det är”, sa han, min M.

Och jag hade inte kunnat säga det bättre själv. Vi är i nuet. Tänker inte så mycket framåt, alls. Har inte så mycket koll på mer än det nödvändigaste. Gör massor av mys. Träffar älskade människor. Samlar Sommarminnen i vår gemensamma Stora-Lilla-Familjen-Hjärteask. Snart är hösten här, ännu en älskad årstid. Men tills dess, njuter vi Sommaren allt vi bara kan.

Och den här Sommaren, alltså. Har sagt det förut. Säger det igen. Ett kapitel för sig. Bertils Första Sommar. Oförglömlig. Som hittepå. Sagolik. Och så vidare.

Vi tillsammansjobbar..

Sköter om lilla gården, både ute och inne.

Leker med älskade kusiner..

… vilar oss ett slag.

Är tacksamma för alla älskade människor vi har runtomkring oss.

För mig är den här synen obetalbar. Ser ni hur en där lilla 4årige Minimannen ser upp till sin storkusin.. som där och då håller på att lära honom hur man spelar kubb.

Så dyker svalare luft och regnet upp. Vi ser på film…

… och bakar bullar.

..försvinnande goda. Såna med chokladkräm i.

Så blir det ny vecka. Stormen kom. Och vi får fortsätta sommarlovet, tillsammans.

Älskade vänner från Norr kommer på besök. Och jag blir gråtig. För att behöva säga hejdå så fort.

Så jobbar vi med huset, förstås. En dag, med världens lyxhjälp i form av både barnvakt och målningshjälp, av mina päron och syrra.

Och vänner från söder hälsar på. Så fantastiskt roligt!

Vi blir ompysslade i Lilla byn, äter Mammalagad middag och frustar svettigt ( och så makalöst njutbart) i Pappas vedeldade bastu.

Varma luften vänder åter och vi kryper ner bland renbäddade bäddar i mörk och varm sommarnatt.

Sommarlovet i mitt hjärta!

 

Hoppas, hoppas att ni också har det bra alla ni, så hörs vi snart igen… blev fasligt längesedan nu, ju!

 

Lillafrun